Lectio praecursoria: Det var främlingar och dock fränder

FD Sofia Joons disputerade i musikvetenskap vid Åbo Akademi 11.3.2024 med avhandlingen Det var främlingar och dock fränder. Estlandssvenska identitetsformeringar med visor som verktyg. Som opponent fungerade professor emeritus Gunnar Ternhag från Stockholms universitet. Kustos var professor Johannes Brusila, Åbo Akademi.

Jag inleder min lectio med det centrala begreppet ”estlandssvenskar”. Den äldsta skriftliga källan som omnämner svenskar i Estland är daterad till 1294. Under de följande århundradena fylls den svenskspråkiga befolkningen i Estland på genom migration från olika delar av Sverige och Finland. Svenskarna bodde främst på öar och kustområden i västra Estland, och även på ön Runö, i Rigabukten, långt borta från både det estniska och lettiska fastlandet. Även om svenskarna i Estland hade viss kontakt med varandra, började de inte kalla sig själva estlandssvenskar förrän i början av 1900-talet.

Blå Bosättningsområden med svenskar

Gul Bosättningsområden med ester

Grön Bosättningsområde med både svenskar och ester

Röd Orter, tidigare bebodda av svenskar, nu bebodda av ester

Tidsmässigt ligger mitt fokus på perioden mellan de två världskrigen. Identitetsformeringar med visor under den här perioden hade sina rötter i slutet av 1800-talet. Vid den tiden var estlandssvenskarna precis som ester och andra folk i det ryska imperiet utsatta för förryskning. Sett ur ett identitetsformerande perspektiv hindrade förryskningen estlandssvenskarna från att utveckla sitt kulturliv. Samtidigt fick förryskningen både dem och aktivister utomlands att försöka göra något åt situationen. De relationer och organisationer som uppkom decennierna efter sekelskiftet 1900 beredde vägen för samarbetsprojekt som började genomdrivas så snart Estland utropat sin frihet 1918.

Jag får ofta frågan varför jag har intresserat mig för estlandssvenskarna och varför har jag valt att titta närmare på tiden mellan de två världskrigen. Som musiker har jag tidigare arbetat med uppteckningar av traditionsmusik som äldre personer kunde spela och sjunga för folkmusikinsamlare och dialektforskare i början av 1900-talet. Jag har sjungit folkliga koralmelodier, framfört laikar på dialekt och spelat talharpa, ett instrument som även kallas tagelharpa och stråkharpa.

Laik är ett annat centralt begrepp i min avhandling och jag ska visa vad det är. En laik består av fyra rader och har en melodi i tretakt som sjungs i ett relativt friskt tempo och som passar fint att spela på olika instrument och dansa till.

Hur kom jag att intressera mig för den här musiken?

Jag har spelat folkmusik sedan jag var barn. Först spelade jag mestadels fiolmusik från Västergötland och andra delar av Sverige, men efter att jag kommit i kontakt med estniska musiker på det internationella folkmusiklägret Ethno i Falun 1990 började jag även intressera mig för estnisk musik och kultur. Jag besökte Estland ett par gånger innan jag 1994 åkte dit för att samla material för en skolturné med arbetsnamnet ”Hej Estland!”. Tanken var att jag skulle vara i Estland ett halvår, men jag blev kvar 19 år.

Mina kopplingar till Estland baserar sig också på familjeband, eftersom min farmor och farfar var två av de ca 40 000 balter som flydde till Sverige under andra världskriget. Min farfars familj registrerades som estlandssvensk, eftersom min farfarsmor Elise var estlandssvenska, född och uppväxt på ön Nargö utanför Tallinn.

Här är ett foto av Elise. Jag minns Elise från min barndom, och det är något som gjorde mig förvirrad när jag började intressera mig för estlandssvensk kultur. De berättelser jag hört om Elise och hennes familj stämde nämligen inte överens med de huvudsakliga introduktionerna till estlandssvensk kultur som hade tonvikten på kulturens ålderdomliga drag.

Jag minns att Elise ibland sjöng visor som till exempel den här:

Litet bo jag sätta vill
gård med trädgårdstäppa till
Liten åker till att grava
vill jag uppå landet hava
Huset utan vank och brist
fyra rum och förstu’kvist.

Elise sjöng varken folkliga koralmelodier eller laikar.

Med tiden insåg jag att jag behövde ställa och söka svar på nya frågor för att komma till rätta med min förvirring. I stället för att leta efter ursprung och forntida seder och bruk ställde jag frågan vilka det var som brutit upp från svenskbygderna i Estland under andra världskriget. Jag ville veta hur deras kultur förändrats över tid och vilken identitet de utvecklat i Estland. Vilka de blivit, med andra ord.

