Gå tillbaka till artikeldetaljer Marscher och menuetter – gemenskap och gränser i Sydösterbotten

Tom Forsman

Marscher och menuetter – gemenskap och gränser i Sydösterbotten

Projektet Folkmusik i Sydösterbotten inleddes i februari 2022 med finansiering av Frans Henriksons testamentsfond. En central målsättning är att lyfta fram det rika material av främst inspelad spelmansmusik från Närpes, Korsnäs och Petalax som finns i arkiven, inte minst hos Svenska litteratursällskapet i Finland/Finlands svenska folkmusikinstitut.

Till skillnad från bevarad spelmansmusik från andra regioner i Österbotten har det insamlade materialet från Närpes-Korsnäs-Petalax till största delen förblivit outnyttjat. Det har inte utforskats eller getts ut i nothäften, och under senare decennier har det saknats lokala traditionsbärare av äldre spelmansmusik. Professor Ann-Mari Häggman har, i kraft av sin tidigare roll som bland annat grundare av och ledare för folkmusikinstitutet och som insamlare, under en längre tid påtalat behovet av ett liknande projekt. När det klarnade att undertecknad, Tom Forsman, hade möjlighet att arbeta med projektet, kom det igång med en arbetsgrupp bestående av Häggman, Forsman och Mats Granfors.

Projektet är angeläget i flera avseenden. Det handlar om ett regionalt eller lokalt kulturarv som blivit osynligt och förtjänar att göras synligt igen. Det är också hög tid att göra detta nu, medan det ännu finns personer med förstahandsuppgifter om äldre spelmansmusik, spelmän och traditioner.

Projektet strävar efter att levandegöra detta kulturarv för en bred publik i nutid och framtid, och de tekniska förutsättningarna för detta är bättre än någonsin. Videoproduktioner och en nätbaserad kunskaps- och notbank hör till projektets planer, och sociala medier används både för att nå ut och för att väcka intresse som i sin tur genererar ny information. För en samlande och bestående dokumentation görs en bok. Anslaget är konstnärligt snarare än akademiskt, men vilar givetvis till fullo på fakta.

När projektet startade i februari 2022 var planen att begränsa det till Närpes och Korsnäs, men det klarnade omgående att även Petalax måste inkluderas. De musikaliska trådarna mellan Petalax, Korsnäs och Närpes framstod som många och starka, och att klippa av dem i detta sammanhang skulle resultera i ett inkomplett arbete (se bild 1).

Karta över sydösterbottniska kustkommuner med Vasa ovanför
Bild 1. Projektets område har märkts ut på kartan. Närpes, Övermark, Pörtom, Korsnäs och Petalax var tidigare separata kommuner. Området angränsar till Malax norrut och Tjöck söderut.

Under arbetets gång har det framstått som allt klarare att området, nuvarande Närpes och Korsnäs samt Petalax, utgjort vad jag vill kalla ett musikaliskt gemenskapsområde, som liksom andra gemenskaper kan definieras såväl utgående från vad som förenar det som utgående från vad som avskiljer det från andra gemenskaper. I denna artikel illustrerar jag detta genom tre exempel eller fallstudier: brudmarschen, plägarmarschen och menuetten.

Marscherna har valts som exempel för deras viktiga ceremoniella funktion – melodierna hade en djupare och bredare förankring i den lokala folkkulturen än, låt säga, en tillfälligt populär polske- eller valsmelodi. Jag undersöker också i vilken grad de båda melodierna var unika för trakten och gör i fallet med brudmarschen ett försök att fastställa när och hur den kommit till trakten och adapterats av spelmän.

Menuetten, eller snarare avsaknaden av menuetter, har valts som exempel eftersom Närpesområdet utgör gränszon mellan det menuettrika området Tjöck-Lappfjärd och det nästan helt menuettlösa område som sträcker sig upp till Vöråtrakten. I det fallet handlar det alltså mer om det särskiljande än om det gemensamma.

