Tryggande av immateriellt kulturarv och lokal tradition. Folkmusik och -dans i Österbotten som exempel

Immateriellt kulturarv och tryggande av det har i Finland under det senaste decenniet fått stor uppmärksamhet bland utövare av traditionell kultur, så som folkmusik och -dans, sedan Unescos konvention för tryggande av immateriellt kulturarv ratificerades. Det stora intresset bland de aktiva och utövarorganisationerna kan ses som ett utslag av att det upplevda behovet av verktyg, stöd och uppmärksamhet inom området är påtagligt. Unescos konventioner för kulturarv är dock inte vetenskapligt underbyggda riktlinjer, utan snarare kulturpolitiska dokument. Detta medför att implementeringen kan få konsekvenser som varken är avsiktliga eller önskvärda.

Jag diskuterar här traditionell musik och känslor av hemmahörande utgående från erfarenheter gjorda inom arbetet med att implementera konventionen för tryggande av immateriellt kulturarv. Artikeln inleds med definitioner av de centrala begreppen inom området och en introduktion av arbetet med Unescos konvention från 2003. Exempel på hur insatser för att trygga immateriellt kulturarv i form av traditionell musik och dans kan utformas ingår, och jag kontextualiserar dem utgående från en teoretisk referensram. Sedan övergår jag till att diskutera förhållandet mellan lokal tradition och kreativitet.

Jag har noterat att lokal tradition är något som sällan betonas, medan kreativitet – ofta på det personliga planet – ges stort utrymme. Hur kan detta fenomen förstås utifrån folkmusikens mekanismer och vilka effekter kan ett dylikt förhållningssätt tänkas leda till? Artikeln utmynnar i några synpunkter kring detta område.

Min egen bakgrund kommer att speglas i artikeln. Jag doktorerade i nordisk folkloristik 2011 med en avhandling om immateriellt kulturarv som begrepp och process. Sedan 2017 har jag dock inte arbetat med vetenskapliga studier av immateriellt kulturarv, utan däremot jobbat praktiskt inom området som projektledare inom diverse olika projekt med syftet att stöda tryggande av olika delar av det immateriella kulturarvet i landskapet Österbotten, Finland.

Begreppet ”immateriellt kulturarv”

Det centrala begreppet i detta resonemang, ”immateriellt kulturarv” introducerades i svenskan på 1990-talet, då Unescos arbete med en konvention inom området blev aktuellt. År 2003 antogs nämligen Konventionen för tryggande av det immateriella kulturarvet av Unescos generalförsamling (Unesco 2003). Men varken begreppet kulturarv eller tanken på att man ville bevara olika kulturelement för eftervärlden var något nytt.

Jag har hittat termen ”kulturarf” så tidigt som 1880 i den finlandssvenska tidningspressen – och då handlade skyddsobjektet om något så icke-materiellt som de klassiska språkens utrymme i läroplanen (Hult 1880:[1]). Även om kontexten naturligtvis var rejält annorlunda var baktanken med användningen av terminologin då som nu att den praktiska kunskapen, då brukandet av de klassiska språken, borde upprätthållas och värdesättas också framöver. Också traditionell musik omtalades tidigt som kulturarv, till exempel framhöll Richard Malmberg år 1923 att folkvisor och -dans var en form av kulturarv:

Men folkkonsten är ett kulturarv, med spår som leda bort genom tiderna, och spår som på varje punkt leda till topparna i samhället. De gamla romanserna sjöngos en gång till dans i riddarborgarna; de gamla menuetterna styrde en gång de sirliga stegen under kronornas ljushav; och stugans väggfasta bänkar voro slottens en gång […] [V]arje tid har avlagrat sitt guldstoft i det förenklade mönstret på bottnen av folkets själ, och folket har vävt in det i sina liv, i sin lust och sin längtan. (Malmberg 1923:135.)

Malmberg markerar alltså att han högaktar traditionell musik och dans med rötterna i äldre tider. Citatet illusterar dock den äldre tanken på att de värdefulla bitarna av folkkulturen skulle utgöras av gesunkenes Kulturgut, det vill säga kulturuttryck som skapats av samhällets toppar och sedan ”sjunkit ner” och övertagits av allmogen (se vidare Ling & Lönn 1975:630–631). Malmberg implicerar att det har funnits en värdefull kultur i det förflutna. I hans samtid återfinns den enbart som fragment bland allmogen. Genom insamlingar och jämförelser trodde forskarna sig kunna återskapa forna tiders högtstående kultur (Dundes 1974:1–4). Tanken på gesunkenes Kulturgut är nu sedan länge avfärdad, men det är intressant att se hur traditionell musik alltjämt tenderar att sammanföras med bilder på ett tillrättalagt förflutet. Det som däremot inte förekommer inom det svenska språkområdet före 1990-talet är kombinationen av termerna ”immateriellt” och ”kulturarv” (Björkholm 2011:30–40).

