Gå tillbaka till artikeldetaljer Folkdans på klasskampens grundval

Wictor Johansson

Folkdans på klasskampens grundval

Folkdanslaget Skäran, kommunisterna och kulturarvet

Har arbetarrörelsen dansat folkdans?

Skäran hette kommunisternas folkdanslag […] Min kusin Gunnel var med i Skäran och jag tyckte de var helbra. Trots att dom var duktiga så fick dom aldrig vara med och dansa på Skansen. Dom var portade där. Knätofs skulle det vara, men inte med kommunister! (Rehnberg & Williams 1992:22)

Det är den legendariske rock’n’roll-sångaren Jerry Williams som i sina memoarer minns folkdanslaget Skäran, när han berättar om sin uppväxt i ett arbetarhem på 1950-talet, där flera i familjen var organiserade kommunister. Stycket om de kommunistiska folkdansarna väckte min nyfikenhet. Det är känt att 1970-talets folkmusikvåg kombinerades med en vänsterretorik om folkmusik som folkets musik. Musiketnologerna Dan Lundberg och Gunnar Ternhag menar att ”det växande politiska intresset, studentrevolterna, FNL-rörelsen, engagemangen för folkens kamp mot imperialismen runt om i världen utgjorde inspirationskällor i ett sökande efter en icke-kommersiell alternativ kultur” (Lundberg & Ternhag 2005:88). Folkmusiken sågs då som ”ett alternativ till den kommersiella musikindustrins produkter” (ibid). Men arbetarrörelsens och den politiska vänsterns inställning till folkmusiken före 1970-talet är ett tämligen outforskat område.

Musikvetaren Jan Ling har i några artiklar som idag betraktas som banbrytande uppmärksammat hur en särskild folkmusikideologi utvecklades inom folkdans- och spelmansrörelserna i början av 1900-talet. Han ser ett nationalromantiskt inflytande, med en vurm för ett svunnet bondesamhälle och ett avståndstagande från det framväxande industrisamhället och dess kulturella uttrycksformer. Inte sällan kryddat med en iögonfallande nationalistisk retorik och estetik. För Ling leder det till antagandet att arbetarklassen – som genom politiska och fackliga organisationer etablerat sig som en samhällelig kraft – förhöll sig likgiltig eller rentav avståndstagande till folkmusik och folkdans både som estetiska uttryck och som ideologiska markörer:

Mig veterligen stod i övrigt arbetarklassen neutral för att inte säga kallsinnig gentemot folkmusiken. Den representerade för dem en bondemiljö de lämnat, långt ifrån deras nya industrivärld och långt ifrån de organisationsformer och socialistiska idéer som skulle börja omdana Sverige. (Ling 1994:258)

Ling beklagar också att arbetarrörelsen inte tog ett större ansvar för folkmusiken: ”Vad hade skett om arbetarrörelsen i sina folkbildningsambitioner mer hade dragit in folkmusik eller folkdans? Nu var det som sagt medelklassen med rötter i det gamla bondesamhället som svarade för riktlinjerna i folkmusikens ideologi” (Ling 1980:36).

Men faktum är att det har funnits ett folkmusikintresse inom arbetarrörelsen. Etnologen Stefan Bohman uppmärksammar till exempel att Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) gav folkmusiken en framträdande plats i sin studieverksamhet och menar att ”det går att urskilja en ideologi om att arbetarrörelsen hade ett ansvar för bevarandet av allmogekulturen” (Bohman 1985: 65). Bohman noterar dock att det även inom arbetarrörelsen var samma nationalromantiskt färgade ideologi som formade synen på folkmusiken (Bohman 1985:66).

I sin avhandling om traditionsarkivens tillkomst polemiserar etnologen Fredrik Skott mot uppfattningen att folkkulturen varit förbehållen nationalistiska och högerpolitiska krafter. I Skotts studie framstår rätten att ideologiskt tolka folkkulturen snarare som en del av en idédebatt som omfattade samtliga politiska riktningar och partier där ”makten över begrepp som folk och folktradition var väsentliga delar av kampen om den politiska makten” (Skott 2008:73). Det tycks mig som ett mera fruktbart förhållningssätt i en diskussion om arbetarrörelsens relation till folkmusik och folkdans. För även om det retoriska innehållet hade likheter med den spelmansideologi som Ling uppmärksammar så kan man anta att dess innebörd blev en annan i kombination med arbetarrörelsens politiska budskap.