Brudmarschen – ”örfilad och vanställd”

När spelmännen som ingår i projektets samlade material spelar och talar om ”Närpes brudmarsch”, ”Övermark brudmarsch”, ”Pörtom brudmarsch”, ”Petalax brudmarsch” och ”Korsnäs brudmarsch” avser de samma låt. Melodin har haft rykte om sig att vara svårspelad och något märklig i sin utformning, vilket kan vara en orsak till att den knappt har överlevt den bröllopstradition till vilken den hörde. I gehörstradition har melodier av omedelbar karaktär, lätta att minnas och att uppta på den egna repertoaren, ofta också fått en relativt stor spridning. Denna brudmarsch är ingen sådan låt, åtminstone inte i de tappningar den förts vidare i gehörstraditionen, som vi snart ska se. Att lära sig och minnas låten kräver en viss målmedveten och aktiv insats av spelmannen. Drivkraften bakom detta är rimligtvis att just denna brudmarsch skulle gälla på orten, snarare än att låten hade karaktären av vad vi i dag skulle kalla en ”hit”. Det kan tilläggas att det finns ett antal exempel på ”svåra” brudmarscher som trots det gjort sig gällande på orter.

Detta ska ses i ljuset av brudmarschens viktiga funktion. Ett bondbröllop var en stor, festlig och ceremoniell tilldragelse. Det innehöll element som kan spåras tillbaka till kungliga traditioner på 1300-talet. När konung Birger gifte sig med prinsessan Märta 1298 omtalas i Erikskrönikan att pipare, trumslagare och trumpetare gick i täten för processionen framför konungen (Andersson 1964:XXI).

Omkring 600 år senare gick eller åkte spelmän med klarinett och fiol i täten framför den krönta bruden och hennes fästman i brudtåget till och från kyrkan. Då spelades brudmarschen, och det säger sig självt att valet av melodi till denna ceremoni inte var godtyckligt.

Att brudmarscher i regel benämns med ortnamn vittnar om deras geografiska anknytning. Otto Andersson skriver:

…brudmarschen [har] ofta betraktats såsom speciellt karakteristisk för den eller den bygden, ehuru en del varianter gått över landskapsgränserna. Inom de övriga grupperna — måltidsmusiken, skålarna, o.s.v. — har landskapsfärgen inte varit lika utpräglad, ehuru även där en del sånger och melodier varit starkt lokalbundna. (Andersson 1964:XXIII.)

När det gäller brudmarschen som behandlas här kan genast konstateras att en skarp gräns har gått mellan Närpes och Tjöck i söder, och mellan Korsnäs-Petalax och Malax i norr. Här är det dags att presentera denna marsch, som till skillnad från många andra brudmarscher har en namngiven kompositör. Det handlar om ”Ernst von Vegesacks marsch”, komponerad av Johann Ignaz Stranensky.

Stranensky antas ha varit född omkring 1760, oklart var, men han var verksam i Sverige som klarinettist i Kungliga Hovkapellet 1789–1804 och musikalisk ledare för Svea Musikgarde 1792–1804 (Forslin 1943:132). 1806 flyttade han till den östra rikshalvan där han under två år var anställd som musikdirektör vid Björneborgs regemente. Hans vidare öde är okänt.

23 kompositioner av Stranensky är kända, varav Vegesacks marsch är den sista (levandemusikarv.se). Av tidsramarna att döma är marschen komponerad i Finland, sannolikt under åren 1806–1808 när kompositören verkade inom Björneborgs regemente. Detta är relevant när det gäller marschens koppling till Österbotten och specifikt Sydösterbotten.

1808 rasade det finska kriget. Den 28 augusti landsteg svenska förstärkningar under befäl av general Eberhard Ernst von Vegesack i Kristinestad och besegrade ryska trupper i Lappfjärd och Ömossa i strider där även delar av Närpes lantvärn deltog. Det var i stort sett krigets enda framgångsrika svenska landstigning, och von Vegesack fick en viss hjältestatus i Sydösterbotten (Bladh 1849:223). Ett par veckor senare ledde han trupper under slaget i Oravais.