Varför blev det då viktigt att på 1990-talet lyfta fram att man inte talade om kulturarv i form av objekt vilket i förlängningen ledde till introduktionen av begreppsparet ”immateriellt kulturarv”? Jo, på grund av insikten om att västvärldens etablerade syn på kulturarv var ensidig och sned. Fram till dess hade den så kallade Världsarvskonventionen, som egentligen heter Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv, från 1972 varit tongivande. Definitionerna som den äldre konventionen utgår från då kulturarv identifieras har dock en eurocentrisk slagsida, vilket blev allt tydligare med årens lopp (Hafstein 2004:45–46).

Konventionen för tryggande av immateriellt kulturarv från 2003 kan ses som en signal för något av ett paradigmskifte i synen på bevarande av kulturarv.. Även i ett land som Finland, där man ända sedan 1800-talet har byggt upp omfattande samlingar av traditionsmaterial via ett nätverk av arkiv så fanns det fram till 2013 ingen myndighet som hade levande traditioner eller immateriella kulturarv som sitt ansvarsområde. Då Finland 2013 ratificerade konventionen vidgades Museiverkets ansvarsområde från att enbart gälla materiellt kulturarv till att också omfatta immateriellt kulturarv (Museiverket 2022).

Det faktum att immateriellt kulturarv först i sent skede gjorde inbrytningar i kulturförvaltningen betyder dock inte att man på offentligt håll var ointresserad av levande traditioner eller att man inte tyckte att detta var ett viktigt område. Men det implicerar att till skillnad från objekt och byggnader så tog det offentliga inget ansvar för att aktivt försöka få levande traditioner att finnas kvar också i framtiden.

Vad säger detta om den rådande kultursynen? Ända sedan 1500-talet har staten, eller tidigare snarare kronan, uppmanat till insamling för att bevara kulturelement för framtiden. Redan Gustav Vasa utfärdade dekret om att föremål, upplysningar och texter skulle sändas till Stockholm för att bevaras. Samtida litteratur om kulturarv i historiskt perspektiv hänvisar ofta till de rannsakningar efter antikviteter som Karl den XIs förmyndarregering påbjöd år 1666 som startskottet för offentliga inventeringar av fornminnen. År 1676 utvidgades sedan anvisningarna till att också omfatta folkvisor (Sundin 1997:45–47). Det är alltså utan tvekan så att uppfattningen att immateriella kulturelement, till exempel folkvisor, är betydelsefulla är mycket äldre än Unescos konvention. Men uppfattningen om hur de immateriella kulturuttrycken ska bevaras har förändrats.

I Finland har man länge tenderat att omtala arkiverat material som att traditionen genom detta bevaras. Vad avser man i så fall med ”tradition”? (Jfr Honko 1991:35; Björkholm 2011:299.) Om man gör en jämförelse med materiell kultur blir min tolkning att detta förhållningsätt innebär det samma som att dokumentera ett historiskt föremål eller en byggnad med till exempel fotografi och uppmätningar. Man arkiverar sedan dokumentationen och gör inga insatser för att vidmakthålla det fysiska objektet eller byggnaden. Har man då ”bevarat” det materiella kulturuttrycket? En sån tolkning är osannolik, men när det gäller immateriella kulturuttryck är detta däremot vanligt (jfr Björkholm 2011:320). Varför finns det en stor skillnad i hur vi ser på och agerar då det gäller bevarande av immateriell respektive materiell kultur?

Ett tänkbart svar på frågorna ovan har att göra med synen på kultur. Då jag har studerat äldre texter där kulturarv omtalas har jag identifierat en kulturdevolutionistisk diskurs. Framför allt allmogens traditionella kultur utmålas som dömd att gå under och förintas i det moderna samhället, medan den bildade kulturen anses hotad av populärkultur (Björkholm 2011:315–316, jfr Nyqvist 2007:87–88). Är det kanske så att dylika tankegångar har färgat synen på bevarande av immateriella kulturuttryck, så att arkivering har setts som ett av få sätt att hålla kvar något av en bortdöende kultur?