I den här artikeln vill jag komplettera bilden av vad folkkulturen kan anses symbolisera och för vilka politiska syften den kan användas, en diskussion som i Sverige fått förnyad aktualitet i ljuset av Sverigedemokraternas politiska framgångar (Kaminsky 2012; Teitelbaum 2017; Helmersson 2019). Historien om folkdanslaget Skäran blir då ett bidrag till berättelsen om hur folkmusik och folkdans använts inom arbetarrörelsen och den politiska vänstern, och särskilt dess kommunistiska gren. Varför bildade kommunister ett folkdanslag? Hur användes detta folkdanslag i den politiska verksamheten, och med vilka ideologiska förtecken?

Med folkdans menar jag här den repertoar av koreograferade uppvisningsdanser, framförda av folkdräktsklädda dansare, som odlats och förvaltats inom den svenska folkdansrörelsen. 1923 utkom första upplagan av repertoarboken Svenska folkdanser, populärt kallad ”Gröna boken”, som blev ett standardverk bland svenska folkdanslag (Nilsson 2004:200). Av bevarade programblad, repertoarförteckningar och filmade dansuppvisningar framgår att Skärans repertoar inte skiljde sig från den i andra folkdanslag.

Programblad
Programblad för SKP:s auditoriumfest 1925. Källa: Svenskt visarkivs kopiesamling.

Inom såväl akademisk folkdansforskning som hos utövare har folkdanslagens repertoarer kritiserats för att vara nationalromantiska konstruktioner – man skiljer där mellan folkdans och folklig dans (Nilsson 2003:4 & 2004). Det är dock en diskussion som går utanför denna artikels syften. Poängen är här att folkdanslagens repertoar är väldigt homogen vilket gör den särskilt intressant att diskutera i förhållande till politiska ideologier. Dansuppvisningar som för en betraktare uppfattas som identiska kan alltså tilldelas olika politisk innebörd beroende på vem som dansar och för vilka syften.

Materialet till den här artikeln består av folkdanslaget Skärans föreningsarkiv, som donerades till Svenskt visarkiv hösten 2018, kompletterat med ytterligare material ur visarkivets samlingar, Arbetarrörelsens arkiv och Kungliga biblioteket i Stockholm. I de sistnämnda institutionernas samlingar av dagstidningar har jag också letat efter material från i första hand den kommunistiska dagspressen. Jag har även gjort intervjuer och samtalat med tidigare medlemmar i Skäran.

Folkdanslaget Skäran lät sig fotograferas när de varit verksamma i ett år.
Skäran 1 år. Källa: Folkdanslaget Skärans arkiv (Svenskt visarkiv).

1920-tal – Unga kommunister dansar folkdans

Folkdanslaget Skäran bildades i Stockholm 1924 av medlemmar i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU). Det fanns då en etablerad folkdansrörelse organiserad i Svenska ungdomsringen för bygdekultur (idag Svenska folkdansringen). Ungdomsringen betraktade sig som en politiskt neutral organisation, men dess tidskrift Hembygden var rik på hembygds- och fosterlandsromantik. Under 1930-talet uttrycktes beundran för hur folkkulturen lyftes fram i nazisternas Tyskland. Kungligheter och andra representanter för överheten engagerades gärna som frontfigurer för att ge rörelsen en symbolisk legitimitet (Ling 1980:29–33; Biskop 2007).

Mot den bakgrunden kan det tyckas konstigt att just kommunister bildade ett folkdanslag. Inom den politiska vänstern fanns det en stark kritik mot överhetens nationalism, men det innebar inte nödvändigtvis ett avståndstagande från nationen som sådan. Nationalstaten var arenan för klasskampen, där även frågan om vem som skulle ha rätt till folkets kultur och traditioner blev en kampfråga (Skott 2008:69–96). I ett referat från en spelmansstämma ansåg tidningen Socialdemokraten till exempel att ”folkets gamla kulturskatter äro inte bara något för överklassungdomar att bedriva hångel med. De böra skyddas av folket självt” (Bohman 1985:65). I en historik över folkdanslaget Skäran, skriven till 30-årsjubileet och baserad på minnesbilder hos de som var med vid bildandet, menar medlemmen Titus Andersson att ”det bildades folkdanslag av borgerlig ungdom, som i ett slags romantiskt snobberi klädde sig i folkdräkter och utövade folkdanser med en karnevalsaktig karikering av folkets liv”, men att ”även arbetarungdomen drogs till dessa intressen” (Andersson 1954:4). Det var denna ungdom Skäran ville nå ut till. I de äldsta bevarade stadgarna angavs som mål att ”inom sig sammansluta arbetarungdomen för upplivande av de gamla folklekarna och danserna, och att samtidigt söka vinna denna ungdom för arbetarrörelsen och dess organisationer” (Stadgar 1926). Det stadgades också att ”laget ställer sig till förfogande för arbetarrörelsens organisationer och sammanslutningar”. Däremot fick laget och dess medlemmar ”ej deltaga i några nationalistiska parader eller uppvaktningar”. Tilltalsordet medlemmarna emellan var enligt stadgarna ”Du” och vid en eventuell upplösning skulle kvarvarande tillgångar tillfalla Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund.

