Ann-Mari Häggman 80

Intervju 5 november 2020 med Ann-Mari Häggman

Intervju och redigering Johannes Brusila

Brusila: Jag tänkte faktiskt börja helt i kronologisk ordning, det vill säga med den 19 september 1941 då du föddes.

Häggman: Ja. Min morfar sade att det var en glädjens dag. Det blev vapenstillestånd den dagen, så det var en viktig dag på många sätt. Morfar och jag stod varandra mycket nära. Jag växte ju upp under kriget i min mors barndomshem i Korsnäs, där morfar Karl-Johan Lenlund (f. 1879) alltid var närvarande. Pappa John Björkholm (f. 1916) var inkallad och låg vid fronten under mina första barndomsår. Jag var fyra år när han kom hem från kriget. Efter några år flyttade vi till Vasa, där jag gick i skola.

Brusila: Hur kom musiken in i bilden?

Häggman: Musiken fanns där hela tiden, jag tänkte inte på det. Morfar sjöng, mamma sjöng, pappa sjöng, farfar och farmor sjöng … alla sjöng. Min morfar sjöng hela tiden. Hans far hade varit klockare och skollärare, så morfar hade med sig musiken hemifrån. Det sades att han var den första i Korsnäs som hade dragspel, han fungerade som spelman vid portdanserna. Morfar hade i sin ungdom under ryska tiden tjänstgjort i Finska gardet. Till en början var han kalfaktor åt kapten von Essen, men till slut hamnade han i ryska kejsarens livgarde i Sankt Petersburg. På finska gardets sommarläger i Tsarskoye Selo utanför Petersburg sjöngs det mycket. Där hade morfar lärt sig många lustiga visor.

En del av dem sjöng han för mig när jag satt i hans famn i gungstolen framför brasan i kakelugnen. Morfar berättade att pojkarna i ryska militären fick en sup på morgonen och två till middag. Han skulle ha blivit alkoholist om han hade fortsatt på det sättet, sa han. Bland annat därför gick han med i baptistförsamlingen när han kom hem. Och där blev det mest andliga sånger.

När jag var barn samlades folk hos oss på kvällarna, de kom för att höra morfar sjunga. Då sjöng han ”Jag är en gäst och främling” och alla de där väckelsesångerna. Men för mig sjöng han vanligen gamla kärleksvisor och litet skämtsamma visor som ”O du milda öga” – inom forskningen går den under namnet ”Älskaren i gluggen”. Den var hans favoritvisa. Jag minns att radiobilen en gång stod på gården och spelade in hans sång. Han hade en väldigt stark röst, som klingade på ett speciellt sätt. När han om kvällarna sjöng i fiskebåten hördes det långa vägar.

Mamma Agnes ville bli sångerska. I Vasa fanns Franz Hase, som var dirigent för Vasa stadsorkester. Tillsammans med sin hustru Tyyne, grundade Hase kring 1937 ett konservatorium som senare blev Kuula-institutet. Mamma var en av Tyyne Hases första sångelever. Hon var ganska duktig, Hon uppträdde med sång vid konserter och fester, på bröllop och begravningar. Det finns en del tidningsurklipp kvar från 1938–40 när hon sjöng i radio och fick beröm. Men kriget kom emellan och när pappa kom hem från kriget var det bara att börja jobba hårt för att försörja familjen. Sedan blev det mest körsång, båda mina föräldrar sjöng med i Arbetets Vänners sångkör i Vasa. Själv gick jag också med tidigt. Den största upplevelsen som körsångare hade jag som 14-åring, när jag vid sångfesten i Åbo 1956 sjöng med i den stora blandade kören på domkyrkans trappa. Också Otto Andersson, som dirigerade oss, var rörd.

Brusila: Tog du själv lektioner i musik?

Häggman: Jag lärde mig att spela på gehör, kan man säga. Vi hade ett orgelharmonium hemma, det började jag spela på. Mina farbröder spelade dragspel, så jag lärde mig också spela på femradigt knappdragspel. Men mamma tog mig till en pianolärarinna, Anne-Marie Stenfors. Hon var jätteduktig. Först sa hon att jag inte kan spela på orgelharmonium, det är inte bra för händerna när man skall spela piano … ”du måste lära dig binda snyggt och så här”. Då fick jag faktiskt ett piano.

Mina farbröder var aktiva i ungdomsföreningen, spelade och sjöng. Och jag var med. Vid julfesterna var det alltid jag som skulle spela ouvertyren, nästan alltid ”Tomtarnas vaktparad”. Sedan blev jag ordförande i konventet i samskolan och vi bildade grupper som musicerade. Jag spelade på piano, ackompanjerade på dragspel eller gitarr, skrev musik och texter till kända melodier. Det var min ungdomsförening i stan!

Jag tyckte om att spela piano. Men jag var nog ganska lat – mest spelade jag dansmusik och schlagers på gehör. Nu efteråt tycker jag att jag borde ha varit flitigare för Ann-Marie Stenfors hade stora ambitioner; hon ordnade konserter i stadshuset där hennes elever uppträdde. Jag minns att jag bland annat spelade Brahms vals i Ass-dur och att den sändes i radio. Jag var ganska duktig när jag var 13–14 år, ända tills jag blev student och for till Åbo. Då tappade jag kontakten med pianospelandet. Men min professor John Rosas uppmuntrade mig att ta violinlektioner och sånglektioner – sånglektionerna fortsatte jag med också efter det jag flyttat till Helsingfors, vid konservatoriet där. Men mest blev det ju bara körsång för mig.

Brusila: Sedan började du studera vid Åbo Akademi.

Häggman: Jag studerade ju faktiskt först till lärare i svenska, tyska och litteraturhistoria, vilket jag nog har haft nytta av alla dessa år, särskilt inom visforskningen. Sedan tog jag musikvetenskap på skoj så att säga. Det var Rosas som då var professor i musikvetenskap och folklivsforskning. Professur emeritus Otto Andersson rörde sig där vid institutionen då ännu. Jag var ofta på Sibeliusmuseum on kvällarna och spelade piano, eftersom jag inte hade något piano där jag bodde. Då började jag en kväll bläddra i en del böcker som fanns där i musikvetenskapliga seminarierummet och fick tag på en där det fanns en del av min morfars visor. Då tänkte jag: Kan man studera det här? Det ledde till att jag då först tog approbatur i musik bara av intresse, för jag tyckte det var trevligt att få lära sig lite generalbas och så där. Och då frågade jag Rosas vad det här var, visorna nämligen, och om man kan få tentera det? ”Ja, det är folkdiktsforskning och det kan man tentera”, sa han. Det var då jag blev medveten om att det var något speciellt med de där gamla visorna.