Tryggande av immateriellt kulturarv innebär i kontexten av Unescos konvention arbete för att det ska finnas människor som också framöver kan utöva immateriellt kulturarv (jfr Deacon & Smeets 2013:135–136). Från statligt håll har man i Finland tidigare inte gjort några genomgående satsningar på att stöda tryggande av levande tradition. I viss mån har utbildningar som lämpar sig för traditionsutövare arrangerats. Fokus på överföring av traditionell kunskap på lokalplanet har inte fått någon större uppmärksamhet eller stöttats från staten Finland. Genom att ratificera Unescos konvention från 2003 har staten dock lovat att föra en kulturpolitik som är gynnsam för immateriellt kulturarv så att detta ska kunna tryggas (Unesco 2003:9).

Konventionen har ett tydligt botten-upp-perspektiv – det är grupper av människor eller, med Unescos terminologi, lokalsamhällen – som ska utgöra motorn inom tryggande av immateriellt kulturarv. Det är de som avgör vilka delar av traditionen som ska uppfattas som kulturarv, och de som ska avgöra vad som är lämpliga insatser för tryggande (se vidare Björkholm 2015).

Unescos definition av immateriellt kulturarv lyder som följer:

sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap, färdigheter – liksom tillhörande tillvägagångssätt, ändamål, artefakter och kulturella miljöer – som lokalsamhällen, grupper och i vissa fall enskilda personer erkänner som en del av sitt kulturarv. Detta immateriella kulturarv, som överförs från generation till generation, omskapas ständigt av lokalsamhällen och grupper i samspel med omgivningen och naturen och i förhållande till historien och ger dem en känsla av identitet och kontinuitet, och främjar därigenom respekten för kulturell mångfald och mänsklig kreativitet. (Unesco 2003:4.)

För en traditionsvetare kan texten i konventionen från 2003 te sig väl idealistisk, då den betonar överföring från generation till generation och att kulturarv ska främja respekten för kulturell mångfald. I dag vet vi att det inte finns någon automatik inom traditionen som säkerställer sådana mekanismer.

Konventionen, omskapande och lokal tradition

Forskare har länge poängterat betydelsen av ständigt omskapande och variation tydligt samt att kulturarvsstämpel inte får leda till frysta traditioner (se Smith 2006:111–112 för en översikt). Vid implementeringen av Unescos konvention har detta faktum uppmärksammats, ovan har vi till exempel sett att konventionens text säger att immateriellt kulturarv ”omskapas ständigt av lokalsamhället”. Vackert så, det står sedan länge klart att frusen tradition blir irrelevant och separeras från det omgivande samhället. Men däremot talas det mycket sällan om lokaltradition i de här sammanhangen. Med lokaltradition menar jag här lokalt färgade spelstilar som ger en särprägel för utövare eller repertoar från ett specifikt område (Gieryn 2000).

För att lokaltraditionen ska kunna upprätthållas krävs konsensus på något plan – så här spelar eller dansar vi i den här byn. Till exempel i Jeppo har eldsjälarna som ser till att byns barn lär sig dansa menuett genom återkommande projekt konstaterat att barn i dag saknar förebilder för hövisk dansstil. Man måste alltså rätta dem för att förhindra att de dansar som till popmusik, med ”en annan knyck”. Det här måste man påpeka, för att barnen ska förstå skillnaderna (IF mgt 2015/101:5). Detta sätt att förhålla sig till tryggande av tradition står i bjärt kontrast mot de diskurser som omger implementeringen av Unescos konvention, där fokus ofta ligger på variation i form av förnyelse.

Med andra ord: inom lokal tradition finns riktlinjer för rätt och fel inom utövande, och riktlinjerna utformas för att den levande traditionen ska få en fortsättning i enlighet med stilmedel som tidigare har använts. Inom lokal tradition finns dock alltid ett mått av variation, personlig stil på utövandet tillåts, men inom de ramar som traditionen dikterar. Ett annat sätt att förstå fenomenet är att se traditionell kultur som placerad i ett spänningsfält mellan förändringar som sker vid utövande och gruppens uppfattningar om hur utövandet brukar eller borde definieras. Inom folkloristiken har detta spänningsfält beskrivits som att traditionell kultur samtidigt är både konservativ och dynamisk (McNeill 2013:13, Sims & Stephens 2011:81–82).