Den intressanta frågan här är naturligtvis: spelades marschen i samband med dessa bataljer och levde vidare i minnet hos närvarande lokalbefolkning och kanske hemförlovade soldater, för att sedan upptas som brudmarsch? En sådan bild har delvis vidhållits i folkminne. Exempelvis vid uppteckningen av en version som en Johan Adolf Johansson i Närpes sjöng för Alfhild Adolfsson. 1935 har Adolfsson antecknat: ”Denna marsch skulle enl. sångaren ha spelats av von Vegesack (’någon rikssvensk adelsman’) men levat kvar i Närpes såsom brudmarsch” (SLS536: nr 371). I ett tidningsreferat från en sångfest i Kristinestad 1908 levde minnet av ”Fejsacken” kvar och när en orkester spelade marschen var det ”som om en elektrisk stöt gått igenom de åhörande folkmassorna och ett igenkännande leende spred sig särskilt i de äldres anleten” (Forslin 1943:139).

Beträffande kopplingen till von Vegesack är det osannolikt att Stranensky skulle ha tillägnat honom en marsch innan landstigningen i augusti 1808, eftersom generalen inte agerade i den östra rikshalvan dessförinnan. Mer troligt är att marschen redan fanns på repertoaren i Björneborgs regemente, som åtminstone i Lappfjärd deltog med två bataljoner (smvu.se). Marschen kan då ha spelats av regementets musikanter och senare sammankopplats med von Vegesack. Den kan mycket väl också ha spelats i samband med slaget i Oravais där även Närpes kompani deltog.

När upptogs då marschen på spelmännens repertoar, och skedde detta endast i Närpestrakten?

De fyra varianter av melodin som publicerats som brudmarscher i Finlands svenska folkdiktning, är upptecknade i Närpes, Korsnäs, på Bergö (namngiven som ”Närpes brudmarsch”) samt i Maxmo (namngiven som ”Paris marschin”).

Den tidigaste uppteckningen är den på Bergö efter spelmannen Karl Rönnblad år 1897. Den tidigast födda spelmannen var Mickel Bergman i Maxmo (1830–1905).

De två övriga varianterna är upptecknade efter Johan Erik Taklax i Korsnäs 1930 och efter Mina Långgård i Närpes 1935. Vid uppteckningstillfället uppgav Taklax att låten var en brudmarsch för Närpes, Korsnäs och Petalax (Forslin 1943:134). Till dessa kan läggas den tidigare nämnda versionen efter Johan Adolf Johansson (f. 1882) som endast publicerats i Alfild Adolfssons (då Forslin) artikel om Vegesacks marsch i Budkavlen år 1943 (Forslin 1943:137).

I projektets samlade material finns ytterligare sju varianter i form av noter eller inspelningar med spelmän. Här kan nämnas ett handskrivet notblad funnet i en privat samling med anteckningen ”Uppt. U.Moring spelad Ragvals” (Kangas notsamling). Det antyder att uppteckningen gjorts av kompositören och läraren i Övermark Uno Moring efter Johan Petter Ragvals (1856–1925) i Övermark (se bild 2).

Gulnad notsida
Bild 2. Närpes brudmarsch upptecknad efter Johan Petter Ragvals (Arne Kangas efterlämnade noter).

När den tidigare nämnda sångfesten i Kristinestad ägde rum 1908 visste tidningsskribenten att melodin används som ”pläganmarsch” vid bröllop (Forslin 1943:129). Benämningen bygger sannolikt på en missuppfattning. Ett äldre och troligen mer korrekt belägg ges av läraren och historieforskaren Isak Smeds (född 1856 i Petalax) i boken Frieri och bröllopsseder i södra Österbotten publicerad 1881, och enligt Forslin är citatet äldre än så. Smeds skriver om Vegesacks marsch:

…vilken accepterats som brudmarsch i Närpes, örfilas - - - och vanställes af musikanterna på det mest hjärtskärande sätt. Mycket som ej ingår i marschen tillsättes af dess, såsom de mena för effektens och grannlåtens skull, och mycket, som ingår däri, bortlämnas af samma orsak. (Forslin 1943:134.)