Men det fanns ingen undervisning i folkdiktsforskning. Rosas bjöd in Alfhild Forslin, som kom och berättade om hur hon och Greta Dahlström hade tecknat upp melodier i Åbolands skärgård. Det var jätteintressant faktiskt. Det var en tvåtimmars föreläsning.

Rosas var väldigt bra på att stöda mig. Han hade ju själv också tecknat upp melodier och spelmanslåtar i Östra Nyland, jag tror det var 1932–1934 som han hade gjort det. Han tyckte det var hemskt roligt att det kom någon som var intresserad av folkmusik.

Brusila: I slutet av dina studier började du jobba vid Folkkultursarkivet.

Häggman: Det var så att jag kom så långt att jag blev färdig magister, jag läste svenska för professor Eskil Hummelstedt, och tyska för professor Werner Wolf och litteraturhistoria för professor Erik Ekelund. Så for jag till Helsingfors för att auskultera vid Norsen. När jag var i Helsingfors ringde Rosas till mig och sa: ”Hör du Ann-Mari, de behöver någon på Folkkultursarkivet som kan skriva ut noter till visor. Kan du gå upp och titta?”

”Folkkultursarkivet?” sa jag, det hade jag aldrig hört talas om. Men jag gick då upp till arkivet i Porthanias tredje våning och fick då börja skriva ut visor från band. Jag tänkte: dom här som sitter här … kan de leva på det här? Kan man få lön för att jobba med visor? Och vet du vad, det slutade med det att jag avbröt auskulteringen och flyttade över till Folkkultursarkivet för att jobba där.

Jag började som amanuens och sedan blev jag arkivarie. Min första uppgift blev att ordna upp samlingar och det var mycket lärorikt. Det var så att Svenska litteratursällskapets samlingar hade varit utlånade till Åbo Akademi där K. Rob. V. Wikman och Otto Andersson hade jobbat med Finlands svenska folkdiktning. Då skulle de ha alla samlingar till hands, det fanns ju inte kopieringsmöjligheter som i dag. Strax innan jag började på Folkkultursarkivet, hade samlingarna kommit tillbaka till Helsingfors. Det sades att Olav och Ragna Ahlbäck åkte till Åbo och bröt sig in i Institutet för nordisk etnologi, plockade ut litteratursällskapets samlingar, la dem bak i Olavs bil och körde till Helsingfors med dem [skratt]. Alla samlingar var inte fullständiga, de hade väl varit under användning så det kunde saknas ett blad och så. Min uppgift var att gå igenom alla de här samlingarna och kolla att alla sidor fanns och leta i Åbo om det fanns något som hörde hemma i samlingarna i Helsingfors. På det sättet kom jag att börja jobba med alla musiksamlingarna genast. Det var ett väldigt trevligt arbete, jag fick lära mig samlingarna från grunden.

Brusila: Så det var en kombination av din musikaliska bakgrund och kompetens inom folkdiktsforskning som kom till sin rätta. Det mesta av det äldre materialet var transkriptioner av folkmusik, men du var med om övergången till inspelningar av folkmusik.

Häggman: Ja, jag hade gjort bandinspelningar under min studietid. Just det året som jag blev färdig magister, 1967, berättade Rosas att det fanns nordiska pengar för inspelningar och tyckte att jag borde spela in något i Österbotten. Jag var ju med på allting, men det fanns ingen bandspelare vid Åbo Akademi, så jag kollade med min moster som hade en Tandberg för hemmabruk och den fick jag låna. Åtta band fick jag med mig från Åbo Akademi, och jag undrade hur allt skulle rymmas? Rosas sa jo, jag behövde ju bara ta de första stroferna av varje visa, för melodiskt är ju alla strofer lika. Och när jag nu lyssnar på mina band från sommaren 1968, så kan jag konstatera att det finns en del väldigt fina visor. Tyvärr avbryter jag sångarna efter ett par strofer. Inte ett ord pratade jag med sagesmännen, jag bara packade in den ena visbörjan efter den andra. Det är fullpackat som när man tecknar upp i ett vishäfte och bara några strofer, två eller tre men inte mera. Och inget extra prat. Det visar hur man såg på inspelningarna då, man fortsatte göra vissamlingar helt enkelt. Jag minns att Rosas tyckte det var så intressant att jag spelat in folkmusik på band, alla tyckte det var så märkvärdigt då – tänk! 1968!

Brusila: Hur mycket hade man gjort inspelningar på band i Svenskfinland före det här?

Häggman: Otto Andersson började spela in visor och spelmansmusik på vaxrullar redan 1908, då Brages fonogramarkiv fick sin början. Han hade varit i Berlin och sett Edisonfonografen. Det finns ju ganska mycket inspelningar av honom, jag märker det nu när vi håller på med balladerna, att det finns många ballader som är inspelade mellan 1908 och 1910. Sedan användes fonografen också av Edvard Hedman 1909 och ännu på 1930-talet spelade Alfhild Forslin in visor och spelmanslåtar i Österbotten bl.a. i samband med Folkmålskommissionens expedition. till Korsnäs 1930. Det är ganska fina saker som finns på de där vaxrullarna. Just nu blir fonografinspelningarna digitaliserade, vilket ju är väldigt bra. Men för våra öron i dag låter det kanske inte så bra, det är mycket gnissel och skrap.

Dialektforskarna försökte 1938–39 spela in dialekt på lackskivor och Alfhild Forslin nappade på det där. Då gjordes inspelningar med två vissångerskor, Klara Sonntag i Lojo och Svea Jansson på Nagu, Nötö. Svea kom då in till Åbo och sjöng in en del visor. Men tyvärr är lackskivorna skadade – det blev ju krig och någon sa att man skulle stryka en skyddande vätska på skivorna för att de skulle bevaras bättre. Men vätskan gjorde att lacket löstes upp. Vid Sibeliusmuseum håller man ju nu på att försöka få skivorna restaurerade.

Redan på 1950-talet hade det gjorts en del bandinspelningar vid Folkkultursarkivet. Olav Ahlbeck och Lars Huldén hade 1952 gjort dialektinspelningar med en Lyrec-bandspelare, som var så stor att den fyllde baksätet på en personbil.De spelade också in några spelmanslåtar.

Greta Dahlström gjorde inspelningar 1960–62, Det är välfyllda band, precis som mina band från 1968. Tidigare var det ju själva visorna och låtarna som var det intressanta, man brydde sig inte så mycket om kontexten. Greta Dahlström såg säkert inspelningarna som en fortsättning på sitt uppteckningsarbete. Den ena melodin följer tätt efter den andra. Man spelade in en låt och sedan stängde man av. Greta lyssnade sedan på banden och så skrev hon själv ut noterna. Hon var fantastiskt skicklig på det där! Jag kom att jobba med Greta i flera år genom att hon skrev ut noter till inspelade spelmanslåtar på Folkkultursarkivets band. Jag fick också vara med på ett litet hörn, när hon arbetade med Finlands svenska folkdiktning VI:2 Yngre dansmelodier. Jag beundrade Greta kolossalt.

