Recensioner

Märta Ramsten: Framför mikrofonen och bakom. En personlig återblick på Svenskt visarkivs verksamhet med inspelningar av folkliga musiktraditioner. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 52. Gidlunds förlag 2022

Gunnar Ternhag: När jag spelade in. Minnesbilder och eftertankar. Meddelanden från Svenskt visarkiv 55. Stockholm: Svenskt visarkiv, Statens musikverk 2023

Fältarbetet har länge varit centralt inom folklivsforskningen. Efter att fonografen uppfanns blev det i början av 1900-talet vanligare att dokumentera ljud, och efter andra världskriget utvecklades tekniken snabbt även i de nordiska länderna. I Sverige var det Sveriges Radio som inledde den egentliga musikinspelningsverksamheten. Musikproducenten Matts Arnberg (1918–1995) var särskilt intresserad av svensk folkmusik och av att dokumentera den.

Till stöd för insamlingsarbetet grundades Samarbetsnämnden, och Svenskt visarkiv blev det arkiv där forskningen om och dokumenteringen av folkmusik koncentrerades i Sverige på 1960-talet. Den unga Märta Ramsten valdes till ansvarig för programmet. Hon hade varit verksam på Sveriges Radio sedan 1960 och studerat musikvetenskap och folklivsforskning i Uppsala. Valet av Ramsten visade sig vara mycket lyckat. Hon blev en effektiv, skicklig och fullständigt hängiven chef och med tiden även en mångkunnig forskare i svensk folkmusik. En tid var hon också chef för Svenskt visarkiv.

I sin bok Framför mikrofonen och bakom. En personlig återblick på Svenskt visarkivs verksamhet med inspelningar av folkliga musiktraditioner (2022) kartlägger Märta Ramsten faserna i det inspelningsarbete som inleddes 1968 vid Svenskt visarkiv. I början ger hon en översikt över det tidigaste arbetet med att dokumentera svensk folkkultur, som inleddes redan på 1600-talet, och presenterar sedan de personer som under 1960-talet deltog i planeringen av inspelningsarbetet. Dessa personer var förutom Arnberg bland annat musikforskarna Ulf Peter Orlog (1919–1992) och Jan Ling (1934–2013) och Visarkivets chef Bengt R. Jonsson (1930–2008), som alla kom med många nya idéer. Successivt blev Svenskt visarkiv också en central aktör i den svenska folkmusikforskningen.

Insamlings- och inspelningsverksamheten etablerade sig i slutet av 1960-talet och fältarbetet var som aktivast under tioårsperioden efter 1968, då Ramsten själv inledde sin karriär inom folkmusikdokumentationen. Till en början påminde verksamheten om ett räddningsarbete. På den tiden existerade fortfarande ett gammalt och ett nytt Sverige parallellt. Man försökte ”rädda” dokument från det gamla Sverige som höll på att försvinna. Ramsten skriver: ”Det ’gamla’ Sverige levde kvar samtidigt som ett nytt samhällsklimat med ifrågasättande av rådande värderingar gjorde sig gällande.” Hon talar om en brytningstid som inträdde just på 1960-talet, främst i urbana miljöer.

I början fanns det ingen egentlig plan. Man koncentrerade sig inte på några särskilda geografiska eller musikaliska områden och det fanns inte heller några begränsningar vad gäller informanternas ålder. Kontaktnätet till informanterna byggdes upp med hjälp av Nordiska museets pressmeddelanden, folkminnesarkiven och hembygdsföreningarna. Tips kom in från många olika håll, bland annat lokala radiostationer och spelmansföreningar. Så småningom ökade intresset, och studenter bland annat från Stockholms universitet sändes ut för att dokumentera gatumusik på olika håll i staden, barntraditioner och till och med fångarnas kåkvisor i fängelserna.