På ett flygblad annonserades en röd progagandafest för arbetarnas internationalism och fackliga enhet i Vasaparken fredagen den 24 juni.
Flygblad för Röda Fanans dag. Källa: Svenskt visarkivs kopiesamling.

En av de ungdomar som kom med i Skäran var Ingeborg Palmqvist. Hon arbetade som kontorist och dansade folkdans i Brage Gille, som var anslutet till Svenska ungdomsringen för bygdekultur. Brage Gille uppträdde ofta på de arbetarfester som anordnades av såväl socialdemokratiska som kommunistiska organisationer under 1920-talet. Vid dessa fester blev Ingeborg Palmqvist intresserad av arbetarrörelsens politiska budskap och hon lämnade Brage Gille för att istället ansluta sig till Skäran. Genom kamraterna i Skäran knöts hon närmare den kommunistiska rörelsen: ”Kom med till expeditionen och jobba, sa pojkarna i folkdanslaget”, berättar hon i en intervju (Borgström 1971). Expeditionen var partitidningen Folkets Dagblad Politikens redaktion, där Ingeborg Palmqvist volontärarbetade och blev en alltmer övertygad kommunist.

1926 bildades föreningen Arbetarkultur, på kommunistiskt initiativ, men med ambitionen att vara en kulturförening för hela arbetarrörelsen. I praktiken bestod verksamheten mest av att visa sovjetisk film som blivit förbjuden av den svenska filmcensuren (genom att anordna sluten medlemsvisning kunde censuren kringgås). Men ambitionen var att verka för en arbetarklassens egen kultur som motvikt till det borgerliga inflytandet över nöjeslivet (Bjärlund 1974). I stadgarna angavs att: ” [Föreningen Arbetarkultur ska] verka för höjandet av den proletära kulturen. Organisationen ska inom sitt verksamhetsområde motarbeta typiska dekadensföreteelser inom den borgerliga nöjeskulturen, men tillvarataga de bästa inom densamma, såsom folkdanser, bygdemelodier o.d.” (Bjärlund 1974:62)

Inom föreningen sammanfördes verksamheter som tidigare bedrivits på initiativ av enskilda eldsjälar som sångkörer, blåsorkestrar, amatörteatergrupper – och folkdanslaget Skäran. I den mån det går att utläsa en kulturpolitisk ideologi bakom verksamheten verkar det ha handlat om ett tidstypiskt bildningsideal. Idéhistorikern Per Sundgren uppmärksammar att kommunisternas kulturpolitiska ställningstaganden under 1920-talet ofta bottnade i ett ”bildningstänkande vars viktigaste egenskap är att skilja högt från lågt” och att ”i detta tänkande ryms en elitistisk och smakfostrande ambition som inte är mindre inom den revolutionära vänstern än inom en kulturkonservativ höger” (Sundgren 2007:220). Han ser här spår från såväl sovjetisk kulturdebatt som bildningsideal i det tidigare Socialdemokratiska ungdomsförbundet där flera ledande kommunister under 1920-talet fått sin politiska skolning. Bevarade program från kommunistiska arbetarfester under 1920-talet visar också en säregen blandning av orkestermusik, sångstycken ur operor, folkdansuppvisningar, litterära föredrag, unison kampsång, talkörer och agitatoriska tal (Sundgren2007:222; Programblad 1921–1947).

Det verkar ha funnits en idé om att etablera en röd folkdansrörelse, antagligen som en del av Arbetarkulturs ambition att bli en rikstäckande organisation och med Skäran som förlaga. I ett odaterat upprop till delegaterna på en kommunistisk kongress erbjuder Skäran, ”det enda folkdanslaget som står på klasskampens grundval”, sina tjänster:

Kamrater. Ni kan genom att engagera oss vid något tillfälle, giva oss möjlighet att komma i förbindelse med kamrater i Eder hemtrakt, att vi därigenom får möjlighet att bilda ett Proletärt Kulturellt Förbund i motsats till Svenska Ungdomsringen som genom sin nationella propaganda utnyttjar arbetareungdomen för sina syften. (Upprop, u.å.)

Det påminner om kommunisternas förhållningssätt till idrotten, där ambitionen var att bilda arbetaridrottsföreningar som alternativ till vad som uppfattades som en borgerlig idrottsrörelse (Hermansson 1977:145–163). Åtminstone i Kiruna fanns det under 1920-talet ett livaktigt kommunistiskt folkdanslag, även det med namnet Skäran. Om det bildades liknande lag på andra orter är inte känt.