Jag har vid några tillfällen i kretsar som engagerar sig i implementeringen av 2003-konventionen lyft fram det faktum att det stora fokuset på kreativitet inte är fruktbart då man vill upprätthålla lokal tradition. Reaktionerna har blivit negativa – man framhåller då att ett sådant förhållningssätt inte ger utrymme för kreativitet och variation, vilket uppfattas vara problematiskt för arbete ”i konventionens anda”, som man gärna uttrycker saken. Faktum är att variation är en ofrånkomlig egenskap hos levande tradition (Honko 2000:3, Oring 2012:224–225). Men det är inte fråga om variation i bemärkelsen fria händer att på personligt plan göra sin egen kreativa tolkning av traditionen. I stället handlar det snarare om mikrovariationer som det omgivande samhället uppfattar som godtagbart inom lokala traditionens ramar (jfr Björkholm 2011:8).

Jag upplever att det har skett en glidning i synen på och förståelsen för lokal tradition och dess premisser. Detta har fått mig att fundera på huruvida det i dag finns utrymme för att upprätthålla lokal tradition i vårt samhälle. Om man ser på situationen i Svenskfinland vad gäller musikaliska traditioner så finns det i dag få lokalsamhällen där ”den kritiska massan” som utgörs av utövare och införstådda individer är tillräckligt stor för att upprätthålla lokal tradition på längre sikt. I stället ser vi en utveckling där folkmusik sällan lärs ut på lokalplanet, utan de individer som är intresserade av att förkovra sig inom traditionell musik hänvisas i stället i hög grad till vad som ska beskrivas som centraliserade kurser och workshopar. De leds av många olika lärare som representerar varierande lokala traditioner.

Det faktum att kurser och workshopar inom traditionell musik är tillgängliga för intresserade är naturligtvis mycket positivt. Det är ett effektivt sätt att sprida den praktiska kunskap som traditionell musik bygger på, liksom traditionell repertoar i form av låtar och visor. Resultatet blir dock en blandad repertoar och stil. Detta är inte heller nödvändigtvis av ondo. Jag har till exempel samarbetat med folkmusiker som inte vill definiera någon lokal tradition som ”sin”, utan hellre vill se sig själva som företrädare för ”finlandssvensk tradition”. Om man ser till de finlandssvenska folkdansarna är situationen liknande där, eftersom deras verksamhet sedan längre har byggts upp kring årsprogram, där repertoaren är den samma för alla folkdanslag. Avsikten med detta har varit att man då har en gemensam repertoar som utgör grunden för de stora folkdansstämmorna.

I exemplen ovan kan man tänka sig att folkmusiken och -dansen då blir en markör för en vidare, etnisk identitet snarare än för en lokal identitet på bynivå. Då får dansen och musiken representera en finlandssvensk tillhörighet i stället för en specifik by. För närvarande är antalet nybörjare litet och detta är då ett scenario som på många sätt kan vara tilltalande. I en samtid där det har blivit vanligt att fokusera på andra aspekter av konstnärlig verksamhet för barn än ”rätt och fel” eller ”bra och dålig” kan det också upplevas som en smidig lösning. Är det till exempel viktigare att dansen är rolig och att man får uttrycka sin personlighet eller sitt humör genom dansen än att man utgör en länk i den kedja av utövande som levande traditioner utgör? Då infinner sig frågan var lokal tradition platsar in i dagens modeller för utlärning och överföring, särskilt vad gäller verksamhet riktad till barn och unga.

Tryggande, hur gör man?

Jag kommer nu att övergå från att diskutera konsekvenser av ordalydelsen i Unescos konvention för tryggande av immateriellt kulturarv till att i stället behandla målsättningen med konventionen, det vill säga tryggande av immateriellt kulturarv i form av levande traditioner. Jag kommer här att beskriva erfarenheter från mitt arbete vad gäller hur man kan gå till väga då man vill arbeta för att trygga traditioner inom området traditionell musik och dans. Jag är antställd som projektledare inom KulturÖsterbotten, en regional kulturenhet inom samkommunen Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur. Vi bedriver verksamhet inom de tvåspråkiga kommunerna i Österbotten samt i Karleby stad.

Unescos definition av tryggande är omfattande men vag. Tryggande kan innebära ”identifiering, dokumentering, forskning, bevarande, skydd, främjande, förbättring, överföring, särskilt genom formell och icke-formell utbildning, samt förnyelse av de olika aspekterna av detta arv”, enligt konventionen (Unesco 2003:4). Med andra ord innebär tryggande enligt detta synsätt något slags insatser vars önskade effekt är att säkerställa fortbestånd av levande tradition (Deacon & Smeets 2013:135–136). Och den alltid återkommande frågan då man samarbetar med tredje sektorn kring tryggande är ”hur ska vi göra?”. På den frågan finns det i dag ganska få konkreta svar, förutom exempel på hur man har valt att jobba på olika håll.