Så var det ju radion då. Sveriges Radio hade inlett ett inspelningsprojekt som gick ut på att tillvarata medeltida ballader. Först gjordes inspelningar i Sverige och hösten 1957 kom man då över till Finland. Alfhild Forslin, som själv tecknat upp ett stort antal visor, fungerade som ciceron. Och man hittade flera sångare som fortfarande kunde sjunga ballader. Det väckte stor uppmärksamhet, att det här i Finlands svenskbygder fanns så mycket ballader i levande tradition. Det skrevs en del om det i tidningarna, att balladen levt kvar längre i Finland än i Sverige. Otto Andersson skrev i Åbo Underrättelser en artikel som fick rubriken ”Åboland ett medeltida balladcentrum”. Det största fyndet då var Svea Jansson. En tid efteråt flyttade hon över till Stockholm, där hon gjorde karriär som en enastående vissångerska. Hon hade en repertoar på över 600 visor.

Brusila: Det var ju med andra ord en ganska stor förändring när man började göra inspelningar på band. Överlag innebar väl skiftet mellan 1960- och 70-tal förändringar i arbetsmetoder och synsätt?

Häggman: Jo, då förändrades hela synen på folkmusik och på hur den skulle tas till vara. På 1970-talet var det ett väldigt tätt samarbete mellan folkmusikforskarna i Norden. Speciellt mina kolleger i Sverige kom att betyda väldigt mycket för mig. Jan Ling var en ledande gestalt, kring honom samlades vi andra. Där var också Märta Ramsten och Gunnar Ternhag, kolleger och vänner, som i hög grad påverkat min syn på folkmusiken och uppmuntrat mig i mitt arbete. Vi som sysslade med folkmusik träffades en gång om året. Det var ganska enkelt, vi bjöd in varandra i tur och ordning till de olika länderna och så berättade vi för de andra vad vi höll på med. Varje år uppdaterades vi med vad som var på gång vid de andra nordiska institutionerna – plus att vi sände varandra i stort sett allt som vi skrev.

Det hände ju så mycket inom sociologi och etnologi. Folkmusikforskningen eller musiketnologin var ju ingen egen disciplin vid universiteten, så vi som sysslade med detta, var anställda inom olika discipliner. Jag hade ju då musikvetenskap litteraturhistoria och språk, andra hade folkloristik eller etnologi. Jag började ju sedan med folkloristik också, jag disputerade ju i folkloristik (eller egentligen ”kansanrunoustiede” det vill säga folkdiktsforskning) vid Helsingfors universitet. Det kom in en ny syn på folkmusiken och folkmusikforskningen. Kontexten blev allt viktigare. Var finns musiken? Vem är det som använder den? När används den? Vilken funktion har den? Vad är det som gör att den ser ut som den ser ut? Sommaren 1973 ordnade Fokkultursarkivet ett visforskningsseminarium på Kilen i Sideby. Det finns en liten bok därifrån, Visa och visforskning, utgiven av Folkkultursarkivet 1974.Man kan väl säga att det var då som mitt förhållande till den folkliga vissången ändrades. Gunnar Ternhag var där och talade om sång i fängelserna och norrmannen Reimund Kvideland höll ett brandtal om visornas funktion. Det blev så tydligt att miljön och kontexten var helt avgörande för förståelsen av de folkliga visorna.

Brusila: Den här utvecklingen påverkade också din egen forskning.

Häggman: Man kan säga att min doktorsavhandling Magdalena på källebro. En studie i finlandssvensk vistraditions med utgångspunkt i visan om Maria Magdalena (1992) visar just det här. Avhandlingens första del är helt traditionell med en analys av visans innehåll och utbredning, den andra koncentrerar sig på sångarna och miljön, det vill säga visans liv i traditionen.

Jag minns när jag under studietiden skrev en uppsats i svenska för professor Hummelstedt och frågade om jag kunde skriva om folkvisornas språk? Jo, sa han, det kunde jag göra, om jag visste hur jag skulle göra det. Så jag frågade Rosas och han bad mig tala med Otto Andersson. Jag gick hem till Andersson och ringde på dörren och sa ”god dag, jag vill skriva om folkvisornas språk”. ”Kom in kära barn” sa Otto, och så frågade han om jag inte kunde skriva om en visa, som han hade funderat på länge, visan om Maria Magdalena. ”Jag vet inte riktigt vad den betyder för den är så underlig”, sa han. Jag blev lite förskräckt när jag läste igenom den; Maria hade ju tagit livet av tre nyfödda barn. Men jag skrev om språket i den visan. Och när jag lämnade in uppsatsen tänkte jag att nu är jag är färdig med den visan. Men på något sätt kunde jag inte släppa den. Jag har ju återkommit till den visan om och om igen.

Brusila: Det var ju ett väldigt intressant och centralt brytningsskede så här i efterhand sett, inte bara i forskning utan i folkmusikens roll överlag, man brukar ju tala om folkmusikvågen. Så skedde det också stora förändringar i hela kulturpolitiken och du var med i olika roller i mycket som skedde.

Häggman: Jo, det hände mycket på folkmusikens område på 1970-talet. Då tillkom flera nya organisationer och institutioner på folkmusikens område. Då grundades Suomen etnomusikologinen seura, det musiketnologiska sällskapet eller egentligen etnomusikologiska sällskapet i Finland. Jag var med på det grundande mötet i Helsignfors 1974. Men då, i det skedet, uppfattade jag begreppet musiketnologi som en forskningsinriktning som intresserade sig för musiktradition i främmande kulturer, i andra länder. Jag för min del höll ju på med folkmusikforskning.

En sak som betydde mycket för mig var folkmusikfestivalen i Kaustby, jag satt länge med där i festivalens ”neuvottelukunta” tror jag det hette, det rådgivande organet. Och man hade en så god överblick där. Det bjöds in gäster från olika håll. Festivalen drog ju igång i slutet av 60-talet – 1968 var väl den första. Den ledande gestalten, Viljo S. Määttälä var centerpolitiker. För honom var det viktigt att blåsa liv i landsbygden. Han såg den kapacitet som fanns i folkmusiken och kopplade in folkmusikforskaren Erkki Ala-Könni. Till slut blev det en ganska stor grupp folkmusikentusiaster, som samlades regelbundet. Där jag hade lyckan att få vara med tillsammans med Anneli Asplund från finska litteratursällskapet. Vi träffades varje år vid ”folkmusikpolitiska seminarier” i Kaustby. Vi bedrev faktiskt folkmusikpolitik. Vi ville stärka folkmusikens position i samhället; folkmusik skulle läras ut i skolorna, det skulle grundas tjänster och institutioner för folkmusikutövning, folkmusikundervisning och folkmusikforskning. År 1974 grundades folkmusikinstitutet i Kaustby, Kansanmusiikki-instituutti, det var det första steget.