Positioneringen gentemot Svenska ungdomsringen för bygdekultur är intressant. När Ungdomsringen bildades 1919 var syftet uttryckligen att ”intressera allmänheten för ett nationellt nöjesliv” och ”uti hembygdens anda och under dess färger avslipa alla sociala och socialpolitiska skiljaktigheter” (Biskop 2007:285). När Ungdomsringen i folkdansen såg en samhällsbevarande potential som skulle motverka klassmotsättningarna i samhället så använde sig alltså Skäran av samma danser för att ta aktiv del i klasskampen.

1930- & 40-tal – Ett arbetarrörelsens folkdanslag

År 1929 splittrades Sveriges Kommunistiska Parti och som en följd av detta lade Skäran ner verksamheten på grund av politiska motsättningar. Även Arbetarkultur upplöstes trots försök att rekonstruera verksamheten. Skäran återbildades under 1930-talet, men nu partipolitiskt obundet (”Skärans 60 år – Vänsterprotest mot snobberiet” 1984:5; ”Slå vakt om Arbetarkultur”, u.å.). Kopplingen till den kommunistiska rörelsen var dock fortsatt stark. Skäran uppträdde för fackklubbar och vid kommunistiska partiarrangemang. Flera av medlemmarna var aktiva kommunister och SKP:s politiska med- och motgångar var kännbara även för Skäran. John Bergström, folkdansare och kommunist, minns att det var svårt att värva medlemmar vid tiden för finska vinterkriget: ”När de fick höra namnet och se märket drog de sig tillbaka men efter Stalingrad och kriget vände gick det lättare” (”John Bergström tar fram spelet” 1984:22). I kommunistiska Ny Dag figurerade ofta ”detta arbetarrörelsens folkdanslag” där det beskrivs som ”välkänt bland arbetarna, främst i Stockholm” (”Folkdanslaget Skäran firar 25 år” 1949; ”Ett känt och uppskattat folkdanslag” 1937). Men det är sällan Skärans dansuppvisningar motiverades ideologiskt när de refererades i den kommunistiska pressen.

Skäran 1934
Skäran 1934. Källa: Folkdanslaget Skärans arkiv (Svenskt visarkiv).

Det finns dock exempel där folkdansen kan ses som en del i en ideologisk helhet. Pingsthelgen 1947 firade Sveriges Kommunistiska Parti sitt 30-årsjubileum, ett jubileum som ska ses i skenet av den nyorientering som SKP genomgick efter andra världskriget. I ett gynnsamt läge för vänsterkrafter i hela Europa, där även den svenska arbetarrörelsen var på frammarsch, sökte SKP en svensk väg till socialismen (Olsson 1972). Det medförde också ett ändrat fokus i partiets egen historieskrivning, enligt historikern Jan Bolin som studerat SKP:s jubileumsskrifter. Under 1930-talet märktes en tydlig distans till den svenska arbetarrörelsens historia, där vad som uppfattades som politiska misstag och felaktigheter kritiserades. För att framhålla partiets ideologiska renlärighet sökte man istället legitimitet hos och historisk förankring i den kommunistiska världsrörelsen med Sovjetunionen och Komintern som ledstjärnor. Under 1940-talet var ambitionen den motsatta. Nu ville man framstå som ett parti med rötterna i just den svenska arbetarrörelsens traditioner (Bolin 2001).

Jubileumsfestligheterna 1947 avslutades med en ”demokratisk folkfest” på friluftsmuseet Skansen i Stockholm, något av en nationell hemvist för de svenska folktraditionerna, där Skäran ”i prunkande nationaldräkter” uppträdde inför ett fullsatt Bollnästorg (”Den trevligaste pingsten” 1947). Dagen innan hade SKP anordnat en jubileumsuppmarsch till Lill-Jansskogen utanför Stockholm. I Ny Dag uppmärksammas det som en plats med ”traditioner från den socialistiska rörelsens pionjärtid” där August Palm och andra pionjärer talade till Stockholms arbetare: ”Nu drar vi, de äktfödda arvtagarna till denna stolta tradition, ut till Lill-Jans för att jubilera” (Johansson 1947). Genom att förlägga 30-årsjubileet till Lill-Jansskogen och Skansen ville partiet alltså markera samhörighet med såväl den svenska arbetarrörelsens som med hela svenska folkets traditioner. Och till de senare hörde folkdans, vid jubileumsfestligheterna utförd av Skäran.

Ur filmen Kommunisternas 30-årsjubileum, inspelad på Skansen i Stockholm 24.5.1947. Källa: Kungliga biblioteket, Stockholm (med tillstånd av Sveriges television).

