Lectio praecursoria: Folkmusikinsamling och nationell blick

FD Outi Valo disputerade i ämnet musikforskning vid Tammerfors universitet 11.3.2022 med avhandlingen Kansanmusiikin keruu ja kansallinen katse: Erkki Ala-Könnin tallennustyö toisen tasavallan Suomessa vuosina 1941–1974. Som opponent fungerade professor emeritus Pertti Anttonen från Itä-Suomen yliopisto (Östra Finlands universitet). Kustos var professor Tarja Rautiainen-Keskustalo, Tammerfors universitet.

Det är inte för intet som arkiven kallas minnesorganisationer. Från generation till generation bevarar de minnen som kan vara viktiga ännu århundraden eller årtusenden senare. Men allt kan inte bevaras för evigt, så vem eller vilka avgör då vilka minnen som är viktiga och vad som ska sparas i arkivens samlingar?

I min avhandling granskar jag en av arkivens viktiga portvakter, folkmusiknedtecknaren och forskaren Erkki Ala-Könni och hans verksamhet mellan 1941 och 1974. Under den perioden formade och behärskade hans synsätt och val bilden av den finländska folkmusiken i arkivsamlingarnas innehåll och dessutom såväl inom folkmusikforskningen och Rundradions programpolitik som på folkmusikevenemangen.

De politiska ändamål som styrde hans insamlingsarbete är ett av avhandlingens teman. De hade också en avgörande effekt på fördelningen av de resurser som beviljades för insamlingsarbetet. I min forskning tillämpar jag Pauli Kettunens begrepp nationell blick (kansallinen katse) för att beskriva tyngdpunkterna i insamlingsarbetet. Med den nationella blicken avser jag det sätt som traditionsforskarnas men även offentlighetens etablerade sätt att definiera folket och folkmusiken varit fast kopplat till strävandena att skapa och bygga upp nationen.

Den nationella blicken är ett begrepp som på ett bra sätt beskriver att Ala-Könni i sin materialinsamling inte var ensam om att betona vissa geografiska områden eller en viss bild av folket. Motsvarande tyngdpunkter förekom även i historieforskningen, där uppmärksamheten enligt Kettunen (2008, 32f) under efterkrigsåren fästes vid allmogens historia. I arbetet med att samla in folkmusik kan enligt mig samma fenomen iakttas: en snabb förskjutning av tyngdpunkten från ideologin om ett Storfinland till värnandet om allmogeidyllen.

Före vinter- och fortsättningskrigen riktades forskarnas och nedtecknarnas intresse i Finland österut, i synnerhet mot östra Karelen och Ingermanland. Det gällde även Ala-Könnis lärare A.O. Väisänen. De områden dit insamlingsarbetet koncentrerades kan studeras på färgdiagram där en stor mängd inspelningar från ett visst område anges i rött och en liten mängd i blått (figur 1). Kartan visar Väisänens uppteckningar mellan åren 1912 och 1926, som har tryckts i verket Suomen Kansan Sävelmiä (Eerola & Toivianen 2004).

Insamlingsarbetet nära östgränsen spelade en central roll med tanke på den politiska situationen i Finland. Väisänen (1918, 185f) beskrev i en artikel om poesi och musik i östra Karelen hur runosångarnas barn ville vara med och bygga upp det stora Finland. I samma verk lät han trycka flera av sina uppteckningar av melodier från Vitahavskarelen. I arkivsamlingarna innehåller dessa dock ingen information om insamlingssammanhanget, även om kontexten mycket sannolikt påverkade vilka Väisänen slutligen tecknade ned. En forskare eller musiker som tar del av samlingarna är ofta intresserad av vem som framför stycket, personens hemort eller framförandets innehåll, men det skulle vara lika viktigt att studera varför just det framförandet valts ut eller varför andra framföranden inte nedtecknats. De sistnämnda kommer jag liksom Ulla-Maija Peltonen (2014, 186) att kalla tystnader i arkivet.

I min avhandling studerar jag Ala-Könnis insamlingsarbete med hjälp av motsvarande kartbilder. Kartorna finns i elektroniskt format som jag gjort tillgängligt för fri användning (Valo & Valo 2022). I min avhandling och på traditionsarkivet Kansanperinteen arkistos webbsida med samlingar finns en länk till kartsidorna. På kartan kan man för varje årtionde välja färgdiagram eller närmare information om alla framföranden enligt ort. Kvinnors och mäns framföranden kan också studeras på separata kartor.