Brusila: Det var på den här tiden då du också blev ordförande i Finlands svenska spelmansförbund.

Häggman: Jo. 1972 blev jag förbundets sekreterare och 1974 dess ordförande. Folkmusikfestivalen 1971 hade nämligen finlandssvensk folkmusik som tema. Då kom också John Rosas dit. Och vi hade bjudit in många finlandssvenska spelmän, i stort sett alla som jag visste om – jag hade då spelat in folkmusik i bygderna sedan 1968. I skolans festsal gav vi en stor konsert. Jag var speaker där och försökte hålla ihop det hela. Och det var så roligt! Finnlevy var där och bandade folkmusikfestivalen, så konserten kom ut som en LP-skiva Hejsan grabbar. I euforin efter konserten bestämde vi oss för att blåsa liv i spelmansförbundet. Nu skulle vi samla spelmännen till förbundsdag! Rosas var ju med där och på stående fot inbjöd han oss till Åbo. Det resulterade i spelmansförbundets förbundsdag i Sibeliusmuseum i mars 1972 och följande sommar hölls den första riksspelmansstämman i Tenala.

Brusila: Kan man säga att kulminationen av det här sedan blev grundandet av Finlands svenska folkmusikinstitut 1978?

Häggman: Ja, det kan man nog säga. Det var liksom en kombination av allt det där. De var nog så duktiga de där Kaustbyborna. Määttälä var centerpartist och undervisningsministern Marjatta Väänänen var centerpartist och det var också president Kekkonen. Tillsammans med Kaustbygänget uppvaktade jag både minister Väänänen och president Kekkonen flera gånger i folkmusikärenden. Och jag insåg ju att vi också skulle behöva göra något på finlandssvenskt håll och började föra fram tankar på ett folkmusikinstitut. Jo, jo, det var mina finska kolleger med på – jag hade ett gott stöd från finskt håll. Men till det behövdes också Tonkonstkommissionens ekonomiska stöd. Henrik Otto Donner var då ordförande i Tonkonstkommissionen och det var bra för vårt institut. Henrik Otto Donner kände jag från tidigare. Det var så att Akademiska Sångföreningen vanligen sjöng vid Svenska litteratursällskapets årsfester och ofta blev det så att jag var placerad bredvid Otto, som var körens dirigent.

Men egentligen hade jag redan tidigare inom Folkkultursarkivet börjat planera för en folkmusiktjänst, som skulle betjäna fältet, och som också skulle uppta folkmusikforskning. Det behövdes en sådan, det märkte jag ju när jag jobbade med spelmännen; de ringde och ville ha melodier, råd och hjälp på olika sätt. Tyvärr hade vi på Folkkultursarkivet svårt att hinna med allt detta. Så då lämnade jag in en anhållan till Folkkultursarkivets nämnd, om att vi skulle inrätta en sådan tjänst. Men när det kom upp till behandling i nämnden visade det sig att många andra forskningsgrenar också behövde tjänster; det behövdes en tjänst för dräktforskning och en för dialektologin och så vidare. Så det förföll. Anhållan gick inte vidare till Svenska litteratursällskapets styrelse. Det fanns ingen möjlighet att få någon tjänst den vägen.

Men jag förstod ju att måste hitta någon som skulle kunna upprätthålla ett folkmusikinstitut. Bakom Kansanmusiikki-insituutti stod en stiftelse. Jag tyckte att det där med stiftelse var god idé. Men till det behövdes pengar. Jag försökte med Levi Ulfvens på Kulturfonden men nej, en stiftelse – det var omöjligt. Svenska folkskolans vänner – omöjligt. Så gick vi, spelmansförbundets sekreterare Kurt Sohlström och jag, som då var ordförande i spelmansförbundet, till Risto Kivelä på Undervisningsministeriet, och hörde oss för om en förening skulle kunna upprätthålla ett folkmusikinstitut. Han gick igenom alla papper och sa att han inte kunde se några hinder för att en förening skulle upprätthålla ett folkmusikinstitut.

Så vi tog upp saken i spelmansförbundet styrelse. ”Vad kostar det?” sa spelmännen. Vi kunde lova att det inte skulle kosta spelmansförbundet någonting, pengarna skulle fås från annat håll. Spelmännen beslöt vid sitt årsmöte 1978 att gå in för att upprätthålla ett folkmusikinstitut. Och spelmännen var nog sedan mycket stolta över sitt institut. Institutet blev i själva verket ett mycket starkt stöd för spelmansrörelsen – och är det fortfarande. Men sedan växte institutet och fick en budget som var mycket större än spelmansförbundets. Då ansågs det bäst att institutet skulle få en egen garantiförening, Finlands svenska folkmusikinstitut r.f., som upprätthöll institutet tills Svenska litteratursällskapet tog över 2008.

Första gången ett understöd till det svenska folkmusikinstitutet togs upp till behandling i Statens tonkonstkommission – vi var ju helt beroende av statsstöd för att våga börja – då var det så tokigt, att den finlandssvenska representanten var den enda som gick emot. Det hade nämligen uttryckts farhågor för att ett finlandssvenskt folkmusikinstitut skulle konkurrera med Åbo Akademi. Men efter en del samtal till Åbo löste det sig. Folkmusikinstitutet skulle ju ha en helt annan, mera samhällstillvänd verksamhet och därigenom stöda och komplettera den verksamhet som bedrevs vid Åbo akademin. När saken på nytt kom upp i Tonkonstkommissionen var det inget problem. Vi fick löfte om statsstöd och Folkmusikinstitutet kunde inleda sin verksamhet den 1 juli1978.