Ramsten uppmärksammade redan tidigt att det inspelade materialet inte bara fick lämnas på arkivhyllan. Hon ville att inspelningarna skulle användas i större utsträckning. Visarkivet gav ut artiklar och andra trycksaker, och framför allt skivor. Verksamheten tillsammans med Sveriges Radio och skivbolagen var livlig. Samarbete bedrevs också med musikvetenskapliga aktörer i Uppsala, Stockholm och Göteborg. Man försökte engagera studenter i inspelningsarbetet och för att knyta kontakter till lokala musikmiljöer.

Största delen av boken, över 100 sidor, ägnar Märta Ramsten åt att beskriva sina egna erfarenheter från fältet. Hon berättar hur det var ”framför mikrofonen”, hur hon reste till olika delar av landet, vilka som på den tiden var de bästa fiol- och dragspelmännen i de olika landskapen och var de bästa och skickligaste sångarna fanns. Hon synliggör gamla folkinstrument och dem som behärskade dem. Hon presenterar gamla miljöer och lyfter fram dem som behärskade kulning (lockropen från fäbodarna) och som var lätta att hitta ännu på den tiden då inspelningarna gjordes. I det här kapitlet presenterar Märta Ramsten hela Sverige. Hon börjar från Norrbotten och slutar i Skåne. Alla Sveriges landskap får plats i verket. Ordningsföljden är inte kronologisk, utan resor och personer presenteras i geografisk ordning från norr till söder.

I det sista kapitlet med rubriken ”Det stora svepet” diskuterar Märta Ramsten vilket material och hur mycket material som slutligen bevarades i Svenskt visarkivs samlingar som ett resultat av det enorma fältarbetet. Hon granskar också resultaten av arbetet ur olika synvinklar. Vidare bedömer hon hur representativt materialet är för till exempel Sveriges folkliga vokala musiktradition vid 1900-talets början. Hon konstaterar också att informanterna dessvärre vanligtvis endast kunde intervjuas och spelas in en enda gång. Samtidigt hände det att man återvände till sångare eller spelmän med exceptionellt breda repertoarer för att låta dem sjunga och spela flera gånger.

Gunnar Ternhag kontaktade själv redan som ung student Svenskt visarkiv. Han var intresserad av att spela in folkmusik och ville pröva på arbetet. Han blev också Märta Ramstens samarbetspartner under fem års tid (1968–1973). Efter att ha läst manuset till Ramstens ovan nämnda bok, som utkom 2022, blev också Ternhag inspirerad att se tillbaka på sina egna erfarenheter som folkmusikdokumenterare. De händelser han skriver om begränsar sig till tiden då han var anställd av Svenskt visarkiv. Han betonar också att han ursprungligen var Märta Ramstens elev. Senare verkade han vid Högskolan Dalarna och som museidirektör och kunde i de uppdragen fortsätta dokumentera folkmusik. Därefter riktade han in sig på musiketnologisk forskning och blev bland annat professor vid Stockholms universitet.

I sitt förord skriver Ternhag att hans text ”vilar tungt på mina egna minnesbilder som jag försökt framkalla så gott det går”. Som stöd för minnet har han också haft sina egna inspelningsprotokoll från visarkivets samlingar. Medan Ramsten beskriver dokumentationsarbetet, forskningen och publiceringsverksamheten vid Svenskt visarkiv mer allmänt, koncentrerar sig Gunnar Ternhag endast på sitt eget dokumentationsarbete. Inledningsvis får läsaren ta del av hur den unge studentens tidiga minnen präglas av musikundervisningen vid Uppsala universitet, och särskilt lärarna Jan Ling och Ulf Peter Orlog samt till och med den finlandssvenske, ålderstigne Otto Andersson (1879–1969), som var välkänd i Sveriges folkmusikkretsar.