När man granskar Ala-Könnis insamlingsarbete under 1940-talet visar kartan de sista spåren av den ideologi om ett Storfinland som präglade läraren Väisänens insamlingsarbete (figur 2). Under fortsättningskriget blev Storfinlandsideologin dominerande inom politiken igen, och glimtar till på kartan över Ala-Könnis uppteckningar. Ala-Könnis och Väisänens insamlingsarbete bland ryska krigsfångar är ett tecken på ideologins konkreta konsekvenser. Allmänt taget har Ala-Könni namngett dem som uppträder på hans inspelningar mycket noggrant, men fångarnas framföranden noterade han endast enligt nationaliteten som t.ex. sånger av ukrainare, tatarer eller ryssar. Eventuellt kände inte Ala-Könni till personernas namn, eller också var det förbjudet att anteckna dem på krigsfångelägren. Tenho Pimiä (2009), granskar uppteckningsarbetet på fånglägren mer detaljerat i sin forskning. Ur dagens perspektiv låter det groteskt att teckna upp traditioner i situationer där forskningsobjektet är forskarens fånge, men ännu på 1940-talet var sådana forskningsetiska betänkligheter praktiskt taget okända (ibid., 206). Uppteckningsarbetet var ett försök att motivera ett Storfinland (Pimiä 2007, 11–14). Ala-Könni har noterat inspelningsbandens ursprung i sina samlingar, men jag har inte hittat några sådana anteckningar av Väisänen.

Efter fortsättningskriget låg östra Karelen bortom den nya gränsen, och liksom många andra fältforskare inom traditionsvetenskaperna inriktade Ala-Könni sitt insamlingsarbete under 1940- och 1950-talet särskilt på södra och mellersta Österbotten, allmogens Finland. Grovt taget utgjorde området det vita Finland i motsats till den befolkning som stod på de rödas sida under inbördeskriget, även om indelningen givetvis inte helt stämmer. Även på landsbygden förekom klasskillnader, men myten om i synnerhet de sydösterbottniska böndernas skyddskårstrupper verkade vara ett levande och starkt ideal bland traditionsforskarna.(Jfr Einonen, Räihä & Tikka 2014, 325–328.) Inbördeskrigets motsättningar skulle inte ha passat in i idealet om ett enhetligt folk, och sådana konflikter skulle mer sannolikt ha framträtt t.ex. i städerna. 1940-talets västfinska allmogeidyll var alltså i efterkrigstidens Finland ett politiskt val av sin tid, som framhävde ett enhetligt och homogent folk. Arkiven gav en med det ”vita Finland” associerad bild av kultur och traditioner som en neutral, intakt helhet trots att verkligheten var att allt material associerat med det ”röda Finland” som stred mot den här harmonin saknades.

Arkivering handlar alltså alltid om val. Ingen minnesorganisation kan bevara allt, och det finns också saker man vill tiga om eller inte anser vara värda att bevara. Därför är det också viktigt att undersöka hurdana föreställningar av folket och en hurdan nation på kartan Erkki Ala-Könni betonade. I sitt insamlingsarbete verkade han komma närmare den manliga traditionen, vilket ledde till en skev könsrepresentation. Fler män än kvinnor uppträdde, och det gällde i synnerhet arbetet med att dokumentera folkmusiktraditionen. Ala-Könni spelade under 1940-talet in sammanlagt sex fioluppträdanden av två kvinnor. Samtidigt spelade han in över 600 fioluppträdanden av män. Jag studerade främst statistiskt innehållsförteckningarna för ljudinspelningarna i mitt forskningsmaterial, men när jag märkte att Ala-Könni hade intervjuat de två kvinnliga musikanterna antog jag att han lyft fram att de var de första kvinnor han spelat in. Det var inte fallet. Ala-Könni var främst intresserad av tidigare generationers melodier, dvs. vilka stycken kvinnornas pappor och bröder hade spelat.

Ala-Könni (1961, 453) definierade folkmusiken som en tradition som anammats och bevarats med hörselsinnet. Traditionsinsamlarna betraktade länge frånvaron av läs- och skrivkunnighet som en garanti för genuina traditioner, men samtidigt beskrevs folket som lägre stående än de bildade klasserna. Enligt Ala-Könni (ibid.) höjde sig endast folkmusikens mest avancerade former till det uppriktiga konstintressets nivå. Ala-Könni hade anammat idealet om muntlig traditionsförmedling under sin egen studietid. När läs- och skrivkunskapen bredde ut sig överförde han på sätt och vis det idealet till den rådande verkligheten genom att betona avsaknad av notläsningskunskap. Det här accentuerades i definitionerna av folkmusik, Ala-Könnis artiklar, spelmanstävlingarnas bedömningskriterier och arkivsamlingarnas innehåll.