När diskussionen om ett eventuellt finlandssvenskt folkmusikinstitut hade tagit fart ordnade vi en PR-tillställning för finlandssvensk folkmusik i samband med spelmansförbundets årsmöte i Helsingfors i mars 1975. Vi bokade alltså Finlandiahusets stora sal. Det fanns nog många olyckskorpar som kraxade att vi hade tagit oss vatten över huvudet. Och att vi med hedern i behåll kunde genomföra den s.k. Storspelningen berodde nog mycket på Anders G. Lindqvist. Han såg till att ungdomsföreningarna i Nyland och Åboland ordnade busstransporter till konserten. Och det blev ju succé! Spelmännen spelade fantastiskt och det var smockfullt i Finlandiahuset. Folk stod i kö för att komma in på en finlandssvensk folkmusiktillställning. Det var slutsålt, 1700 biljetter. Det var inte så dåligt [skratt]. Efter det tyckte vi att vi kunde lyfta på svansen lite och då började vi på allvar planera institutet. Vi hade ett seminarium i Lappfjärds folkhögskola sommaren 1975 och där gick jag första gången ut i pressen och berättade om våra planer. Jag sa att man eventuellt kunde kalla det ”Otto Andersson-institutet”, men det blev nu inte så av olika skäl. När det 1977 var spelmansstämma i Nykarleby, berättade jag i mitt hälsningstal att vi skulle grunda ett svenskt folkmusikinstitut. Genast kom det mothugg. Det fanns en del som tyckte att det räckte med det finska folkmusikinstitutet i Kaustby. Jag fick nog ganska mycket på pälsen för institutsplanerna då i början, det kom både från svenskt och finskt håll.

Det blev ju fler institut sedan. Och eftersom statligt stöd behövdes politiserades också det hela i viss mån. När centern fått sitt institut i Kaustby och Svenska folkpartiet sitt, så var socialdemokraterna i tur med ett dragspelsinstitut i Ikalis. Arbetarrörelsen fick sitt Työväen musiikki-insitituutti i Helsingfors som sedan blev Maailman musiikin keskus eller Global Music Centre. Senare tillkom också Rytmi-instituutti i Seinäjoki. Men instituten har haft ett gott samarbete. Man kan säga att de har stöttat och kompletterat varandra, i synnerhet med Kaustby har det svenska folkmusikinstitutet haft ett nära samarbete.

Brusila: Det här betyder med andra ord att det från första början var fråga om ett institut som skulle tjäna fältet i bred mening.

Häggman: Ja, stöda verksamheten på fältet. Och det är ju för det som Tonkonstkommissionens pengar fortfarande kommer till Folkmusikinstitutet. Det är för konstutövning på fältet, inte sant? Så även om Svenska litteratursällskapet numera är upprätthållare av folkmusikinstitut så skall Tonkonstkommissionens stöd på något sätt, direkt eller indirekt, stöda konstutövning på fältet. Och det måste man ju nog säga att fonderna, Svenska kulturfonden och Svenska folkskolans vänner, med sina årliga bidrag givit folkmusikinstitutet stor bredd när det gäller att dokumentera musikverksamheter runtom i bygderna, folkmusikundervisning och forskning. Och att folkmusikinstitutets arkiv numera är en del av SLS-arkiv, har ju medfört en systematisering och digitalisering av arkivmaterialet, som vi tidigare endast kunde drömma om.

Folkmusikinstitutet inledde sin verksamhet under mycket blygsamma ekonomiska omständigheter. Jag fick snart två medarbetare och hela verksamheten präglades av en stark nybyggaranda. Eftersom vi hade så litet pengar måste vi alla vara rätt flexibla. Det var inte alltid det fanns pengar till löner. När pengarna i institutets kassa tröt kunde jag vara tjänstledig en tid och skriva på min avhandling, jag hade ju en man som hade arbete [skratt]. Ibland kunde jag vikariera på Folkkultursarkivet en tid, ibland vid folkloristiska institutionen vid Helsingfors universitet. Nu gick det så lyckligt att Svenska litteratursällskapet tog över institutet 2008, vilket betyder att institutets framtid är tryggad.

Brusila: Redan från första början dokumenterade folkmusikinstitutet den finlandssvenska folkmusiken.

Häggman: Jo. Eftersom folkmusikinstitutet i början upprätthölls av spelmansförbundet föll det sig naturligt att vi började med att dokumentera spelmansrörelsen. Vi var rysligt flitiga med att samlade in så mycket material, som vi bara kunde komma över. Ännu i dag finns det ett tiotal stora mappar som ingen hunnit göra något åt. Från början hade jag faktiskt tänkt skriva min avhandling om de svenska spelmännen i Finland, men av olika orsaker blev de slutligen utkonkurrerade av Maria Magdalena. Dokumentationen av spelmansrörelsen gick ju hand i hand med verksamheten inom spelmansförbundet – på förbundets årsmöten delade jag ut frågelistor, gjorde en del intervjuer och liknande. I dag finns det i folkmusikinstitutet en hel del material om spelmansrörelsen och spelmansförbundet verksamhet. Det finns knappt någon spelmansorganisation som är så väldokumenterad som Finlands svenska spelmansförbund.

Typiskt för det finlandssvenska spelmansförbundet var ju att det växte väldigt snabbt, från att ha haft 30 medlemmar 1969 till ca 1 000 medlemmar 1979. Sommaren 1980 var det en spelmansstämma i Närpes och då fanns det inte plats för alla spelmän som ville uppträda vid söndagens huvudfest, den s.k. Storspelningen. Det måste byggas upp parallellscener på olika ställen i Närpes. I samband med det togs initiativ till en så kallad ”Traditionshörna”, en mindre scen, där enskilda spelmän, mindre grupper och sångare fick uppträda. Det blev väldigt populärt, ännu i dag finns det en traditionshörna vid spelmansstämmorna. Och vid traditionshörnorna dokumenteras alla uppträdande med tanke på framtida forskning. Inspelningarna från traditionshörnorna visar på ett ganska intressant sätt hur folkmusiken i Svenskfinland utvecklats och förändrats under de senaste fyra decennierna.

På folkmusikinstitutet var vi annars mycket flitiga med att dokumentera olika musikmiljöer runtom i bygderna; vi dokumenterade sång i bygungorna på Pellinge, fågel- och kolock på Kökar, menuetten i Munsala och Jeppo, sånglekar i Malax, slätvals i Nedervetil, dansorkestrar i Österbotten och så vidare.

Brusila: En del av Finlands svenska folkmusikinstituts verksamhet har också bestått av att ge ut skivor.

Häggman: Jo, redan 1969, när jag för Folkkultursarkivet hade gjort inspelningar i Oravais, gav jag tillsammans med John Rosas och Bo Lönnqvist ut en liten ep-skiva Menuetter och polskor från Österbotten med tre spelmän Erik Johan Lindvall, Berta Backström och Hans Karv. När jag skulle ge ut den skivan höll jag på och ringde runt till skivbolagen och frågade om de ville samarbeta med att ge ut folkmusikskivor. Ingen var intresserad, det låg inga pengar i det. Så satt jag då tillsammans Otto Donner igen på Svenska litteratursällskapets årsfest och berättade för honom att det inte finns något skivbolag som vill ge ut folkmusikskivor. ”Vad säger du?” sa han, ”vi kan ge ut folkmusik på Love Records”. Följande skiva som vi gav ut hette Bröllop och dans med Lappfjärds spelmanslag. Och den skivan kom ut på Love Records. Jag tycker det är litet intressant, att ett alternativt skivbolag kom att ge flera folkmusikskivor för Svenska litteratursällskapet. Den sista av dem, Sånglekar, fick till och med pris av radion.