Gunnar Ternhags bok är en livfull reseberättelse som läsaren kan följa i kronologisk ordning. Som student åker Ternhag ut på fältet med sin handledare, Märta Ramsten, och får till en början råd särskilt om hur en Nagra ska användas. Nagran var på den tiden den tekniskt mest avancerade bärbara bandspelaren, en oumbärlig följeslagare på alla resor men samtidigt alldeles ohyggligt tung att bära. Den unge fältarbetaren vande sig vid att kånka på sin tunga utrustning och vågade sig snart ut på egen hand för att göra inspelningar. Hans första resor gick till Medelpad, Västmanland, Hälsingland och Jämtland. Till Dalarna kom han för första gången 1970, och där hittade han många skickliga folkmusiker. Strax före jul träffade han tre spelmän i Boda, och en av dem var Knis Kalle Aronson (1913–1980). Ternhag berättar: ”Alla tre spelade pärla efter pärla för mig. Musikaliska högtidsstunder – för första gången fick jag lyssna till de omtalade Bodalåtarna på plats och dessutom framförda av verkligt skickliga spelmän.” Sedermera dokumenterade Ternhag folkmusik på många håll i Sverige, men man kunde kanske poetiskt säga att Dalarna blev kvar i hans hjärta. Det märks också i detta verk, som innehåller totalt fyra beskrivningar från Dalarna, där också förordet är daterat.

De intressantaste beskrivningarna för en läsare i Finland handlar om inspelningssituationerna, bland annat hos dem som behärskade lockropstraditionen kulning. Inspelaren upptäckte snabbt att det i norra Sverige fortfarande fanns sångare som behärskade den säregna gamla fäbodstraditionen, kunde ”köka” och fortfarande gjorde det dagligen. ”Det är olika tonarter när man kökar, vissa kökar i dur, men jag kökar i moll”, fick Ternhag förklarat för sig. Hans två resor till Tornedalen verkar ha intresserat den svenska inspelaren lika mycket som en läsare i Finland. Det lokala språket meänkieli har tydligt varit och är säkerligen fortfarande ett livskraftigt talspråk på båda sidorna om Torne älv. Språkets ställning diskuteras i dessa dagar aktivt i Sverige. I Tornedalen var sångtraditionen i grund och botten mestadels likadan på den svenska som på den finska sidan. Det fanns också likheter i seder och bruk. Överallt bjöd man på kaffe med dopp, som dracks lika andäktigt på den svenska sidan som på den finska.

Ramstens och Ternhags böcker är intressanta för den som bedrivit fältarbete inom folkmusik, men trevlig läsning för vem som helst. Böckerna kompletterar varandra på ett positivt sätt även om de behandlar samma teman. De visar tydligt Sveriges geografiska dimensioner. Den som inte har rest särskilt mycket i vårt grannland kanske frågar sig var i all världen man hittar Jämtland, Dalsland, Bohuslän eller rentav ”det mörkaste Småland”, för att inte tala om platser som Medelpad, Närke eller Vilhelmina. Allt går förstås att hitta på nätet. En lite större och tydligare karta hade kanske behövts för läsare utanför Sverige, fast en rikssvensk inte behöver någon sådan. Länen känns dock bekantare för läsaren efter de här två böckerna. Förteckningarna över personer, orter och skivor är också till nytta. Illustrationerna tillför mervärde och konkretiserar innehållet. Ramstens bok har 80 bilder och Ternhags 46.

Märta Ramsten beskriver sina fälterfarenheter från 1960-talet till 1990-talet. Boken introducerar läsaren i en levande kulturtradition som ständigt förändras. Gunnar Ternhags erfarenheter ger uttryck för en ung människas entusiasm för sin sak, förmåga att hitta och nå människor som individuella personligheter och värdesätta deras känslor, kunskaper och färdigheter. Båda författarna diskuterar på de sista sidorna sådant som kommit upp under arbetet. Ternhag frågar sig hur i all världen han under en enda dag hann spela in tre informanter. Senare lärde han sig att ge varje person mer inspelningstid. Ramsten tar upp problemen med att förvara och bevara inspelningar. Båda reflekterar över användarnas möjligheter att lätt få tillgång till Visarkivets material. Många tankar väcks också hos läsaren. Störst erkännande vill jag ge svenskarna för deras skicklighet, konsekventa arbete och tro på det egna arbetets betydelse, och för den orubbliga oeftergivlighet som kännetecknat deras arbete på fältet under årens lopp. Sveriges rika och fina folkmusiktradition är bevarad och redo att användas, antagligen mer än någon annanstans i världen.