Önskad målsättning

Då jag diskuterar tryggande av immateriellt kulturarv brukar jag börja med att konstatera att det man då talar om alltså är att levande tradition ska finnas kvar också i framtiden. För att man ska kunna åstadkomma detta krävs att det också framöver finns människor som kan utöva den aktuella traditionen. Därför är överföring av traditionell kunskap till yngre mänskor en nyckelfråga (jfr Smith 2006:46–47). Vidare är det viktigt att sprida kunskap om kulturuttrycket i lokalsamhället, så att det finns en förståelse av vad kulturarvet innebär och om varför människor upplever det betydelsefullt (se Björkholm 2016:40–42 för en översikt). Det är orealistiskt att tänka sig att ”alla”, till exempel samtliga elever i en skola, ska bli aktiva utövare. Däremot är det mycket nyttigt att se till att så stora delar som möjligt av eleverna i en skola får pröva på att utöva – det ger dem en kontext till och förståelse för kulturarvet. Dylika pröva på-tillfällen borde urdnas med jämna, korta mellanrum så att de flesta barnen kan vara med. Att arbeta i samarbete med skolan är ett bra sätt att nå ut till de flesta barnen i en årsgrupp. Genom att skapa informationsmaterial om kulturarvet kan man även nå ut till lärarkåren och föräldrarna och på så sätt skapa eller öka förståelsen och intresset för kulturarvet.

En annan mycket viktig aspekt att fundera på då man vill arbeta för tryggande är den effekt man vill att insatsen ska få. Vad är målsättningen för tryggandet? Om man ser till olika sätt som insatser kring kulturarv görs i samhället kan man iaktta vitt skilda angreppssätt. Historiskt har en stor del av insatserna inom sektorer som numera omtalas som kulturarv i praktiken inneburit att man har konserverat objekt eller byggnader. Med andra ord, man har valt ut vissa objekt och så att säga tagit dem ur cirkulation genom att skapa museer och samlingar (Sjöberg-Pietarinen 2004:8–9, se Björkholm 2011:56–60 för en översikt). Genom att konservera objekt åstadkommer man dock inte levande traditioner, även om redskap och utrustning behövs för att effektivt kunna utöva olika typer av traditionell kunskap.

Finland har också en lång historia av aktiva traditionsarkiv. Deras samlingar är en guldgruva för den som intresserar sig för levande tradition. Där kan man hitta uppgifter om traditionens historia, om repertoar samt uppgifter om varianter. Dokumentationer åstadkommer dock inte i sig upprätthållen tradition. Jag ser snarare en dokumentation som en ögonblicksbild av ett unikt framförande i den långa kedjan av utföranden som traditionen utgör (jfr Björkholm 2016:40–42).

Om man däremot vill att insatser för tryggande ska resultera i upprätthållen traditionell kunskap och traditioner som lever kvar också i framtiden behöver man vidta andra typer av åtgärder. Då behöver man satsa på att överföra kunskap i sådan omfattning att det också framöver finns individer som är bekväma att iklä sig rollen som utövare.

Hur kan man då göra? Om man på längre sikt vill försöka trygga levande traditioner är återkommande insatser att föredra. Min erfarenhet är ändå att det är en bra strategi att börja småskaligt – det är mera strategiskt att komma igång och få erfarenheter än att ägna sig åt långvarig planering där få insatser sker i praktiken. Faran med det senare scenariot är att man skapar en tungrodd insats där entusiasmen tryter innan man ser några resultat.

Arkivdanskonsert

Arkivdanskonserter är vår nyaste satsning som vi inom KulturÖsterbottens projekt har utarbetat i samarbete med Mellersta Österbottens folkdansdistrikt. Hösten 2021 fick vi besök av Norsk institutt for folkmusikk og folkedans. Gästerna visade bland annat en film från sitt koncept arkivdanskonserter, som vi tyckte var väldigt inspirerande. Tillsammans med folkdansdistriktet beslutade vi oss för att prova på konceptet också i Österbotten. Centralförbundet för folkmusik och -dans i Finland utnämnde temat för 2021 till menuett, vilket passade väldigt bra för ett dylikt projekt i Österbotten. Vi gick därför igenom arkivens samlingar av filmad menuettdans. I Svenska litteratursällskapets arkiv hittade vi ett omfattande material framför allt från Munsala, men i någon mån också från Lappfjärd. Vi beslöt att utgå från dessa.

