Inledning: Två seminarier om folkmusik

Detta första nummer av nättidskriften Folk och musik består av artiklar som bygger på föredrag som hölls vid två seminarier 2010 och 2011. Seminarierna anordnades av Svenska litteratursällskapet/ Finlands svenska folkmusikinstitut och Folkmusiksällskapet rf. Det första seminariet, ”Tradition och innovation – den nya folkmusiken”, hölls i oktober 2010 och ställde frågan: vad händer när tradition, i form av spelmanslåtar, vissång och insamlat traditionsmaterial, möter innovation? Till seminariet hade inbjudits fem föredragshållare som föreläste kring följande frågor: Hur upplevs mötet mellan nytt och gammalt bland folkmusikutövare? Vilken roll har folkmusiken i dagens samhälle? Kan folkmusiken fungera som identitetsmarkör? Har folkmusiken någon plats i 2000-talets musikvärld eller drunknar den i dagens mediebrus där så gott som allt är tillgängligt på internet? Måste folkmusiken anpassas till dagens samhälle för att synas och höras? Vad är det bland utövarna som motiverar innovation respektive försvar av traditionella former och uttryckssätt?

Första föredragshållare var Hållbus Totte Mattsson från Sverige, som vid sidan av sitt musikerskap som en av Sveriges mest tongivande folkmusiker, är professor i ljud- och musikproduktion vid Högskolan Dalarna. I sitt föredrag, ”Tekniska innovationer i en akustisk värld”, berättade Mattsson med utgångspunkt i sin egen karriär och i egna erfarenheter om hur folkmusiken på 1980-talet hittade en ny publik på rockscener och rockfestivaler. Detta ledde samtidigt till att det ställdes högre krav på ljudåtergivning och ljudförstärkning, vilket i sin tur ledde till att tröskeln sänktes för nya auditiva tekniska lösningar. Mattsson omarbetade sitt föredrag till en artikel som ingår i denna tidskrift.

Efter Mattsson föreläste den norske doktorn i musikvetenskap Gjermund Kolltveit. Kolltveit är frilansande forskare och musiker och dessutom en flitig aktör på det norska folkmusikfältet. I sitt föredrag ”Folkemusikk i Norge anno 2010: Nya scener, medier og identiteter” tog han fasta på samma tematik som Mattsson, sett ur ett norskt perspektiv. Enligt Kolltveit har Norge alltid varit mycket traditionsmedvetet – bl.a. var det först på 1950-talet det blev tillåtet att spela vanlig fiol istället för hardangerfela vid de traditionella spelmanstävlingarna (kappleikarna) – men även där har folkmusiken påverkats av globalisering och massmedia. Detta har enligt Kolltveit bl.a. lett till ökad kommersialisering och en betoning på ensemblespel, något som influerats av populärmusik. I sitt föredrag visade Kolltveit också hur Norge är ett bra exempel på hur folkmusiken har använts och ännu idag används i politiska syften där den får en tydlig nationell symbolstatus. En artikel som baserar sig på Kolltveits föredrag ingår i denna tidskrift.

I form av en intervjudiskussion berättade sedan musikerna Marianne Maans och Lauri Antila om sin syn på folkmusikaliskt skapande. Duon gav också klingande prov på temat ny folkmusik genom att framföra några låtar från ett färskt album. Maans, som är utbildad folkmusiker från Sibelius-Akademin, berättade om sin väg på folkmusikens område och om hur studierna vid Sibelius-Akademin hjälpte henne att hitta sina musikaliska rötter och samtidigt vidga det kreativa perspektivet genom kunskaper i såväl inhemska som utländska musiktraditioner. Maans berättade om hur mötet med Lauri Antila förenade två musikpersonligheter där en finlandssvensk respektive en sverigefinsk musiker utbyter och blandar musikaliska erfarenheter.

Även Christine Julin-Häggman berättade om sin musikaliska väg där Jeppotraditionen varit ständig ledsagare. Från barndomen som ensam dragspelare tillsammans med bygdens legendariska fiolspelmän, via yrkesstudier vid Sibelius-Akademin till hennes nuvarande karriär som instrumentlärare i Jakobstad. Som sina musikaliska uppfostrare lyfte hon framförallt fram Viktor Andersson och Johannes Juslin som medvetet eller omedvetet lärde henne traktera dragspelet som en fiol. Denna säregna spelstil har Julin-Häggman fört vidare bl.a. i sitt eget bandprojekt Jepokryddona som skördat framgångar i folkmusikkretsar också utomlands. Julin-Häggman berörde också frågor om folkmusikens anpassning till dagens musikklimat genom att demonstrera hur en skålvisa från Jepokryddonas CD Outrouolit råulit mixats i modern stil för att nå ut till en större och yngre publik.