Ala-Könni utökade sitt insamlingsarbete under 1950-talet (figur 3). Det kunde han göra tack vare att transportmedlen och inspelningsutrustningen utvecklades. Efter att ha skaffat en motorcykel kunde han göra allt längre insamlingsresor, och 1954 skaffade han en egen magnetofonbandspelare som i praktiken fördubblade hans tidigare inspelningsmängder. Ala-Könni strävade efter att bevara så många ursprungliga inspelningar som möjligt i sina arkivsamlingar och ville på det sättet garantera tillförlitlig information om sin egen tids musikkultur. I sin roll som arkivportvakt kunde han dock ta in det material han ville och utelämna för honom eventuellt obehagliga sanningar ur samlingarna. Arkiven ger alltså ingen fullständig historisk bild, utan visar endast utvalda delar. Det märks i synnerhet förändringarna i insamlingsarbetets fokusområden under 1960-talet.

Under 1960-talet förblev insamlingsarbetet delvis betonat på västra Finland, men t.ex. Birkaland blev viktigare än Österbotten (figur 4). Förklaringen har att göra med Ala-Könnis karriär. Samhällshögskolan flyttade från Helsingfors till Tammerfors 1960, och som en del av den inrättades 1965 folkloristiska institutionen under Erkki Ala-Könnis ledning. Redan året innan hade förhandlingar inletts om att flytta samlingarna, vilket ledde till att idealet om allmogeidyllen så småningom började försvagas. Tammerfors var av tradition en arbetarstad, och de sociologiska strömningarna intog en central ställning inom Samhällshögskolan och senare Tammerfors universitet.

Påverkade av dessa sociologiska strömningar försökte historikerna enligt Pauli Kettunen (2008, 180) under 1960-talet förespråka en ”lidelsefri” inställning till motsättningar som gällde i synnerhet Finlands självständighet och inbördeskrig åren 1917–1918. I praktiken behövde inte folket längre passa in i en enhetlig form, och behovet av att framhäva ett enhetligt och homogent folk minskade. Denna omtolkning som påverkade den nationella blicken påverkade inte bara historieforskningen utan även traditionsvetenskaperna, och sociologin som läroämne hade alltså en betydande inverkan också på traditionsinsamlingen, som blev mångsidigare. Konkret avspeglades detta i att även minnen från inbördeskriget, som tidigare delat folket i två läger, beaktades i insamlingsarbetet. Städernas traditioner, arbetartraditionen och bägge sidornas minnen av inbördeskriget gjorde entré i Ala-Könnis samlingar vid ungefär samma tid, och arbetartraditionen var från och med mitten av 1960-talet ett regelbundet återkommande tema i de sockeninsamlingar som Ala-Könni organiserade.

Arkiven kan studeras med förståelse och ett öga för tystnader. Vi vet att mycket fler minnen från inbördeskriget hade kunnat nedtecknas på 1940-talet än på 1960-talet, då insamlingsarbetet egentligen först började. Tidigare var det fråga om en tystnad i arkivet, i kombination med en strävan efter att måla upp en bild av ett enhetligt folk. Det gällde inte bara politiska meningsskiljaktigheter utan också ett etniskt enhetligt folk. Därför började arbetet med att samla in traditioner bland många etniska minoriteter under samma tid, på 1960-talet. Mängden material ökade, men enbart mängden visar inte vilket perspektiv som styrde insamlingsarbetet. Liksom Kati Mikkola och Risto Blomster har observerat kunde berättarna fortfarande höra till majoritetsbefolkningen, eller det insamlade materialet vara ensidigt eller styrt av olika fördomar (I fråga om romskt material jfr Mikkola 2021, 185; Blomster 2006, 102–103, 128 samt Fingerroos 2003).

Länge betraktades arkivsamlingar som opolitiska, trots att allt systematiskt insamlingsarbete per definition är politiskt och den nationella blicken länge har dominerat insamlingspolitiken. När högerpartierna ännu under 1920- och 1930-talen hade makten drev de ideologin om ett Storfinland såväl i rikspolitiken som i insamlingspolitiken genom att med hjälp av lingvistik, geografi och traditionsvetenskaper motivera varför de karelska områdena i Ryssland hörde till Finland (Om motiveringen för territoriella krav se Häggman 2015, 31). Under efterkrigstiden kom Centern till makten och insamlingsresorna riktades mot södra och mellersta Österbotten. Samma geografiska områden lyftes fram också i Finlands Rundradio när Ala-Könni rekommenderade bland annat Kaustbyspelmännen Purppuripelimannit som artister. Även i medierna framhävdes kulturella mål medan politiska aspekter sköts undan.