Sedan fortsatte ju skivutgivningen i folkmusikinstitutets regi i en serie som fick namnet ”Folkmusik från Finlands svenskbygder”, där man nu givit ut nära ett fyrtiotal LP- och CD-skivor. Många av folkmusikskivorna har sålt mycket bra, uppenbart är att folkmusikinstitutets skivutgivning har fyllt ett behov. Och nu, sedan Svenska litteratursällskapet tagit hand om folkmusikinstitutet, är det ju riktigt satt i system, så att den som vill ge ut en skiva kan kontakta institutet och få hjälp med att producera en skiva.

Brusila: Och sedan, år 1992, började Finlands svenska folkmusikinstitut ge ut årsboken Folk och musik, som har varit väldigt betydelsefull för det fanns ingen motsvarighet i Norden och om man tänker på hur lite det annars hade skrivits om folkmusik i Svenskfinland.

Häggman: Ja. de nordiska folkmusikforskarna hade inte något gemensamt organ, där vi kunde diskutera våra sammankomster och på ett enkelt sätt presentera det vi höll på med. På folkmusikinstitutet fick vi då för oss att vi skulle börja ge ut en årsbok Folk och musik. Vi hoppades att våra nordiska kollegor skulle uppskatta initiativet och sända oss bidrag. Och det lyckades över förväntan, kan man säga. Årsboken blev ett slags sammanhållande länk. Det kändes bra att jobba med årsboken, den gav oss en orsak till att hålla liv i de nordiska kontakterna. Jag minns till exempel när vi i årsboken 1997–1998 presenterade de nordiska traditionsarkiven och deras material, Årsboken bar titeln Ur arkivens gömmor. Då ringde jag bland annat till Njáll Sigurdsson på Island och frågade om vi kunde få en presentation av folkmusikmaterialet i de isländska arkiven. Och Njáll lovade att han skulle sända oss en sådan. Vi anade inte att Njáll skulle få så mycket arbete. Vi väntade och väntade, i flera månader. Slutligen sände Njall oss ett fantastiskt dokument Om den isländska folkmusiken och dess källor. Jag tycker än i dag, att det är en av de viktigaste böcker vi har gjort. Den blev kursbok vid flera högskolor.

Brusila: Institutet har också gett ut sångböcker.

Häggman: Man kan säga att det är fördelen med ett litet institut, att man jobbar så nära ihop. Sällan hade vi regelrätta möten, idéerna till det mesta som gjorde vi tillkom helt spontant. Vi kunde reagera snabbt. Och så hade vi en underbar styrelse, som uppskattade vårt sätt att arbeta och som hela tiden uppmuntrade oss. Styrelsen skulle vara värd en särskild mässa.

Det var så att representanter för Vasabygdens pensionärer en dag kom upp till institutet på Handelsesplanaden 23 i Vasa för att berätta, att det ”nu inte finns någon sångbok att sjunga ur”. Sjung! kunde inte mera fås, inte heller Allsångsboken. Vi lovade undersöka saken och det slutade med att vi började planera en allsångsbok, Vi sjunger tillsammans. Magnus ”MAO” Lindholm, som gjort en del inspelningar för oss, åtog sig att sammanställa boken, som utkom 1982. Efter det har vi givit ut flera sångböcker. Den som kom senast, Sånger för alla, är den som används nu i föreningarna. Där har vi också utvecklat det på det viset att jag skrivit korta presentationer av sångerna – något om kompositören, hur visan kommit till och sådant.

Brusila: Hur samlade man in materialet till de här sångböckerna?

Häggman: Vi valde visor i samarbete med olika föreningar. Eller egentligen var det så att vi gjorde upp listor på sånger, som de fick ta ställning till, samtidigt som vi uppmanade dem att föreslå nya visor. Och så tog vi naturligtvis med våra egna favoritsånger och sådant som vi visste att skulle ”slå”. Pensionärerna hade ju önskat sig en sångbok – och de var också flitigast att komma med önskemål. Men vi skickade förfrågningar till i stort sett alla föreningar som vi kände till, alla olika pensionärsföreningar, ungdomsföreningar och hembygdsföreningar. Vi kollade också med studentnationerna, men de var lite dåliga på att svara. I mina föreläsningar för lärarstuderande vid Pedagogiska fakulteten lät jag studenterna ta del av mina listor och komma med förslag. För det mesta tyckte de att vårt urval var litet gammalmodigt med sånger som ”Slumrande toner”, ”Över bygden” och liknande. Men de kom nog också med nya förslag. Nu i den här senaste, Sånger för alla, kom t.ex. Eriksons och Uhrs ”Ooa hela natten”, Andersson och Ulvaeus ”Du är min man” och Hallström och Skifs ”Håll mitt hjärta, håll min själ” med. I slutändan är det ju sångarna – de som använder sångböckerna – som bestämmer vilka sånger som skall finnas i våra sångböcker. Det kommer ju in kommentarer och önskemål fortlöpande kan man säga..

Brusila: Ett av dina forskningsområden har ju varit de mest älskade finlandssvenska visorna och sångerna.

Häggman: Jo, just de sånger som vi brukar kalla ”Bragevisorna” till exempel. De flesta vet ju inte alls hur visorna har tillkommit, såsom till exempel ”Slumrande toner”, som alla… nästan alla kan sjunga. Det var ju det där triumviratet Otto Andersson, Ernst V. Knape och Alexander Slotte, som gav oss dessa, de mest finlandssvenska av alla visor.

Nu håller jag på med Zachris Topelius och julens sånger. Det är också en sak som jag har fastnat för. Varje jul sjungs ju ”De vackraste julsångerna” i våra kyrkor. Jag ringde faktiskt upp och kollade med Lutherska evangelieföreningen om det eventuellt finns någon sång som varje år funnits med bland De vackraste julsångerna. Jo, ”Giv mig ej glans” hade alltid varit med. Den är troligen den mest omtyckta av alla julsånger. Jag började kolla upp Topelius och kom fram till att han skrivit över 60 julsånger. I allmänhet är det ju bara ett tiotal som är allmänt sjungna. En sångs popularitet är naturligtvis mycket beroende av inte bara texten utan också av melodin. Topelius julvisa ”Giv mig ej glans” tonsattes ju av Sibelius. Och det är en helt genial tonsättning, som helt följer texten – när det blir en stegring i Topelius text så finns den också i Sibelius musik. Underbart!