1950-tal – Folkdans för freden

År 1948 motionerade kommunisten Axel Jansson i Stockholms stadsfullmäktige om ett anslag på 10 000 kronor för att stödja stadens folkdansare, med motiveringen att det är ”i linje med progressiva kulturella strävanden att utveckla folkdansen och göra den ytterligare populär och attraktiv bland ungdomen” (”Motion angående anslag till främjande av folkdansverksamhet" 1948). Det var helt i enighet med SKP:s kulturpolitiska ambitioner under 1940-talet då krav ställdes på en offentligt finansierad kulturverksamhet och även stor vikt lades vid det nationella kulturarvet (Sundgren 2007:233–282). I samband med det sovjetiska folkdanslaget Berjoskas turné i Sverige 1951 framfördes kravet på nytt. I Ny Dag uttryckte både Skärans ledare Carl Nohrborg och representanter från Ungdomsringen sitt stöd till förslaget. I samma artikel framhölls Sovjetunionen som ett föregångsland, genom Berjoskas dansledare, som ”ansåg att [den svenska] folkdansen hade precis lika stora möjligheter som i Sovjetunionen att utveckla sig till verklig konst, under förutsättning att den här fick samma stöd som folkdansen får i Sovjet” (”Berjoskatruppen gav våra folkdansare nya impulser” 1951).

Berjoskas turné var en del av en svensk-sovjetisk vänskapsvecka anordnad av Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Att de sovjetiska folkdansarna träffat sina svenska kamrater i Skäran framgår av ett tackbrev som publicerades i kommunistiska Arbetartidningen inför en uppföljande vänskapsmånad våren 1952: ”Vi blev mycket förtjusta i de svenska folkdanserna som vi fick stifta bekantskap med genom folkdanslaget Skäran i Stockholm”. Brevet avslutas med en tidstypisk förhoppning om att ”vänskapen mellan Sovjetunionen och Sverige må växa sig allt starkare till gagn för freden i hela världen” (”Berjoskatruppen hälsar till sina svenska vänner” 1952).

Medlemmar i Skäran i flygplanets trappa.
Skäran på Bromma flygplats vid hemkomsten från Rumänien 1953. Källa: Folkdanslaget Skärans arkiv (Svenskt visarkiv).

År 1953 gjorde Skäran sin första utlandsresa, en två veckors turné i Rumänien. Skäran blev därefter något av rumänska kulturambassadörer i Sverige. De upprätthöll under många år kontakten med Kulturinstitutet för utländska förbindelser i Rumänien, liksom med rumänska legationen i Stockholm och Svensk-Rumänska föreningen. De tog även upp rumänska danser på repertoaren som dansades i de rumänska folkdräkter som laget fått i present från de rumänska myndigheterna. (Styrelseprotokoll 1952–1958, A1:1). Turnén till Rumänien sammanföll med den fjärde internationella världsungdomsfestivalen i huvudstaden Bukarest. Festivalen var en del av den internationella fredsrörelse som bildades under 1950-talet på kommunistiskt initiativ. Ungdomen sågs som en särskilt viktig kraft i fredsarbetet och världsungdomsfestivalerna blev ett forum för att möta krigshotet med internationell solidaritet och vänskap mellan folken men också, enligt kritikerna, ett redskap för Sovjetunionens utrikespolitiska intressen (om kommunisterna och fredsrörelsen, se Hjort 2002; Koivunen 2013). Folkkulturen sågs som en tillgång i fredsarbetet och folkdansuppvisningar var givna inslag i festivalprogrammet:

Den som älskar och uppskattar sitt folks kultur möter också andra länders kultur med aktning och försöker lära känna dem närmare … Ungdomarna, som kommer att delta i festivalens kulturprogram kommer att visa att de aktar och uppskattar sitt folks kulturella traditioner, att de bevarar det bästa i folkens kulturskatter. De kommer att bevisa, att de kan fylla de gamla folksångerna och folkdanserna med nytt innehåll och att de förstår, att ge dem den nya tron på att skapa en ljus och lycklig framtid, på fredens seger. (”Folkkulturens dag” 1953)

Hos tidens vänstersinnade ungdom förde det här med sig ett intresse för den folkliga kulturen. Medlemmar i nybildade Demokratisk Ungdom, som under 1950-talet övertog rollen som SKP:s ungdomsförbund, sökte sig inför Bukarestfestivalen till Skäran för att lära sig dansa folkdans. På festivalen var det dessa ungdomar som uppträdde under namnet Skäran, vilket innebar att ett generationsskifte inleddes (”Skärans 60 år – Vänsterprotest mot snobberiet” 1984; Ehrén 1953). En av de aktiva inom både fredsarbetet och i den kommunistiska ungdomsrörelsen var skriftställaren Jan Myrdal. I 1950-talsskildringen Maj en kärlek, som utspelas med just världsungdsomsfestivalerna som fond (Myrdal var bland annat redaktör för den ovan citerade festivaltidningen), beskriver han sin och sina generationskamraters kultursyn:

Det vi spelade var politik. Också där gällde det kampen om medvetandet … För oss var det tydligt att när Muddy Waters sjöng ”Louisiana blues” eller the Spirit of Memphis Quartet sjöng ”Days passed and gone” så var detta en folkets kultur. Rätt tolkad var Bessie Smith en av de våra. Så som Evert Taube i Sverige förresten. Det menade vi. Vi hade tagit fasta på det svenska folkets tradition i Skäran och våra andra folkdanslag. Vi bildade Avanti, vårt skivbolag … som en del av en ungdomlig internationell musikalisk motkraft. Så arbetade de unga i den progressiva rörelsen i många länder. (Myrdal 1999:89)

Den svensk-sovjetiska vänskapsveckan, det rumänska kulturutbytet, världsungdomsfestivalerna och andra sammanhang där Skäran medverkade under 1950-talet är exempel på det som historikern Pia Koivunen kallar för cultural diplomacy, ”a way of interacting with the outside world by means of various forms of culture, such as educational and scientific exchanges, artistic tours, and exhibitions” (Koivunen 2013:5). Den kulturella diplomatin var viktig för Sovjetunionen och de socialistiska staterna i Östeuropa för att stärka sitt inflytande i omvärlden, i konkurrens med Västmakterna. Det var en del av en utrikespolitik som under det kalla krigets 1950-tal omgärdades av en fredsretorik där nationellt självbestämmande och kulturutbyte mellan folken var ledord. Folkdanslaget Skäran blev på så sätt en aktör i det polariserade världspolitiska läge som rådde under det kalla kriget.

1960-tal – Bort från politiken (avslutande sammanfattning)

Sammanfattningsvis kan bildandet av folkdanslaget Skäran ses som ett exempel på hur kommunisternas kulturpolitiska ideologi under 1920-talet omsattes i praktiken. Det handlade dels om att borgarklassen inte skulle få ensamrätt till folkets kultur och dels om att verka för ett alternativ till den kommersiella nöjesindustrin. Genom föreningen Arbetarkultur fick Skäran en organisatorisk plattform som dock upphörde vid partisplittringen 1929. När Skäran återbildades i början av 1930-talet förklarade sig laget partipolitiskt obundet. I praktiken fungerade det ändå som ett folkdanslag för arbetarrörelsens organisationer med nära kopplingar till det kommunistiska partiet. Ofta fyllde Skäran en rent praktisk funktion, till exempel som lekledare när fackliga och kommunistiska organisationer anordnade midsommarfester och julgransplundringar. Men folkdansen kunde också användas ideologiskt i kommunisternas politiska arbete, till exempel för att uttrycka en nationell politisk identitet eller i internationellt solidaritets- och fredsarbete. Ambitionen att politiskt utmana den etablerade folkdansrörelsen i Svenska ungdomsringen för bygdekultur verkar ha övergivits i ett tidigt skede. Men det är intressant att se hur Skärans närhet till den kommunistiska rörelsen ändå kunde ge folkdansen en annan ideologisk innebörd – trots att det är samma danser och likadana folkdräkter som inom Ungdomsringens folkdanslag.

Under 1960-talet verkar Skäran ha blivit allt mer politiskt neutralt. Enligt intervjuer med tidigare medlemmar var visserligen många i laget politiskt aktiva på vänsterkanten. De engagerades alltjämt till kommunisternas arrangemang (från 1967 Vänsterpartiet Kommunisterna) och genom politiskt aktiva medlemmar fanns kontakter som möjliggjorde turnéer i länderna inom östblocket. Under 1960- och 70-talen besöktes bland annat Östtyskland, Polen och Ungern. 1966 gjorde Skäran som första västerländska folkdanslag en turné i Kina, som av en ren slump sammanföll med kulturrevolutionens utbrott (”Detta har hänt sedan dess” 1984; författarens intervjuer; Handlingar rörande utlandsresor F2:1). Men folkdansen i sig tycks inte längre ha använts för att uttrycka politiska ställningstaganden. Ännu vid mitten av 1960-talet stod det i stadgarna att ”folkdanslaget ställer sig till Arbetar-Idrotts-Hyresgästföreningar etc. förfogande” (Föreningshandlingar F1:1). Skäran definierade sig på så sätt till det folkrörelsesverige som var nära förknippat med arbetarrörelsen och framväxten av det moderna Sverige, snarare än den hembygdsromantik som var förhärskande inom den etablerade folkdansrörelsen. Men vid årsmötet 1966 ändrades formuleringen till att laget kort och gott skulle ”ställa sig till förfogande för uppvisning och lekledning” (ibid).

