NOFF-nätverket strålade samman på Färöarna 2025
I september 2025 samlades nordiska forskare och arkivarier, vars huvudsakliga arbetsområde är traditionell musik och dans, till ett gemensamt möte i Tórshavn, Färöarna. Gruppen, som kallas NOFF – Nordiskt forum för folkmusikforskning och -dokumentation, träffas årligen någonstans i Norden för att nätverka och utbyta information om aktuell forskning. Den här gången stod Färöarna på tur, med Bjarni Steintún vid fakulteten för språk och historia på Färöarnas universitet som värd.
Vi höll till i olika utrymmen vid Färöarnas universitet för föreläsningar och diskussioner. Vi fick också möjlighet att bekanta oss med universitetets rika arkivsamlingar. Färöarna är otroligt vackert och kulturhistoriskt intressant, och en av resans höjdpunkter var en exkursion till Kirkjubøur, de norska biskoparnas säte under medeltiden, där ruinerna efter Magnuskatedralen finns kvar. NOFF-mötet bjöd på omväxlande atlantiskt väder, många intressanta samtal och stärkta nätverk mellan de nordiska aktörerna.
Lokalvärden hade på ett föredömligt sätt planerat in lokala sakkunniga i programmet, så att NOFF-nätverket hade ynnesten att få bekanta sig med dagsaktuella aspekter av den färöiska musik- och danstraditionen.
Mötesprogrammet inleddes av musikern Kári Sverrirsson som berättade om sin egen väg in i den färöiska folkmusiken, med dokumenterad traditionsmusik som inkörsport. Också på ett litet område som Färöarna förekommer varianter, och dokumentationer – även äldre, brusiga inspelningar på fonografrullar – vilket gör det möjligt att höra särdrag som till exempel dialekter. Sverrirson berättade om några skjaldur och ballader, små visor och ramsor, och framförde några exempel.
Nansý Sunadóttir har i sin masteruppsats undersökt ”bromance” i den färöiska kvädcykeln Karlamagnusar kvæði, som handlar om kejsaren Karl den store och paladinerna, hans tolv bästa män. Fokus för studien är hur homosocialitet utmålas. Cykelns fem kväden kategoriseras som medeltida ballader, och de är nerskrivna i mitten på 1700-talet. Kvädena är kämpavisor, som enbart har upptecknats på färöiska. Sunadóttir har analyserat den sista delen Runsivals stríð. Det feodala samhället var homosocialt, och kvinnor hölls till stora delar utanför manliga gemenskaper. De färöiska kvädena behandlar den starka manliga vänskapen mellan palladierna, men saknar kontext och starkt laddat känslospråk till skillnad från de franska balladerna om slaget.
Jens Jensen presenterade kingosang, en form av folklig koralsång på Färöarna. Namnet på genren kommer från den danske biskopen Thomas Kingo (1634–1703), som var en flitig författare av psalmer. Kingosangens texter är skrivna på danska och snarlika versioner har upptecknats också på Island och i Norge. Sångerna spreds till stor del genom “Kingos salmebog” från 1699 eller Dend Forordnede Ny Kirke-Psalme-Bog, som den egentligen hette. Inga instrument användes i de färöiska kyrkorna, så melodierna levde sitt eget liv. De färöiska varianterna skiljer sig därför från dem som används i grannländerna. Jensen presenterade traditionen i Tjørnuvík. Kyrkan i byn bygdes först 1937, och vid den tidpunkten höll man fast vid Kingosångernas traditionella melodier. Det här gjordes genom att flera olika melodivarianter sjöngs tillsammans. Melodierna påminner både om gregorianik och om den keltiska traditionen. I dag upprätthålls traditionen av en lokal kör, och Jensen framförde exempel på hur deras traditionella repertoar låter.
Gunnar Restorff presenterade temat färöisk dans från en aktiv utövares perspektiv. Den färöiska kvaddansen har sitt ursprung i medeltidens ringdanser, som var vanliga i Centraleuropa. Den färöiska dansen har flera olika beståndsdelar som kombineras: kvaden och vistexterna som sjungs, själva dansen och melodierna. Dansledaren, ”skiparin”, styr dansen, och inga instrument används. Restorff demonstrerade hur dansen består av stegserier på sex steg, där stegen betonas olika. På så sätt kan man dra vissa paralleller till menuettsteg. Stegens intensitet varierar beroende på textens handling. Rytmen i kvaden är uppbyggd på 29 taktslag, vilket betyder att endast var sjätte vers betonas på samma taktslag. En försångare berättar historien, medan de övriga deltar i omkvädet. Restorff menar att dansens kväden egentligen handlar om intonerad recitation, vilket innebär ett annat sätt att använda rösten än direkt sång. Han framhöll att dansen bör upplevas som deltagare – den är inte en föreställning för publik.