Brusila: Du har ju också sedan berört svenskheten utanför Svenskfinland, dels estlandssvenskhet, dels finlandssvenska emigranter i USA.

Häggman: Ja. Och estlandssvenskarna står ju på många sätt finlandssvenskarna så nära. På 1930-talet hade vi ju t.ex. gemensamma sångfester. Och redan 1903 var Otto Andersson i Estland och tecknade upp melodier efter en del estlandssvenskar.

Vi var några forskare som i flera års tid på 1970-talet ville fara över till Estland och göra inspelningar. Men vi måste ju då få tillstånd av myndigheterna i Estland. Och det var inte det lättaste. I november 1980 fick vi då slutligen veta att Lars Hulden och jag var välkomna till Tallinn. Men vi fick inte besöka estlandssvenskarna i deras hem, i stället hämtades en del estlandssvenskar till oss där vi satt på språkinstitutet i Tallinn och bandade dem.

Det var gripande att få intervjua dessa – som vi då trodde – sista svenskar i Estland. Det sades att det då levde kvar ett hundratal svenskar i Estlands forna svenskbygder. Det som vi då slogs av var hur mycket finlandssvenskt de hade i sin kultur, bland annat sjöng de ju samma sånger som vi. ”Modersmålets sång” var också deras lystringssång, men när vi sjunger ”i tusen sjöars land” så sjöng de ”i våra fäders land” - och de som flyttade till Sverige började sjunga ”i älskat fosterland”. I början av 1900-talet hade estlandssvenska lärare utbildats vid Nykarleby seminarium, vilket naturligtvis bidragit till en gemensam sångrepertoar. När de skrev brev till mig, började de ofta med ”Kära stamfrände”. Jag blev rörd över att de kände sig så nära befryndade med oss finlandssvenskar. Många av dem hade i sin ungdom arbetat i hushåll i Helsingfors eller sålt äpplen ur sin båt vid dombron i Åbo. De hade mycket att berätta och talade en ålderdomlig svenska med pluralformerna av verben (t.ex. vi kommo, vi gingo), De sjöng fina gamla ramsor och vaggvisor som vi inte kände till. Som så ofta, när man intervjuar människor om deras liv och traditioner, blev vi goda vänner. Jag kom senare att flera gånger besöka mina vänner i Estland. Jag har gjort många intervjuer, framför allt med Maria Murman och Agneta Tomingas på Ormsö.

Brusila: Hur kom det sig att du kom in på det här med amerikafararna?

Häggman: Det var nog kanske genom spelmansförbundet egentligen. Det fanns en grupp emigranter ”Scandinavian fiddlers” som deltog i våra tidigaste spelmansstämmor. De uppmanade mig att resa över till Amerika och göra inspelningar. Första gången var jag över 1976, då USA firade sitt 200-årsjubileum. Smithsonian Institution inbjöd då spelmän från många länder, bl.a. en grupp från Finland. Jag följde med dem och presenterade deras musik på olika ställen i USA. I den gruppen på femton finländska spelmän ingick fyra från spelmansförbundet, nämligen Brunskärs Maja, Aspö Erik och Tenalaspelmännen Kalle Nyberg och Robert Kevin. Vi reste runt i USA och i samband med det gjorde jag en del inspelningar. Sedan har jag varit på Västkusten i trakten kring Seattle och Vancouver och intervjuat en del emigranter, några av dem släktingar på både fars och mors sida.

Brusila: På sätt och vis ser jag dig och din verksamhet som forskare och insamlare som en fortsättning på det som har börjat med Oskar Rancken och Otto Andersson och så vidare. Samtidigt har du ju hunnit se paradigmskiften under din tid.

Häggman: Jag måste säga att jag beundrar de där tidigaste samlarna väldigt mycket. Oskar Rancken till exempel, som var alldeles ensam och som hela tiden fick mothugg från etablissemanget i Helsingfors. Han kämpade på. Han betalade sina elever, de som samlade åt honom, med egna pengar. Karlebypojken Jakob Edvard Wefvar fick en mark för varje visa och två mark för varje saga som han tecknade upp – sagorna tog ju längre tid att skriva ned. I Ranckens samlingar finns ju ett så otroligt rikt folkmusikmaterial. Rancken har inte alls fått den uppmärksamhet han vore värd,. Han var en pionjär på många sätt. Uppteckningarna i Ranckens samlingar är så intressanta också därför att vi många gånger får se traditionerna med skolelevernas ögon – och eleverna kunde vara rätt så kritiska till det som sjöngs och berättades i bygderna.

När jag ser på folkmusikforskningen och hur den har utvecklats, ser jag framför mig en massa upptecknare och forskare. Jag ser för mig Ernst Lagus och C.G. Estlander, som skrev så fint om folkvisans själ och om hur folkvisan vandrat från ort till ort i Europa för att slutligen hamna i någon liten fiskarstuga här i Nyland. Lite så där romantiskt, men det visar hur man tänkte då.

Och sedan Otto Andersson då, som kom som en direkt fortsättning på det där. Just Otto Andersson, måste jag säga, att jag uppskattar väldigt mycket. Han började ju helt traditionellt, med att teckna upp visor. Och sedan var det ju nästan oundvikligt att han med sin övertygelse och utstrålning skulle bli en central gestalt i den finlandssvenska sång- och musikrörelsen. Han förstod att han behövdes, han tog på sig en roll och han kunde leva upp till den. Musikfesterna kom ju att bära upp vår musikkultur i hela sin bredd. De blev ett uttryck för det svenska i Finland som bl.a. kom till synes i Bragevisorna, i de arrangerade folkvisorna och i de av föreningen Brages skapade folkdräkterna. Svenskhövdingen Axel Lille lär någon gång ha sagt att han hade sitt bästa stöd i Brage.

Och till det här kommer då att Otto Andersson var en så framstående forskare. Också där var han fascinerad av sammanhangen. Han ville se de stora linjerna. Han stod i kontakt med musikforskare över hela världen. Särskilt förtrogen var han ju med de svenska forskarna Carl-Allan Moberg, Ernst Emsheimer och Jan Ling. Ling har berättat om att han besökt Otto Andersson i Åbo flera gånger. Typiskt är ju att Otto Andersson var med när Svenskt visarkiv i Stockholm grundades 1951 och att han fram till sin död 1969 satt med i visarkivets styrelse. Han hann med så mycket, han var så ivrig, så flitig, så kunnig. Och han höll på så länge.

Jag tycker att Ottos bästa bok är Finländsk folklore, som utkom 1967, han började då närma sig 90-årsstrecket. Där målar han upp den finländska folklorens historia och utveckling med stora penseldrag. Han kan och han vågar!