Planen var att genomföra arkivdansen vid tre tillfällen. Det planerade tillfället i Lappfjärd fick dock tyvärr inhiberas på grund av sjukdom. Vårt första genomförande blev i stället i Vasa, där vi inriktade oss på Munsalamenuett. Det visade sig att Munsalamenuetten aldrig har ingått i Finlands svenska folkdansrings årsprogram, och att Folkdansdistriktets aktiva därför inte hade någon erfarenhet av denna dans. De gick helt enkelt in för att lära sig menuettstegen utgående från filmerna. Detta var intressant, eftersom det förekom rätt stora variationer mellan dansarna på filmerna. I ett skede funderade de aktiva dansarna till och med på huruvida damernas och herrarnas grundsteg i dansen är olika. Vår slutsats blev till slut att det snarare var damernas höga klackar av 1970-talssnitt som fick dem att utföra stegen på lite annat sätt. Denna tolkning stöds också av att menuettstegen i övriga österbottniska byar utförs på samma sätt av både kvinnor och män.

Upplägget för arkivdanskonserten gjordes så att en danskurs arrangerades dagtid. I Vasa var intresset för denna stort, hela 26 personer deltog. På kvällen genomfördes sedan själva arkivdansen, där danssekvenser inspelade 1973 projicerades, medan deltagarna dansade bredvid. Folkmusikgruppen Rie stod den här gången för musiken. Vi kommer att fortsätta att utveckla konceptet, närmast med arkivdans i Jakobstad i mars 2023. Då hoppas vi kunna vidga upplägget ytterligare för att ännu mera förstärka känslan av att ”dansa sig in i historien”, som Mellersta Österbottens folkdansdistrikts ordförande uttryckte sig. Från arrangörernas sida upplever vi att denna arbetsmetod konkretiserar upplevelsen av att vara med och upprätthålla levande tradition, i och med att dansare och spelmän får en känsla av att ganska direkt interagera med dansare och spelmän av äldre generationer (se bild 1).

Popup-workshopar

En annan insats inom folkmusikens och -dansens område som har genomförts i KulturÖsterbottens regi var workshopar under temakryssningen Kvarken Folk mellan Vasa och Umeå i april år 2018. Vi konstaterade då att programmet fokuserade på spelningar för redan aktiva. Men på en färja finns ju också många icke-utövare. Vi engagerade därför en ungdomsgrupp som fick i uppdrag att utarbeta drop in-workshopar, där alla intresserade fick möjligheten att prova på att spela fiol och sjunga med i några traditionella sånger. Vi konstaterade också att programmet var rätt likriktat, med få inslag utanför den gängse definitionen av ”finlandssvensk folkmusik”. Inom projektet jobbar vi däremot utifrån tanken att vi lyfter from levande traditioner i Österbotten, oberoende av när de har kommit hit och om de utövas på andra håll i världen. Därför bjöd vi också in representanter från den multikulturella föreningen Kpanlogo Yede, som höll drop in-workshopar i västafrikanskt trumspel (se bild 2).

En aspekt att fundera på då man arrangerar program med tanken att trygga immateriellt kulturarv är på vilket sätt aktiviteterna stärker en levande tradition. I fallet Kvarken Folk diskuterade vi med fiolgruppen, och kom dels fram till att ungdomarna gärna ville demonstrera sin tradition för andra och låta dem prova på att spela och sjunga, dels att gruppen för första gången fick chansen att tillsammans agera traditionsexperter. Kpanlogo Yedes representanter var i sin tur intresserade av att skapa kontakter till folkmusikfältet, och tyckte också att det var ett bra sammanhang för att visa upp och väcka intresse för sin tradition. Men den här typen av insatser skapar förstås inga nya utövare efter deltagande i en enstaka workshop, däremot är det ett bra sammanhang att få ut information om den aktuella traditionen och kanske väcka intresse som på längre sikt kan ge resultat.

Vi har arrangerat många olika popup-workshoppar enligt drop in-principen vid ett flertal tillfällen. Att arrangera relativt korta workshopar på maximalt två timmar är ett koncept som ofta fungerar väl. Man kan låta olika workshopar poppa upp vid olika tidpunkter i stället för en lång. Dels blir det lättare för arrangörerna att planera och det känns mera överkomligt för funktionärerna. Dels blir det mera omväxling för evenemangets besökare och intresserade personer kan delta i flera olika workshopar. En viktig sak att ta i beaktande vad gäller workshopar med drop in-deltagande är dock att placeringen i hög grad påverkar deltagandet. I fallet Kvarken Folk var platsen för workshoparna i en korridor mellan färjans café och restaurang. Det visade sig att ganska lite folk rörde sig i detta område förutom då de sökte efter en plats att äta – och då var det inte läge att sätta sig ner och spela.