NOFF-nätverkets medlemmar presenterade också ämnen som är aktuella inom deras respektive organisationer. Hans Hinrich Thedens från Nasjonalbiblioteket i Norge presenterade 20-årsjubileet för norsk utvandring till Amerika, som har firats stort i hela Norge 2025. Även Nasjonalbiblioteket deltog genom att bland annat uppmärksamma traditionella musiker som emigrerat. En av dem var hardingfelespelaren Eivind Danielson Aakhus från Setesdal. Han lyckades skapa sig en plattform som musiker på bägge sidor om Atlanten och arrangerade konserter både i Minnesota och i Norge. Aakhus lärde också upp yngre spelmän i Setesdal, som även besökte honom i Minnesota för att fördjupa sig i den traditionella musiken tillsammans med honom. Som en del av jubileet gav Nasjonalbiblioteket ut ett fonogram med temat emigrantmusik. Det blev den första utgåvan i serien ”Fra Nasjonalbibliotekets musikksamlinga”.
Dan Lundberg från Musikverket i Sverige föreläste om hur Carl Tiréns samling av samisk jojk utsågs till världsminne – en process som har pågått i elva år. Utnämningen ska ses som ett verktyg för att lyfta upp en aspekt av samisk kultur, vid sidan av arkivhelheter som Gustav Nobels arkiv. Två jojkar inspelade av Karl Tirén ingår också i den nyligen publicerade kulturkanon för Sverige. Tiréns samlingar innehåller förutom inspelningar även målningar, teckningar och fotografier. Svenskt Visarkiv samrådde under ett års tid med Sametinget. I nomineringen till Unesco stod dock Visarkivet som ensam sökande, men stöddes av Sametinget.
Unni Løvlids är ledare för folkmusikavdelningen vid Norges musikhögskola. Løvlids mamma intresserade sig för folksång hemma i Horindal. Det ledde till att en grupp kvinnor mellan 8 och 80 år började samlas för att sjunga tillsammans. Unni var yngst, och hon beskriver upplägget som att alla fick vara alla åldrar. De gamla kvinnorna fick vara unga och berätta om sina minnen, och Unni fick vara gammal som en av dem. Hon lärde sig den folkliga sången genom att delta – men som 10-åring fick hon inte sjunga med i sångerna om tragisk kärlek, det gick inte an. Allt eftersom började damerna komma på sånger som passade att sjungas även av barm, till exempel vaggvisor. Resultatet blev fonogram, där visorna dokumenterades. Løvlid känner att hon nu i sin tur behöver ta ansvar för vistradition, även om hon nu bor i Oslo. Genom att jobba med arkivmaterial får hon kontakt med de generationer som var hennes direkta lärare, de äldre sångerskorna. På så sätt vidgas materialet till sådant som de valde bort, till exempel lockrop.
Helen F Leslie-Jakobsen presenterade en aktuell ansökan om de färöiska balladernas story world, berättelser som hör samman och som med tiden bygger upp en litterär tradition. Projektet eftersträvar att undersöka samspel mellan berättelser i olika format, men vill inte göra en förenklad uppdelning i muntligt och skriftligt material. Projektet siktar på att tillgängliggöra balladerna på webbplatsen ”Zenodo – Handlist of Faroese Medieval Ballad”. Projektet har en filologisk utgångspunkt, med intresse för hur de medeltida versionerna av balladerna har sett ut. De versioner av balladerna som vi i dag känner till existerar enbart som senare uppteckningar. Men går det att med hjälp av dagens tekniska hjälpmedel skapa en bild av hur balladerna var utformade på medeltiden? Projektet förväntar sig att hitta klungor av formuleringar och återkommande motiv. De utgör fokus för analysen, vilket innebär att projektet kommer att frångå de etablerade balladtyperna i sin studie.
Vid sidan av dessa föredrag diskuterades aktuella frågor och möjligheter till kommande samarbeten. NOFF-gruppen skildes åt med förhoppningen att kunna mötas i Danmark hösten 2026, och Finlands svenska folkmusikinstitut presenterade möjligheten att bjuda in nätverket till konferens i Finland 2028 som en del av FMI:s 50-årsjubileum.