Jag har tagit starka intryck av honom. Han ser på Svenskfinland som en del av en större helhet, han ser hur strömningarna har kommit och han kan tolka dem. Han talar om för oss vad det var som hände här hos oss, när något annat hände ute i stora världen. Det är egentligen först nu som jag har börjat se och förstå vad det är han säger.

Det som jag också har börjat förstå är i hur hög grad forskarna har påverkat den tradition de tagit tillvara. Det är sådant som vi sällan tänker på. Vi går hem till människor i bygderna och samlar in deras visor och berättelse. Och vi överför våra värderingar på dem, vi talar om vilka visor, vilka berättelser och vilka hantverk som har stort värde sett med traditionsforskarnas ögon.

Det här har jag skrivit om i samband med Svea Jansson. För forskarna och för Sveriges Radio sjöng Svea Jansson flera medeltida ballader – gamla värdefulla visor som hon lärt sig av sin mormor. Inspirerad av Sveas sång skrev Otto Andersson en stor artikel i Åbo Underrättelser om att Åboland skulle vara ett medeltida balladcentrum. Och Svea flyttade över till Sverige där hon gjorde en enastående karriär som balladsångerska. Ulf Peder Olrog kom över från Sverige och gjorde inspelningar med Svea Janssons släktingar i Nötö skärgård. I dag sjunger folksångare i Finland och Sverige Seas visor. Och jag håller föredrag och skriver artiklar om Svea Jansson. Så där är det – vi påverkar varandra hela tiden.

Och det är ju faktiskt så att varje upptecknad visa är en produkt av ett möte. Den visa som föreligger i en uppteckning är inte bara sångarens visa, utan i viss mån också upptecknarens. Han har skrivit ned visan så som han har uppfattat den. Och egentligen är det ju det som kommer att gälla sedan. Vilken makt vi har, Johannes! Inte sant?

Brusila: Har du själv märkt helt att upptecknade versioner har börjat leva ett liv igen bland dem du har besökt och spelat in eller diskuterat med?

Häggman: Ja, och i synnerhet när jag lyfter fram något som jag ansett vara alldeles speciellt. Vi kan till exempel ta menuetten i Jeppo. Gösta Berg, som var chef för Skansen, ringde och frågade mig om det finns någon tradition i Svenskfinland som man skulle kunna uppmärksamma med Europapriset, någonting som skulle göra sig bra på scen. Jag hade strax innan varit i Jeppo och filmat menuetten där – där dansades den nämligen helt traditionellt och i spelmanstraditionen var menuetten stark. Så blev det så att Jeppo bygdespelmän och dansare 1985 tilldelades Europapriset för folkkonst. Priset delades ut i Vasa stadshus och kulturminister Gustav Björkstrand höll tal. Jeppobornas pris uppmärksammades också i utlandet; i priset ingick en resa och uppträdande i Tyskland. Christine Julin-Häggman, som är Jeppobo, mästerspelman och musikpedagog har tagit sig an vårdandet av menuetten som i dag har fått UNESCOS erkännande som andligt kulturarv.

Överlag kan man väl säga, att när forskarna lyfter fram något som en särskilt värdefull kulturyttring, då finns det nästan alltid lokala förmågor som förstår att ta på sig en vårdande uppgift – det må sedan vara fråga om en musiktradition, berättartradition, en sedvänja eller hemslöjd. I det här sammanhanget kan vi ju också bara tänka på Otto Anderssons och föreningen Brages Österbottniskt bondbröllop från 1907 som i olika lokala varianter i mer än hundra år framförts på olika håll.

Brusila: Du har varit med om så mycket att du hunnit se hur hela materialinsamlingen har förändrats, men också arkivprinciperna, synen på vad man samlar för, hur materialet används och forskningen tillämpas. Nu är vi igen mitt i en stor omvälvning tack vare digitaliseringen, som väcker helt nya frågor och möjligheter.

Häggman: Ibland kan jag tycka att jag har hållit på med för många saker. Jag förivrar mig så lätt. Och jag minns att jag förr tänkte: ”Nå men, jag gör det här med spelmansförbundet nu först, sedan gör jag det där med Svenska folkskolans vänner och sedan, senare, hinner jag skriva”. Jag har ju fått leva ganska länge. Men nog tycker jag att jag borde ha skrivit mer. Det är kanske det som jag ångrar mest, att jag inte har tagit mig den där tiden och sätta mig ned och skriva. Inte så mycket för min egen skull, men jag tänker på alla de där människorna, som har givit mig ett så underbart material. Jag har sett det som en förmån att jag har kunnat få gå till folk, de har alltid tagit emot mig, ingen har protesterat och de har öppnat sig. De har berättat om allt, hur de tänker och tycker. Och de har sjungit sina visor för mig – det tycker jag är så fantastiskt.

Det som ibland lite oroar mig är det stora förtroende jag fått. När man sitter tillsammans och samtalar i flera dagar kommer man så nära varandra. Jag har i förtroende, som person och forskare, fått ta del av många personliga erfarenheter och minnen. Jag kan ju bara hoppas att man i traditionsarkiven handskas varsamt med det inspelade materialet. Det var ju så att vi gjorde våra inspelningar för forskning; vi övertygade våra sagesmän om att materialet skulle användas endast för forskning, Många gånger när vi gjorde inspelningar så stannade de upp och sa: ”Ska jag berätta det här? Ja men det är ju bra att forskningen får veta.” De fick naturligtvis den uppfattningen att det i framtiden kanske kommer någon forskare och lyssnar på banden. Jag tycker att det är litet skrämmande att banden nu digitaliseras och att de kan göras tillgängliga för en stor allmänhet. Alla berättelser som vi fick i förtroende, alla livsberättelser, röster och sånger. I det fallet kan jag bara hoppas att de som kommer efter mig förstår att behandla materialet varsamt. Många av mina informanter har talat direkt ur sitt hjärta och röjt många hemligheter. Ingen av oss, inte jag och inte mina sagesmän, kunde tro att inspelningarna skulle bli tillgängliga för en stor allmänhet. Förhoppningsvis kommer framtida arkivarier och forskare att värna såväl samlarnas som informanternas integritet.

Samtidigt måste man ju inse att det är bra för forskningen att banden kan nås digitalt; jag har själv haft stor nytta av digitalt material i arbete på den finlandssvenska balladutgåva som upptar ca 1 300 ballader. Visst vore det väl fint om alla ballader skulle finnas tillgängliga digitalt och man slapp åka runt till de olika arkiven. Det är ingen tvekan om att det underlättar forskarnas arbete och möjliggör forskning i material som tidigare varit så gott som ouppnåeligt.