Gruppbild från dansuppvisningen.
Dansuppvisning i Shenyang, Kina, 1966. Källa: Folkdanslaget Skärans arkiv (Svenskt visarkiv).

Det är intressant att Skäran distanserade sig från politiska ställningstaganden i en tid då intresset för såväl folkmusik som vänsterpolitik åter växte sig starkt hos en yngre generation. Men folkmusikvågens vänsterpräglade retorik handlade inte bara om innehåll utan även om form, där utövare sökte efter vad som uppfattades som mera genuina uttryck för hur musiken skulle spelas och danserna dansas. Det innebar en kritik av den etablerade folkdansrörelsens repertoar som dansades även i Skäran. En motsvarande kritik fanns för övrigt mot den etablerade kommunistiska rörelsen i SKP/VPK, som anklagades för revisionism och utmanades av en rik organisationsflora på vänsterkanten. Kanske hade Skäran vid den här tiden spelat ut sin roll som ett arbetarrörelsens folkdanslag, men verksamheten var fortsatt livaktig. Först den 12 mars år 2000 höll folkdanslaget Skäran sitt sista årsmöte (föreningshandlingar F1:1).

Källor och litteratur

Otryckta källor

  • Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm
    • Demokratisk Ungdoms Världsfederations arkiv, refkod: 4315
    • Kommunistiska ungdomsdistrikt och klubbar (samling), refkod: 4269
    • Sveriges Kommunistiska Partis (Sektion av Kommunistiska Internationalen) arkiv, refkod: 3083 & 3116
    • Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbunds arkiv, refkod: 585
    • Vänsterpartiets arkiv, refkod: 2263
  • Kungliga biblioteket (KB), Stockholm
    • Kommunisternas 30-årsjubileum, 24/5 1947. Arkivfilm. Accessionsnummer: XA_TF10-4272
  • Svenskt visarkiv, Stockholm
    • Folkdanslaget Skärans arkiv
      • Styrelseprotokoll, serie A1:1
      • Föreningshandlingar sorterade efter år, serie F1:1
      • Handlingar rörande utlandsresor, serie F2:1
      • Klippsamling serie L1:1
    • Svenskt visarkivs Kopiesamling
      • Programblad från kommunistiska arrangemang, 1921–1947. Accessionsnummer: KopD_Skaran_03
      • Stadgar för folkdanslaget Skäran, 1926. Accessionsnummer: KopD_Skaran_01
      • Upprop till kongressdelegater, u.å. Accessionsnummer: KopD_Skaran_02
    • Svenskt visarkivs audiovisuella samlingar:
      • Wictor Johansson, intervju med Nils-Göran Andersson 19/10 2018. Accessionsnummer: SVAA20181019NA001.
      • Wictor Johansson & Anna Nyander, intervju med Per & Karin Bollmark 23/10 2018. Accessionsnummer: SVAA20181023PB001.
      • Uppvisning med folkdanslaget Skäran, 17/12 1987. Arkivfilm. Accessionsnummer: SVAAFDV0459

Tryckta källor

Dagstidningar och periodika

Andersson, Titus 1954. ”Historik”, Vår tidnings jubileumsnummer – Folkdanslaget Skäran 30 år. Folkdanslaget Skärans arkiv, serie L2:1.

”Berjoskatruppen gav våra folkdansare nya impulser”. Ny Dag 1951 (datum ej känt).

”Berjoskatruppen hälsar till sina svenska vänner”. Arbetartidningen 12.4 1952.

Borgström, Gunilla 1971. ”Ett liv i vår tid – Ingeborg Palmqvist”. Dagens Nyheter 14.11.

”Den trevligaste pingsten vi någonsin varit med om – 30 000 deltog i demokratisk folkfest på Skansen”. Ny Dag 27.5 1947.

”Detta har hänt sedan dess”. Vår tidning 1984 – Folkdanslaget Skäran 60 år. Folkdanslaget Skärans arkiv, serie L2:1.

Ehrén, Birgitta 1953. ”Skandinaviska folkdansare”. Festival 29 14.8. Demokratisk ungdoms världsfederations arkiv, volym 4.

”Ett känt och uppskattat folkdanslag”. Ny Dag 17.4 1937.

”Folkdanslaget Skäran firar 25-årsjubileum”. Ny Dag 12.2 1949.