Vegesacks marsch användes alltså som brudmarsch i Närpes tidigare än 1881, och Smeds kände redan då till en ”korrekt” version av den. Tydligen var melodin redan präglad av spelmännens gehörsbaserade och personliga tolkningar.

Det för oss in på en annan intressant aspekt när det gäller att tidsbestämma adaptionen av melodin som brudmarsch. Den etablerade grundformen av Stranenskys ”Ernst von Vegesacks marsch”, som även i nutid framförts av militärmusikkårer och under en tid var honnörsmarsch för Flottans marineskader och senare Skärgårdshavets marinkommando, består av två delar. Här kan nämnas att ett handskrivet partitur för hornseptett, med titeln ”Ernst von Vegesacks marsch” och noteringen ”Övermark hornseptett” finns i projektets material och har just denna utformning med två satser (Gullmes). Denna form med två delar kan dateras åtminstone till 1899 då melodin publicerades i arrangemang för piano av Robert Kajanus i tidskriften Brokiga blad I. Två aspekter är särskilt intressanta med den versionen. Dels hade melodin förmedlats till Kajanus av en folkskollärare Krook i Oravais, och en lärare Wichmann i Nykarleby hade berättat att marschen spelats av svenska brigaden i Lappfjärd och Oravais 1808. Dels berättade Wichmann även att den begagnas som brudmarsch i svenska Österbotten och att det till brudmarschen spelas en trio, alltså en tredje del. Kajanus ansåg att trion inte hörde till den ursprungliga marschen och utelämnade den i sitt pianoarrangemang. (Forslin 1943:130.)

Men professor Heikki Klemetti som forskade i finska militärmarscher ansåg att trion hörde till marschen. 1935 publicerade Suomen Musiikkilehti ett faksimil av ett arrangemang för manskör, på vilket stod antecknat ”M. Kouvo 1869”. Här består marschen, benämnd ”Vegesackin marssi Oravaisten tappelussa” (Vegesacks marsch vid slaget i Oravais), av tre delar, trion inkluderad (Forslin 1943:132; se bild 3).

Tryckt notsida
Bild 3. Vegesacks marsch inklusive triosats, daterad 1869 och publicerad i Suomen Musiikkilehti 1935.

Klemetti har vidare uppgett att han i en notbok från början av 1800-talet i Svenska litteratursällskapets innehav sett marschen nedtecknad i denna form. Alfhild Forslin lyckades inte hitta denna bok trots efterforskning (Forslin 1943:132).

Körarrangemanget, synbarligen från 1869 och innehållande triodelen, får alltså tills vidare betraktas som den äldsta belagda formen av melodin. Detta är intressant eftersom i stort sett samtliga upptecknade versioner av brudmarschen i Närpes-Korsnäs-Petalax inkluderar triodelen.

Det tyder på att adaptionen av melodin som brudmarsch rimligtvis skett innan andra halvan av 1800-talet, och att förlagan uppenbarligen varit en (enligt Klemetti ursprunglig) version med tre delar. Spelmännen har hållit fast vid triodelen trots att den saknats när melodin framförts som militärmarsch, arrangemang för hornseptett och vid officiella sammanhang som sångfesten i Kristinestad.

Exempelvis Taklax och Ragvals spelar marschens tre delar i den enligt Klemetti rätta ordningsföljden. Långgårds version innehåller också alla tre delar men med triosatsen som den andra i ordningsföljden. Johanssons version baseras nästan helt och hållet på triodelen. En version som Ivar Holmström i Närpes spelat in för Sveriges Radio 1957 (Svenskt visarkiv) består även den av tre delar, där triodelen avviker mest från Klemettis förmodade ursprungsversion.

Theodor Stenlund, född i Molpe i Korsnäs, spelade 1969 in en version som han lärt sig av Karl Friman i Korsnäs, kompletterad med element från Jan Östlund och August Nordström i Petalax (SLS 983, 1969:52). Här infaller triosatsen som andra del av tre.

Trots kraftiga avvikelser och variationer i spelmännens utformning av triodelens melodi, har samtliga det gemensamt med Klemettis förmodade originalversion att trion baseras på dominanttonarten i förhållande till de två inledande delarnas tonika, om än bara delvis i vissa versioner.