I dag utgör estlandssvenskarna befolkningsgrupper i minoritetsposition i både Estland och Sverige. Före andra världskriget fanns det cirka 9 000 estlandssvenskar i Estland. Under kriget tog sig cirka 8 000 av dem till Sverige. I slutet av den sovjetiska ockupationen förberedde sig det estlandssvenska föreningslivet i Sverige för att återuppta kontakten med den tidigare hembygden. Förberedelserna utfördes av aktivister, som i början av 1990-talet arbetade hårt för att överföra äldre generationers kulturella minnen och kunskap till yngre generationer. Ett av de verktyg de använde var visor på dialekt skrivna av den estlandssvenska vispoeten Mats Ekman i början av 1900-talet. Som ett resultat av deras arbete kom Mats Ekmans visor att betraktas som ett estlandssvenskt kulturarv. Jag lärde känna visorna när jag deltog på en inspelning av Ekmans visor 2011.

Utgående från syftet att ta reda på vilka identitetsformeringar som varit aktuella bland estlandssvenskarna under mellankrigstiden har jag valt att inte bara fokusera på användningen av mycket gamla visor på dialekt, utan också på användningar av visor på standardsvenska, estniska och andra språk. De sistnämnda är alla visor som jag med säkerhet visste inte hade använts under lång tid bland estlandssvenskar.

De tre vismaterial jag studerat består av (1) visor skrivna på dialekt av en lokal estlandssvensk vispoet, (2) visor i handskrivna visböcker och (3) laikar med koppling till bröllopsfirande nedtecknade på Ormsö vid sekelskiftet 1900 och på 1920-talet.

Även om vismaterialen skiljer sig åt till innehållet har jag genomgående valt att betrakta visorna som identitetsformerande verktyg. Frågor jag ställt när jag bekantat mig med de tre vismaterialen har varit ”Vad gör människorna med visor här?” och ”Vad gör visorna med människorna?”.

Utgående från fakta om vismaterialens användning har jag rekonstruerat situationer där de har ingått. De här situationerna kallar jag vispraktiker. I alla vispraktiker medverkar estlandssvenskar, men även sverigesvenskar och finlandssvenskar figurerar.

I studien av vispoeten Mats Ekmans visor har jag tittat närmare på de publikationer som getts ut med hans visor mellan åren 1924 och 2011. Jag har sett publikationerna som del av en kommunikation, där en redaktör eller redaktionsgrupp formar en publikation efter en tilltänkt målgrupps grundkunskap eller kunskapsluckor. När det handlar om bröllopslaikar har jag rekonstruerat två vispraktiker. I den ena samlas visor in bland äldre sagespersoner och placeras på arkiv. I den andra placeras visorna i ett scenprogram som senare framförs för publik i Sverige. Många handskrivna visböcker bär spår av flitig användning i sjungande sammanhang, men det är mycket svårt att samla information om hur visböckernas ägare använde sina visböcker och vad de betydde för dem. Därför har jag fokuserat på att rekonstruera olika sammanhang där visor skrivits in i visböcker. Eftersom visböckernas innehåll skrivits och primärt spridits utanför svenskbygden i Estland har jag också sökt information om hur estlandssvenskarna kommit i kontakt med visorna och skrivit in dem eller fått dem inskrivna i sin visbok.

Som forskningsobjekt skiljer sig visor från instrumentalmusik eftersom de både har ett musikaliskt och ett språkligt innehåll. Det språkliga innehållet gör att skrivna vistexter kan samlas i visböcker, sjungas eller användas som poesi och som sådan läsas högt eller tyst. Och texter kan på ett annat sätt än instrumental musik förstås, missförstås eller inte förstås alls. I min studie har visor visat sig vara inte bara ett utan flera olika identitetsformerande verktyg.

Vissa visor fungerar som lim eftersom de kan binda samman människor och grupper. För att få limmet att fästa slipas ibland trösklar ner mellan mellan olika kulturella grupper eller mellan olika åldersgrupper inom en viss kulturell grupp. Det här är vad populära visor kan göra. Unga människor kunde ta sig in i nya kulturella sammanhang och lära känna nya föreställda gemenskaper genom att samla visor i visböcker. De här visorna är inte på dialekt utan på standardsvenska. Efter 1918 skrevs även visor med världsligt innehåll på estniska in i visböckerna. Ett annat exempel är visor på dialekt som kan vara svåra att förstå för yngre generationer. Om de här visorna å andra sidan presenteras som ett kulturarv, något att gemensamt vara stolt över, kan de återigen sammanföra olika generationer.

Andra visor fungerar som kilar, vars uppgift är att hålla isär. När visor används som kilar bidrar de till att skapa utanförskap och hålla olika kulturer och gemenskaper isär och skapa distans mellan dem. En visa på dialekt på scen inför publik kan slå in en kil mellan dem som inte kan och dem som kan dialekten. Jag har också hört att yngre barn inte fick delta i vispraktiker kring handskrivna visböcker. Det var något för ungdomar, främst tonåringar. Återigen en kil.

En tredje typ av verktyg kan beskrivas som en skisspenna. I det här fallet används visor för att skapa nya identitetskonstruktioner. Det här är fallet när en person eller en liten grupp människor sätter in visor i ett sammanhang som ger visorna nya betydelser. Om vi går tillbaka till Mats Ekmans visor, så var det just det här som hände när hans visor trycktes i Sverige och presenterades som exempel på svenskhet i utlandet. Det är också vad som hände när estlandssvenska kulturaktivister senare började presentera Ekmans visor som kulturarv inom den estlandssvenska gemenskapen i Sverige.