Folkdansare i samarbete med skolan

Ytterligare ett exempel på hur vi jobbar med tryggande av levande traditioner kommer från ett samarbete med Karlebynejdens purpuridansare. De ville samarbeta med skolorna i Kronoby, för att ge eleverna möjligheten att bekanta sig med traktens traditionella bröllopsdans. Till saken hör att de erfarna dansarna var mycket oroliga för att utlärningen inte skulle fungera bra och för att eleverna inte skulle förstå hur dansen genomförs. I samarbete med Österbottens barnkulturnätverk BARK lade vi upp en strategi kring utlärningen – vi konstaterade att purpuri är en lång dans med många detaljer och olika skeden. Vi beslutade oss för att fokusera på rörelsen över golvet . Purpuri dansas med fyrkantsuppställning, och paren på motstående sidor figurerar mot varandra i de olika turerna. Alla detaljer i den serien av dansturer skulle inte uppmärksammas, eftersom detta hade blivit onödigt mycket att hålla reda på för de ovana dansarna. Genom att fokusera på några utvalda turer skulle vi i stället skapa en förståelse för dansens flöde.

Det fungerade riktigt bra! Den stora majoriteten av eleverna deltog med gott humör och flera skolor önskade uppföljning av utlärningen för att eleverna skulle kunna dansa purpuri på skolans vårfest. För de erfarna purpuridansarna var det mycket givande att få lära ut dansen till barnen. Vi började med en kort förklaring av dansen, dess användning och betydelse. Sedan följde en kort stegövning, och så började vi figurera kring golvet. Allra bäst fungerade utlärningen då åtta erfarna dansare deltog, ett par för varje sida i kontradansens uppställning. Det gick dock bra även med sex erfarna dansare och så engagerades skolans personal som övriga ledande dansare. Dessutom var det bra att ha med några assistenter, vars roll det var att se till att eleverna var beredda på nästa dansinsats under de längre sekvenserna av dans.

Våra erfarenheter

Då det gäller insatser för att trygga traditionell musik och dans är det överlag nyttigt att fundera igenom vad man vill åstadkomma och hur mycket resurser i fråga om tid och personinsatser man har att tillgå. Ofta är det smidigt att inrikta sig på traditionell sång eller dans om man vill att barn och unga ska få praktiska erfarenheter av utövande, eftersom andelen barn och unga som i dag spelar ett instrument i sådan omfattning att de är bekväma att delta i aktiviteter med inriktning på tryggande av levande traditioner är relativt liten. Detta betyder att mängden kunskap som behöver förmedlas för att komma igång är stor då det gäller instrumentalmusik. Alla barn har däremot någon mån av erfarenheter av sång och dans, så där krävs mindre för att komma igång.

Att systematisera tryggande

Jag upplever att det är viktigt att försöka beskriva mekanismerna för överföring och tryggande noggrant. Det behövs en tydlig terminologi för att kunna kommunicera erfarenheter och för att utarbeta strategier för att trygga levande traditioner. Om vi inte har ord för att förklara hur traditionell kultur, överföring och tryggande fungerar blir arbetet väldigt mycket svårare. Som folklorist utgår jag från vokabulären inom denna diciplin då jag försöker förstå och skapa en terminologi inom området tryggande av immateriellt kulturarv. Jag talar därför om utövande och performans, om överföring och variation som utgångspunkter.

Jag har själv gjort några försök att systematisera insatser för tryggande och deras resultat med inspiration från relevanta discipliner. De faktorer som jag har identifierat som man behöver hålla i åtanke är huruvida man eftersträvar praktisk kunskap, som också kan benämnas know how, eller kunskap om, som kan benämnas know that (Gustavsson 2002:82–96; Gascoigne & Thornton 2013:3–4, 10). I Norge är det i linje med detta vanligt att skilja på ”kunskap i”, det vill säga praktisk kunskap, och ”kunskap om”, vilket kan betecknas som kännedom om en tradition (Strøm 2013:135–136). Om målsättningen är överföring av praktisk kunskap krävs återkommande och mera djupgående inlärning. Omfattningen av den traditionella kunskap som man vill trygga är också av betydelse. Om man till exempel vill trygga en repertoar krävs andra typer av insatser än om man vill lära upp nya hantverksmästare.