Det finns en handfull andra brudmarscher upptecknade i området. De är intressanta i sig men verkar utgöra undantag. Bara en har upptecknats efter fler än en spelman – den av Taklax spelade och benämnda, ej publicerade, “Gamel Råbatjin” (SLS 536: nr 404) som även upptecknats efter Johan Erik Johansson Sebbas i Petalax (Andersson 1964:46).”Ernst von Vegesacks marsch” har gjort sig gällande i området som respektive orts ”rätta” brudmarsch. I den mån den använts som brudmarsch på annat håll såsom i Maxmo, tycks den ha överlevt endast i Närpes-Korsnäs-Petalax.

Då melodin inklusive förmodad ursprunglig triodel tycks ha spelats som brudmarsch åtminstone sedan mitten av 1800-talet, landar vi så pass nära 1808 att det förefaller fullt rimligt att marschen fått fäste i trakten via förmedlare som hört den spelas, eller till och med själva spelat den i egenskap av militärmusiker, i samband med von Vegesacks landstigning och striderna i Lappfjärd och Oravais.

Plägarmarschen – både spelad och sjungen

I projektets samlade material ingår hela 20 plägarmarscher från nuvarande Närpes, Korsnäs och Petalax. Mera anmärkningsvärt är att 17 av dem är varianter på samma melodi. Man kan konstatera att området även haft en starkt rotad gemensam plägarmarsch. Plägarmarscher och skålvisor hade liksom övriga musikaliska inslag en ceremoniell funktion vid bröllopen, exempelvis när gåvor skulle överräckas, mat serveras, pengar samlas in åt brudparet, mindre bemedlade eller åt spelmännen, eller när det skulle skålas för brudpar och värdar. I området tycks samma melodi ha brukats för flera av dessa syften. För enkelhetens skull benämner jag härefter melodin ”Närpesnejdens plägarmarsch”. Den benämns som plägarmarsch i befintliga uppteckningar och av spelmännen i projektets material, och flertalet är upptecknade i Närpes. Melodins historia, ursprung och applicering är mer mångfasetterad än i fallet med brudmarschen. Nedan ser vi två typexempel på melodins utformning.

Det första är transkriberat av mig efter en inspelning med Gunnar Norrbo från Petalax, inklusive en tredje del (C). Denna del utelämnas ibland och existerar inte alls i de sjungna varianterna, och insamlaren Bjarne Berg hävdar på denna inspelning att den hör till en ”lyckönskan” som blivit ihopblandad med marschen (FMI 424:13), men det finns inga belägg för det i projektets material. (Lyckönskan är melodier som spelades eller sjöngs till brudparet och varierade geografiskt liksom övrig ceremonimusik).

Det andra exemplet är typiskt för de sjungna varianterna, här efter av Karolina Nordback i Kalax, Närpes, upptecknad av Alfhild Adolfsson (Andersson & Dahlström 1975:138 och SLS 536); se bild 4 och 5).

Tryckt notsida
Bild 4. I spelmanstappning framförs låten med repris på A- och B-del och inkluderar oftast C-del.
Tryckt notsida, med sångtext
Bild 5. De sjungna varianterna består av en A- och en B-del medan C-delen inte förekommer alls.

När Otto Andersson analyserar plägarmarscher och skålar i Bröllopsmusik ägnar han inte denna melodi någon större uppmärksamhet trots sju publicerade varianter från denna region. Han grupperar de instrumentala varianterna tillsammans och noterar endast att melodin påminner om ”Vi gå över daggstänkta berg” (Andersson 1964:100). Han kopplar inte samman den melodin med de inkluderade vokala varianterna som han lämnar utan kommentar.

Precis som Andersson anmärkt i tidigare citerad kommentar, är plägarmarscherna och skålarna inte lika geografiskt avgränsade som brudmarscherna. Många av dem har också gemensamma drag som gör det svårare att särskilja eller gruppera dem.