En musiker som specialiserat sig på denna typ av musikalisk verksamhet var seminariets sista föreläsare Kim Ramstedt. I sitt föredrag ”Folkmusik 2.0” berättade Ramstedt om en ny genre som går under benämningen ”World music 2.0”. Ramstedt berättade att denna form av elektronisk dansmusik liksom många andra musikaliska subgenrer fötts i samhällets lägre skikt, ofta som ett slags möjlig väg ut ur misär. Genren − eller ’scenen’ som man talar om i danskretsar − är utbredd över hela världen och sprids och utvecklas framförallt via internet. Han berättade vidare att tillgängligheten gjort genren mycket levande och föränderlig, vilket gett upphov till många lokala scener med bl.a. latinamerikanska, afrikanska och indiska varianter. Dessa bildar egna scener där den lokala musiktraditionen är framträdande. I sitt eget projekt Baltik Bass har Ramstedt även mixat finlandssvensk folkmusik för dansgolvet vilket han också gav prov på.

Seminariet ”Rädda spelmanstraditionen”

Seminariet hösten 2011 hade titeln ”Rädda spelmanstraditionen”. Temat för seminariet formulerades med frågan ”Spelmansmusiken i Finlands svenskbygder – hur mår den idag?” och fokuserade på den traditionella spelmansmusiken i Svenskfinland så som den bedrivs inom spelmanslag och spelmansgrupper. Frågor som behandlades var bl.a. : Kommer spelmanstraditionen att överleva? Hur ser nyrekryteringen ut? Hur förhåller man sig inom traditionstrogna kretsar till den s.k. ”nya folkmusiken” som representeras av akademiskt utbildade, ofta professionella folkmusiker som tillför innovativa och utomeuropeiska influenser till musiken, ofta med arkivinspelningar, uppteckningar och traditionella låtar och visor som råmaterial för sitt skapande? Frågorna granskades ur ett finskt, norskt och rikssvenskt perspektiv och under seminariet frågades även om man på finlandssvenskt håll har orsak att snegla på närliggande folkmusikmiljöer och ta lärdom av hur man förhåller sig till denna utveckling på annat håll, dvs. det som kan karakteriseras av en viss polarisering mellan tradition och innovation. Finns det överhuvudtaget någon konflikt mellan dessa två läger och hur tar den sig i så fall uttryck?

Seminariet inleddes av professorn vid Uppsala universitet Owe Ronström som höll ett anförande om folkmusiken i Sverige och dess förändrade marknader och villkor. I sitt föredrag satte Ronström in folkmusiken i ett större sammanhang när han redogjorde för hur sociala rörelser förändras med tiden. Han jämförde bl.a. den organiserade spelmansrörelsen med fackföreningsrörelsen, som ett exempel på en organisationskultur där ramarna består men innehållet förändras och får nya betydelser. Han konstaterade att folkmusiken i Sverige mår bra men att dess regionalt symboliska värde fått ge vika för en mera allmänt nationell status där Sverige som helhet framstår som folkmusikens plattform. Ronström lyfte fram professionaliseringen av folkmusiken som en delorsak till att nya arenor för folkmusiken uppstått, där festivaler spelar en viktig roll. Ronström ansåg vidare att den svenska folkmusikens organisation lätt framstår som museal i dagens globaliserade samhälle, vilket medför att musiken söker nya vägar där konstnärliga ambitioner och musikalisk kompetens är viktiga drivkrafter för dagens folkmusiker. Följaktligen har de traditionella spelmännen delvis förlorat sin position som förebilder. Hans resonemang kan sammanfattas med att folkmusiken idag innebär mindre folk och mera musik.

Seminariets andra föredragshållare var Tellef Kvifte, professor i musikvetenskap vid Universitetet i Oslo. Han konstaterade att utvecklingen i Norge i stora drag följer den i Sverige. Kvifte ansåg att folkmusikfestivalerna i Norge stjäl uppmärksamhet från de traditionella folkmusikorganisationerna, men att det trots splittringen mellan professionalism och amatörmusikverksamhet finns ett ömsesidigt beroende där folkmusik i Norge idag framstår som en musikgenre bland andra. Efter Kvifte berättade ordföranden för Finlands folkmusikförbund, Antti Koiranen, om förbundets breda verksamhet. Koiranen framställde Finlands folkmusikförbund som en organisation där samarbetet mellan proffs och amatörer ses som oproblematiskt. Förbundet understöder amatörer bl.a. genom att ordna kurser och upprätthålla en lärarbank samtidigt som man även ger understöd till professionella musiker, bl.a. för turnéverksamhet.

Seminariet avslutades med en paneldiskussion. I panelen deltog de tre föredragshållarna samt sex representanter för den finlandssvenska spelmansrörelsen och den professionella folkmusiken: Stefan Kuni (dåvarande ordförande för Finlands svenska spelmansförbund rf.), Dan Lillas (ledare för spelmansgillet Smedarna), Greger Lindell (Vörå spelmansklubb), Mikael Fröjdö (lärare), Marianne Maans (folkmusiker) samt Desirée Saarela-Portin (folkmusiker). En gemensam åsikt som framkom i diskussionen var att det inte finns ett behov av att rädda den finlandssvenska spelmanstraditionen och framförallt inte folkmusiken. Man borde snarare sträva efter att ”orädda” den och föra fram den i nya och kanske oväntade sammanhang för att synliggöra den och attrahera nya utövare. En poäng som paneldiskussionen lyfte fram var minoritetsaspekten i den finlandssvenska traditionen. För finlandssvenskarna kan folkmusiken även ha betydelse som kulturell identitetsmarkör, både på ett lokalt och på ett nationellt plan.