Då man diskuterar människor med kunskap i respektive kunskap om traditionell kultur är det också intressant att dra paralleller till begreppet ”traditionsbärare”, som användes av tidiga folklorister. Här gjorde man en indelning i underkategorierna aktiva respektive passiva traditionsbärare. Man tänkte sig då att bland individerna inom en lokal tradition fanns det de som själva aktivt utövade traditionen, det vill säga de aktiva traditionsbärarna. Men det fanns också en större grupp som kände till tradition utan att utöva, det vill säga de passiva traditionsbärarna (von Sydow 1932:321–324). Här finns alltså tydliga paralleller till kunskap i och kunskap om-uppdelningen. Skillnaden är dock att genom att påpeka att människor bär traditionen ger man en relativt statisk roll – de framställs som kärl som traditionen placeras i utan att de själva har någon form av agens i denna process. Så är det förstås inte, och detta är orsaken till att begreppet är ifrågasatt inom traditionsvetenskaperna (Ternhag 1992:19–20).

Ytterligare en intressant aspekt att lägga märke till är utövarnas drivkrafter. I min småskaliga undersökning ser jag trenden att utövare av praktisk kunskap, till exempel spelmän, betonar att utövandet är glädjefullt, ett sätt att umgås och att de kan öva upp sin skicklighet. De som däremot engagerar sig i verksamhet som kan kategoriseras som ”kunskap om”, till exempel ”byaforskare” betonar vikten av att sprida information, vilket de ser som ett medel för att solidera lokalsamhället. För mig var det också iögonfallande att ingen av mina intervjupersoner ens nämnde möjligheten att tjäna pengar på sitt engagemang för ett levande kulturarv (Björkholm 2016).

Mitt sätt att förstå levande traditioner och immateriellt kulturarv är att någon form av praktisk kunskap i form av traditionell kunskap som utövas alltid utgör kärnan. Då den traditionella kunskapen utövas kan den sedan iakttas av andra individer och utlärning kan ske. Dokumentation, inspelning och spridning genom olika medier kan utgöra goda hjälpmedel i den här processen, men de utgör i sig inte tryggande av immateriellt kulturarv. Tryggande enligt mitt sätt att se saken utgörs i stället av att praktisk kunskap överförs till nya (yngre) individer som kan utöva den också i framtiden. Genom att sprida kunskap om traditionen kan man också skapa förutsättningar för att det i framtiden ska existera ett samhälle där många förstår funktionen och betydelsen av den traditionella kunskapen, vilket förbättrar förutsättningarna för tryggande.

Avslutning

Tryggande är ett begrepp som har fått ökad aktualitet i och med implementeringen av Unescos konvention för immateriellt kulturarv i de nordiska länderna. I den här artikeln har jag diskuterat tryggande utgående från domänen folkmusik och -dans. Jag har lyft fram ett spänningsfält som framträder mellan Unesco-konventionens krav på kreativitet, vilket tenderar att snarast tolkas som föränderlighet, och upprätthållande av lokala traditioner inom traditionell musik och dans, där det finns etablerade standarder för utövande. Även inom de lokala traditionerna är variantbildning ständigt närvarande, men där handlar det snarare om personlig stil inom den aktuella standarden för utövande. Därmed framstår den traditionell kunskap som samtidigt konservativ och dynamisk. En intressant fråga som infinner sig blir då om och i så fall hur Unescos konvention kommer att påverka fortlevnaden av lokala traditioner vad gäller folkmusik och -dans.

Genom att beskriva insatser och deras resultat samt försöka skapa en terminologi för att beskriva processen kan vi dela erfarenheter och tillvägagångssätt med varandra. Traditionell kunskap som överförs utgör basen för tryggande.

Jag tror inte att det finns ett sätt att trygga immateriellt kulturarv som passar alla situationer, utan det är viktigt att utgå från lokala parametrar och anpassa insatserna till dem. Här har jag givit exempel på hur vi inom KulturÖsterbottens projekt har arbetat med tryggande. Den viktigaste slutsatsen man kan dra anser jag vara att målsättningen för insatserna alltid är avgörande för deras utformning. Dokumentation är i sig inte en insats som tryggar traditionen, men dokumentationer kan vara väldigt effektiva verktyg inom insatser för tryggande. Traditionsarkiven förvaltar i denna bemärkelse en verklig tillgång. Jag vill därför avsluta med att uppmana till en diskussion om huruvida traditionsarkiven bör se det som en skyldighet att tillgängliggöra material som kan användas för tryggande av levande traditioner.