Mycket vanligt förekommande är A-delar som inleds med fyra takter som i likhet med ”Närpesnejdens plägarmarsch” (och ”Vi gå över…”) bygger på harmoniken | I | V | V | I |.

Ett exempel är marschen upptecknad efter Fredrik Berg i Vörå (Andersson 1964: XXX), ordsatt av Ernst Knape som ”Över bygden skiner sol i blånande sky”. Melodins fyra första takter är snarlik ”Närpesnejdens plägarmarsch”. Plägarmarschens B-del avslutas också med en fras som i en del varianter är nästan identisk med A-delens avslutning i ”Över bygden…”.

Den här typen av A-del är så pass vanlig bland uppteckningarna i Bröllopsmusik, förekommande i hela Svenskfinland, att den kan kallas generisk och kan inte urskiljas som karaktäristisk för just Närpes-Korsnäs-Petalax. Det är först när vi ser på låtens fortsättning som detta låter sig göras mer övertygande. Samtliga varianter upptecknade i detta område har en gemensam B-del. Harmoniskt ser dess fyra takter ut så här: | IV | I | V | I |.

Harmoniken överensstämmer även här med ”Vi gå över…”, men melodin avviker väsentligt. När det gäller övriga publicerade låtar med den ovan beskrivna generiska typen av A-del återfinns denna typ av B-del nästan inte alls. Det finns några undantag som är så pass lika att de kan bestämmas vara samma låt som ”Närpesnejdens plägarmarsch”, bägge från närliggande områden. Det ena är ”Supmarsch” efter Selim Antfolk i Sideby, som skiljer sig bland annat genom två extra takter i B-delen (Andersson 1964:101). Det andra undantaget är Malax, där tre varianter av ”Närpesnejdens plägarmarsch” har upptecknats. Här tycks det alltså föreligga en viss spridning i synnerhet norrut.

Förutom dessa finns ytterligare en variant (Andersson 1964:138, melodi 266h) som är ur Otto Anderssons egen samling, med ”Österbotten” som enda ortangivelse.

C-delen är av allt att döma helt unik för Närpes-Korsnäs-Petalax. Bland låtarna i Bröllopsmusik finns en liknande fras endast i två första takterna av en brudmarsch upptecknad i några varianter i Åboland och Nyland (ex. Andersson 1964:52, melodi 113c). C-delen utgör fyra takter som harmoniskt baseras på tonikan, med en två takter lång melodifras som upprepas. Efter dessa fyra takter följer alltid B-delens melodi en gång till. Den vanligaste formen i de instrumentala varianterna är alltså AABBCB.

Det är omöjligt att avgöra när C-delen upptagits som en del av plägarmarschen eller om den alltid hört till. Den återfinns i hela området, men aldrig i de vokala versionerna vars form i regel är AB. De äldsta uppteckningarna av instrumentala versioner är bägge från Korsnäs år 1930, efter Emil Hansson och Johan Erik Taklax (Andersson 1964:100 och 102). Taklax spelar C-delen men inte Hansson.

Oskar Granström i Övermark, som lärde sig spela av Johan Petter Ragvals, spelar plägarmaschen på en inspelning från 1950-talet (FMI 187, 1997:6) tillsammans med Oskar Klemets. De inkluderar C-delen. Det är tänkbart men inte givet att deras version kommit från Ragvals, som var bröllopsspelman redan under 1800-talet.

Om de vokala varianterna kan tilläggas att de texter som finns upptecknade i området, såsom exemplet Karolina Nordback ovan, var vida spridda i hela Svenskfinland och användes till olika melodier på olika orter.

De tre plägarmarscher eller skålar i projektets samlade material som inte är varianter på den ovan behandlade melodin utgörs av två varianter av den på många håll i Svenskfinland använda ”Ja må han leva”-melodin samt en tredje melodi som jag inte gjort några försök att härleda (Andersson 1964:133 melodi 256).

Sammanfattning

När projektet Folkmusik i Sydösterbotten avslutas torde antalet melodier i det för projektet ihopsamlade materialet, inklusive de som publicerats i Finlands svenska folkdiktning, uppgå till omkring 500 inklusive varianter. Till det kan också tilläggas ett antal intervjuer. Det är ett rikt material som bjuder in till vidare utforskning och forskning.

