Recension: Langeleiken – heile Noregs instrument

Det medeltida instrumentet langeleik har utgjort en naturlig del av den norska musiken i mer än femhundra år. En langeleik består av en lång och smal resonanslåda med en till tre melodisträngar, som trycks mot knappar, och flera parallella ackompanjemangssträngar som klingar fritt. I boken langeleiken – heile Noregs instrument presenterar författarna Bjørn Aksdal och Elisabeth Kvaern på drygt femhundra sidor langeleiken utifrån den information de har fått om instrumentet, om dem som byggt dessa instrument och om dem som spelat dem. Boken redogör för langeleik-traditionen och -instrumenten med Nordnorge som startpunkt. I slutet av boken finns en förteckning över 306 instrument, som anger bland annat instrumentets ort och ålder. Författarna vill dela med sig av sina insikter och sin kunskap om langeleik och nå musiker, museifolk och studerande som är intresserade av folkmusik och folkinstrument samt läsare som är intresserade av musik inom sin egen och andras kulturer och genrer.

Rötterna till langeleik ligger i monokordet, som användes i de medeltida klosterskolorna och som under medeltiden blev en inspirationskälla till flera stränginstrument, bland annat en scheitholt i form av en cittra med greppbräda. Den norska langeleiken, isländska langspilen och holländska hummeln är enligt den danska forskaren Hortense Panum folkinstrument som härstammar från scheitholten. Även i Finland har man spelat scheitholt-instrument (s.k. harpu).

Langeleik har spelats i Norge i över femhundra år, och det hör till de äldsta stränginstrumenten som fortfarande används. I flera kulturskolor får barn och unga lära sig spela langeleik, och instrumentet kan också höras på olika konserter och inspelningar. Det finns en särskild förening för dem som spelar langeleik, Norsk langeleikforum.

År 1987 öppnades utställningen ”Leve langeleiken!” på Ringve Musikkmuseum. Under 1990-talet ökade intresset för langeleiken. Lokala langeleik-traditioner började dokumenteras, och det ordnades kurser i instrumentbygge på basis av gamla instrument som hittats i olika byar. År 2007 tog det norska nationella museinätverket för musik och instrument (The Music Network) initiativ till att börja registrera instrument som fanns i områdena kring flera norska museer. Arbetet resulterade i ny kunskap, fotografier och beskrivningar av instrumenten.

Den äldsta langeleiken som man känner till har hittats i byn Vardal, som ligger nära Gjövik, och det instrumentet har ägts av Petter Hasvoldseter år 1524. Taket i Rynkeby kyrka i Funen i Danmark pryds av en fresk från 1560-talet, där trettio änglar spelar musik på instrument som påminner om langeleik.

Boken redogör inte i första hand för den musik som spelas med langeleik, och det är inte heller författarnas mål att erbjuda en komplett allmän bild av instrumentet. Boken fokuserar på forskningstraditionen bakom instrumentet och äldre historiska källor som berättar om hur det har använts i olika delar av landet. Författarna ville dock inte enbart rikta in sig på äldre, historiskt material, utan de skriver också om speltraditionen kring langeleik, en modernare version av langeleik och den roll som langeleiken spelar i det norska samhället och den norska folkmusiken.

Författarna har utvecklat en enkel typologi. Instrumenten har klassificerats enligt följande kriterier: konstruktion, längd, bredd, höjd, form, strängar, stämningsmekanismer och tillverkningsmetoder. Vidare har instrumentet delats in i fyra olika grupper beroende på hur de har tillverkats. Instrumenten berättar delvis själva sin historia. Utifrån initialer och årtal kan man ofta spåra instrumentets ägare, tillverkare eller användare. Sammanlagt har 306 langeleikinstrument registrerats, och 166 av dessa är ”nya”. Av dem ägs 29 av tillverkarna i Oystre Slidre i Valdres. Den nya langeleik-modellen utvecklades i Valdres samtidigt som instrumentet hade slutat användas i största delen av landet.

Traditionen att använda dansdockor i samband med langeleikmusik följs än i dag. På 1800-talet var langeleikmusikanterna semiprofessionella artister som uppträdde på torgen och reste till de stora städerna för att tjäna pengar. Medan de spelade styrde de samtidigt en dansande docka som hängde i en ram med ett band som de höll i sin högra hand och skapade på så sätt både underhållning och folkkonst.

Langeleik är också ett exempel på folkkonst. Den representerar hantverk i kombination med rika konstnärliga uttrycksformer, och dessa är djupt förankrade i de lokala traditionerna, som återspeglar den rådande estetiken. De äldre instrumenten är rikligt utsmyckade.

År 1957 grundade det norska spelmansförbundet (Landslaget for spelemenn) i den nationella folkmusiktävlingen för första gången en separat klass för langeleik och andra äldre folkinstrument. Många langeleikmusikanter deltog i denna tävling, som ordnades i Fagernes i Valdres. Senare har langeleik börjat användas också på andra arenor, såsom konsertsalar och teatrar.

Författarna till boken Langeleiken – heile Noregs instrument bör gratuleras för ett lyckat projekt. Langeleiken förtjänar en egen bok. Boken innehåller en stor mängd intressant information och imponerande många fotografier. Denna typ av böcker borde skrivas om alla nordiska folkinstrument. Det är verkligen inget lätt projekt. Det kräver enormt mycket forskningsarbete. Någon form av samarbete mellan de nordiska instrumentforskarna vore välkommet, eftersom samma spelverk har använts i alla nordiska länder.