Ett gemensamt drag för de här verktygen är att de kan skönjas i mellanmänskliga möten. Något jag har fått upp ögonen för under projektets gång är hur viktiga möten på individplan mellan estlandssvenskar och olika sorters kulturvetare i Sverige och Svenskfinland var för den kulturella utvecklingen bland estlandssvenskar under mellankrigstiden. Det mellanmänskliga perspektivet tangerar även en intressant aspekt av minoritetsstudier. I större samhällen och miljöer kan kulturella förändringar upplevas och beskrivas som abstrakta rörelser och impersonella förändringsprocesser. I studier av minoritetskulturer, som den estlandssvenska, har det visat sig vara relativt enkelt att ta reda på vilka konkreta personer som diskuterat frågor och fattat beslut. Ibland kan ord som ”Riksförening” i organisationsnamn som ”Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet” ge intrycket att medlemmarna representerar om inte en nation så åtminstone en större rörelse. I själva verket var kretsen av personer som representerade Riksföreningen i kontakter med estlandssvenskarna begränsad. Det här innebär att många beslut som fick stort kulturellt inflytande på det estlandssvenska kulturlivet fattades av få personer som kände varandra även om de representerade sverigesvenska, finlandssvenska och estlandssvenska sammanhang. Det betyder att kvalitativa studier av kontakter mellan kulturella minoriteter och närliggande kulturer kan ha mycket att säga om bredare fenomen som nationsbyggande, minoritetsbyggande och kulturell förändring hos alla medverkande kulturer.

I mina studier har särskilt Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet och dess pan-svenska idéer visat sig spela en stor roll i estlandssvenska identitetsformeringar. De personer i Sverige som intresserade sig för estlandssvenskar i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var antingen personer med intresse för gamla svenska dialekter och kulturer eller personer som hade mobiliserat kring idén att svenskhet i utlandet är något värdefullt som behöver skyddas. Men även om aktivisterna i Sverige var mycket förtjusta i sina nyfunna kulturella kusiner hade de aldrig för avsikt att rädda dem från deras fattiga förhållanden genom att bjuda in dem till Sverige. I stället bjöd de in utlandssvenskarna till en storslagen föreställd gemenskap: den pan-svenska familjen. Som medlem i den pan-svenska familjen var man tvungen att visa att man klarar av att framföra klassisk körmusik och genom utbildning har tagit sig in i de bildades led. Samtidigt var man tvungen att gestalta en ”svenskhet i utlandet”.

Riksföreningen bjöd in Ormsö sångkör till den magnifika Stockholmsutställningen 1930. Inför Sverigeturnén sattes ett nytt scenprogram ihop, ”Ett bondbröllop från Vormsö”, som framfördes på friluftsmuseet Skansen. Kören övade även in ett program avsett att framföras i kyrkor. I en tidningsartikel beskrevs gruppen senare som ”främlingar och dock fränder”. Deras kyrkoprogram bestod av välbekant material medan deras bröllopsspel uppfattades som främmande, långt från sverigesvenska traditioner. I en annan tidningsartikel beskrevs bondbröllopet från Ormsö i detalj. Det är en tankeväckande artikel, eftersom texten antyder hur en sverigesvensk mottagare uppfattade den estlandssvenska musiken, språket och kulturen 1930. Skribenten verkar ha haft svårt att förstå och placera laikarna, för det är troligtvis just laikar som döljer sig bakom det skribenten uppfattade som ”ordstäv på estniska”. I övrigt beskrivs scenprogrammets olika delar som ”svenska”, ”osvenska” och ”ryska”. Intressant är att ingenting benämns som estlandssvenskt.

Avslutningsvis skulle jag vilja föra fram tanken att visors relation till identitetsformeringar inte bara är ett ämne för musikvetare, utan även för musiker. År 2014 blev jag inbjuden till en liten stad i Sverige för att uppträda med estlandssvenska visor och låtar på talharpa och fiol. Först var titeln på evenemanget ganska lakonisk: ”Från andra sidan Östersjön: Estlandssvenska visor och låtar med Sofia Joons”. Några veckor före konserten invaderade Ryssland Krimhalvön. Då fick jag ett telefonsamtal från arrangören, som ville ändra titeln. Vad sägs om: ”I Putins skugga: estlandssvenska visor och låtar …” frågade han.

Musiker får ofta uppgiften att limma samman gemenskaper och ibland att stoppa in kilar mellan olika grupper och identitetsformeringar. Ibland greppar man skisspennan, när ens musik initierar nya identitetsformeringar eller förändrar redan existerande. Oftast lägger musiker inte ens märke till de verktygslådor de bär med sig till repetitioner och konserter. De noterar inte heller vilka identitetskonstruktioner de snickrar ihop i samband med att de beskriver sin musik och förklarar sina syften i ansökningar om bidrag och stipendier eller marknadsför sin musik genom att skapa innehåll för sociala medier.