Finlands kulturpolitik under efterkrigstiden präglades av Centerpolitikernas avståndstagande från vänstern. Under 1960-talet deltog Ala-Könni i flera debatter om folkmusikens ställning, och den folkmusikrörelse som aktiverades i Finland i slutet av 1960-talet ville höja folkmusikens status till samma nivå som konstmusikens. Folkmusikrörelsen och Centern, som båda betonade landskapens ställning, hade som gemensamt mål att höja och stärka landsbygdskulturens status. Folkmusikrörelsen fick stöd av just Centern för sin institutionalisering och för att kunna inrätta och driva nya evenemang och organ. Det här var också en medveten motvikt till stödet för vänsterns kulturorganisationer. Samtidigt blev lokala insamlingar populära eftersom staten delegerade förvaltningsuppgifter och beslutanderätt till kommunnivån. Den statliga styrningen minskade och insamlingsverksamheten började finansieras regionalt. När folkmusikrörelsen blev starkare från slutet av 1960-talet ändrade Ala-Könni sina tidigare definitioner av folkmusik och började stödja uppkomsten av en ny folkmusik. Det här minskade avståndet mellan folket och de bildade klasserna. Fortsättningsvis tog männens tradition plats som en levande tradition mycket snabbare än kvinnornas, eftersom de spelmän som komponerade egna stycken huvudsakligen var män. Idén om ett folk som skapar en gemensam tradition tappade betydelse och ersattes av den kreativa individen.

Ala-Könni kan betraktas som Finlands sista professionella traditionsinsamlare. I dag har synen på kultur förändrats, vilket har påverkat insamlingsarbetet och kraven på det arbete som utförs på fältet. Forskaren Outi Fingerroos (2003) beskriver kulturforskningens reflekterande karaktär: fältarbetet kräver att forskaren kan bedöma sin egen roll antingen som en del av det samhälle som undersöks eller som en utomstående. En forskare bör också reflektera över forskningens politiska bindningar och konsekvenser för forskningsobjekten och den rådande samhällssituationen samt maktutövningsmetoderna.

I mina ögon är den viktigaste tesen i min avhandling att arkiven i efterkrigstidens Finland beskrev nationen som mer enhetlig än den i verkligheten var. Nationens interna mångfald syns i arkiven först under 1960-talet, trots att diversiteten var en del av det finländska samhället redan tidigare. Kulturarvet är ett argument som kan användas för att berättiga och möjliggöra men också för att avgränsa och värdera. Det gäller inte enbart historiskt material, utan retoriken med koppling till nationen har varit kraftigt framträdande också i de senaste dagarnas nyheter om läget i Ukraina. Nationalism och nationell identitet aktualiseras ännu i dag. I ljuset av nyheterna känns det ännu viktigare än tidigare att försöka beskriva vad uppfattningar av folket och nationen har inbegripit och vad de exkluderar, var behovet av att betona det enhetliga folket har sitt ursprung och i hurdana former det framträder om och om igen.

Den nationella blicken har fortfarande inflytande över insamlingsarbetet och arkiveringen. Med tanke på min egen forskning betraktar jag det som centralt att den finansiering arkiven beviljas är så bred som möjligt för att olika politiska bindningar ska kunna beaktas. I synnerhet statsunderstöden för den privata arkivverksamheten har varit utsatta för nedskärningstryck. I Finland har vetenskap och forskning, konst och kultur, motion och idrott samt ungdomsarbete fått stöd i form av intäkter från penningspelsverksamheten. De här intäkterna har dock minskat, och redan för det innevarandet året 2022 föreslogs ursprungligen nedskärningar på cirka 28,5 procent i statsunderstöden och utvecklingsutgifterna för privat arkivverksamhet (Undervisnings- och kulturministeriets pressmeddelande 12.10.2021). Nedskärningarna genomfördes inte, men samma sparkrav skjuts sannolikt fram till kommande år. Om endast en aktör sköter all arkivering ger det framtidens historieforskare en mycket begränsad bild av den tid vi nu lever i. Behovet av att säkerställa ett så omfattande arkivmaterial som möjligt motiverar alltså fortfarande minnesorganisationernas arbete i dagens omvärld.