”Folkkulturens dag”. Festival 18 3/8 1953. Demokratisk ungdoms världsfederations arkiv, volym 4.

”John Bergström tar fram spelet”. Vår tidning 1984 – Folkdanslaget Skäran 60 år. Folkdanslaget Skärans arkiv, serie L2:1.

Johansson, Gustav 1947. ”Välkommen till Lill-Jans”. Ny Dag 24.5.

”Skärans 60 år – Vänsterprotest mot snobberiet”. Vår tidning 1984 – Folkdanslaget Skäran 60 år. Folkdanslaget Skärans arkiv, serie L2:1.

”Slå vakt om Arbetarkultur”. Arbetarkulturs medlemsblad. U.å.

Litteratur

Biskop, Gunnel 2007. ”Från grupp till massor – i ett nordiskt perspektiv”. Red. Egil Bakka & Gunnel Biskop. Norden i Dans Folk – Fag – Forskning, Oslo: Novum, 281–299.

Bjärlund, Eva 1974. ”Föreningen Arbetarkultur 1926–1932”. Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. Nr 6, 61–80.

Bohman, Stefan 1985. Arbetarkultur och kultiverade arbetare. En studie av arbetarrörelsens musik. Stockholm: Nordiska museet.

Bolin, Jan 2001. ”Att förvalta fädrens arv – Sveriges kommunistiska parti skriver sin historia”. Arbetarhistoria, nr 4, 26–31.

Helmersson, Linnea 2019. “Svensk folkmusik och folkdans – vital men omstridd”. Red. Alf Arvidsson. Spaningar i kultursektorn. Umeå: Institutionen för kultur och medier, Umeå Universitet, 134–156.

Hermansson, C.H. 1977 Kommunister. En intervjubok (första boken). Stockholm: Arbetarkultur.

Hjort, Magnus 2002. Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1949–1990. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

Kaminsky, David 2012. “Keeping Sweden Swedish. Folk Music, Right-Wing Nationalism, and the Immigration Debate”. Journal of Folklore Research, nr 1, 73–96.

Koivunen, Pia 2013. Performing Peace and Friendship – The World Youth Festival as a Tool of Soviet Cultural Diplomacy, 1947–1957. Tammerfors: Tammerfors universitet.

Ling, Jan 1980. ”Upp, bröder, kring bildningens fana – Om folkmusikens historia och ideologi”. Red. Jan Ling, Märta Ramsten & Gunnar Ternhag. Folkmusikboken, Stockholm: Prisma.

Ling, Jan 1994. ”Folkmusik – en brygd”. Texter om svensk folkmusik. Från Haeffner till Ling. Red. Gunnar Ternhag & Owe Ronström. Stockholm: Kungliga Musikaliska akademien.

Lundberg, Dan & Gunnar Ternhag 2005. Folkmusik i Sverige, Hedemora: Gidlunds förlag.

”Motion angående anslag till främjande av folkdansverksamhet”. Kommunfullmäktigetrycket 1863–2009. 1948 – motion 17, Stockholms stadsarkiv.

Myrdal, Jan 1999. Maj en kärlek. Stockholm: Norstedt.

Nilsson, Mats 2003. “Folkdans – folklig dans: debatten som kom av sig men aldrig kan ta slut”. I Henry Sjöbergs anda. Red. Lars Farago. Stockholm: Samarbetsnämnden för folklig dans, s. 4.

Nilsson, Mats 2004. ”Forskarnas förhoppningar och visionernas vardag – ett exempel från dansens värld”. Vision och verklighet. Populärvetenskapliga föreläsningar hållna under Humanistdagarna den 910 oktober 2004 vid Göteborgs universitet. Red. Eva Ahlstedt. Göteborg: Humanistiska fakultetsnämnden, Göteborgs universitet, 199–205.

Rehnberg, Bo & Jerry Williams 1992. Jerry. Självbiografin, Stockholm: Norstedt.

Skott, Fredrik 2008. Folkets minnen. Traditionsinsamling i idé och praktik 1919–1964. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen.

Sundgren, Per 2007. Kulturen och arbetarrörelsen. Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander, Stockholm: Carlsson.

Teitelbaum, Benjamin R. 2017. Lions of the North. Sounds of the New Nordic Radical Nationalism, New York: Oxford University Press.

Olsson, Tom 1972. ”SKP:s politiska utveckling 1943–1950”. Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia nr 2–3: 1972.

Please read our new privacy policy I accept
I vilken roll huvudsakligen läser du tidskrifter publicerade i Journal.fi?

Efter att du besvarat frågan spårar undersökningen vilka artiklar som läses med den valda rollen fram till 31.3.2020. Denna data kan inte kopplas till en enskild person.

Delta i vår läsarundersökning