Här har jag tittat på brudmarschen och plägarmarschen och påvisat att bägge melodier är tämligen unika för just området Närpes-Korsnäs-Petalax, med mariginell förekomst på andra orter i den mån detta kan bedömas utgående från uppteckningar publicerade i Finlands svenska folkdiktning. Fallet med brudmarschen är speciellt i och med att melodins historia går att härleda, och med det har jag även visat att den till synes romantiserande bilden av att marschen kommit till trakten under finska kriget 1808–1809 är fullt rimlig.

Den unika förekomsten av de båda marscherna samt studien av menuetten visar också att Närpes-Korsnäs-Petalax på flera sätt kan avgränsas som ett musikaliskt gemenskapsområde, där gränsen norrut och särskilt söderut varit tämligen skarp. I fallet med menuetten har jag också belyst några aspekter som tycks tala emot att menuetten skulle ha förekommit tidigare i Närpestrakten men dött ut, och i stället stärker bilden av att den knappt har förekommit alls i trakten. I det scenariot är det desto mer anmärkningsvärt att dansen under loppet av mer än ett sekel inte lyckats penetrera gränsen mellan Närpes och nuvarande Kristinestad.

Källor och litteratur

Otryckta källor:

Adolfsson (Forslin), Alfhild 1935. SLS arkiv, SLS 536. Visor och spelmansmusik (ej publicerad notsamling).

Forsman, Tom. Projektet Folkmusik i Sydösterbottens samling.

Gullmes, Alvar. Efterlämnad notsamling efter spelmannen Alvar Gullmes i Övermark, tills vidare i Tom Forsmans ägo.

Kangas, Arne. Efterlämnad notsamling efter spelmannen Arne Kangas i Närpes, i Anna-Greta Olsio-Tuiskus ägo.

Levande musikarv, https://levandemusikarv.se/tonsattare/stranensky-johann-ignaz/ (hämtad 21.4 2023).

Svenska militära minnesmärken, http://www.smvu.se (hämtad 21.4.2023).

Tryckta källor:

Andersson, Otto 1963. Finlands svenska folkdiktning VI, Folkdans A1 Äldre dansmelodier. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Andersson, Otto 1964. Finlands svenska folkdiktning VI, Folkdans A3 Bröllopsmusik. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Andersson, Otto & Greta Dahlström 1975. Finlands svenska folkdiktning VI, Folkdans A2 Yngre dansmelodier. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Bladh, Peter Johan 1849. Minnen från finska kriget åren 1808–1809. Stockholm: Marcus & Comp.

Erikson, Trygve (red.) 1992. Spelmän och spelmansmusik i Närpes. Närpes: Närpes hembygdsförenings bokförlag.

Forslin, Alfhild 1943. ”Ernst von Vegesacks marsch”. Budkavlen årgång 22 nummer 4: 129–137. Föreningen Brage.

Heikel, Yngvar 1929. ”Om menuetter i Österbotten”. Budkavlen årgång 8: 105–111. Föreningen Brage.

Hårdstedt, Martin 2006. Finska kriget 1808–1809. Stockholm: Prisma.

Nordlund, Berndt Fredrik 1864. Beskrifning öfver Nerpes socken. Närpes: Kaskö tryckeri- och tidnings tryckeri aktiebolag 1965.

Inspelat ljud

Ragvals Spelmanslag 1977. Låtar och visor från Närpes. OKAY OKELP 1007.

Svenska litteratursällskapets arkiv:

FMI 187 Låtar från Övermark, ljudinspelning FMI 187 ljud 1997:6

FMI 424 Bjarne Bergs samling, ljudinspelning FMI 424 ljud 13

SLS 983 Traditionsundersökning, ljudinspelning 1969:46–47

SLS 983 Traditionsundersökning, ljudinspelning 1969:52

Svenskt visarkiv, Musikverket. SVA BB 5381, https://katalog.visarkiv.se/

(hämtad 7.3.2023).