Genom tid och rum – audiovisuellt kulturarv, musikaliska maskhål och (augmenterad) tradition

Jättarna i Vilhelmina

”Jättarna i Vilhelmina”, eller ”Så gick det en tid och åter en tid” som föreställningen initialt hette, är en audiovisuell musik- och berättarföreställning som jag själv tagit fram och framfört tillsammans med musikerkollegan Maria Jonsson och konstnärerna John Rasimus och Peter Sundqvist. Den grundar sig i just den berättelse och berättare som jag började med att beskriva, alltså i mötet med Lisa Johansson Sandberg på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå, år 2005 (Se även Fredriksson 2020).

En av de saker som fångade mig då jag lyssnade på inspelningen var vilken enastående berättare Lisa var. Under all den tid som jag varit aktiv inom folkmusikgenren har jag även varit intresserad av traditionell berättarkonst, gärna i kombination med musik. Den här typen av berättande karakteriseras ofta av att berättaren inte spelar en tydlig roll, utan den är oftast ”sig själv” på scenen, på samma sätt som en spelman eller musiker. Med anledning av det blir autenticitet extremt viktigt. Alf Arvidsson (2022) har beskrivit tre huvudsakliga sätt som sceniska berättare skapar autenticitet på. Det handlar om att knyta den historia som berättas till berättarens person. Ett sätt som detta görs är genom att presentera berättelsen som självupplevd – ”detta är något jag har varit med om”. Ett annat är att presentera hur berättelsen blivit överförd eller traderad till berättaren. Det tredje sättet är genom vad Arvidsson kallar det performativa och förkroppsligande eller somatisk kommunikation, att ta in scenen och rummet genom kroppsspråk och sätt att tala. Här kommer också plats in, i användningen av lokala dialekter och språkbruk som inte bara knyter berättaren till berättelsen utan också till berättelsens sociala, kulturella och spatiala kontext (Arvidsson & Wolanik Boström 2022: 65-71).

2019 fick vi idén att skapa en audiovisuell berättarföreställning, där just kopplingen mellan berättelse och berättare etableras på ett lite annorlunda sätt: genom att låta den inspelade berättelsen med Lisa Johansson Sandberg fungera som berättarröst. Vår roll blev då att förhöja narrativet genom att skapa musik och bilder till Lisas utsaga. Ett bidrag från Statens musikverk möjliggjorde projektet och resultatet blev en föreställning som numera går under namnet ”Jättarna i Vilhelmina”. Med hjälp av datorprogrammet Ableton Live kunde vi spela upp arkivmaterialet tillsammans med vår musik i realtid på scenen. Vad gäller det visuella samlade vi fotografier på de olika platser i naturen som nämns i berättelsen, till exempel Borkafjället eller Daunatjåkko. Vi hade också möjlighet att fotografera av en av Lisa Johansson Sandbergs tovade ulltavlor med motiv från fjällvärlden, och använde den sedan som en bakgrund till några av animationerna. Här följer en beskrivning av en av scenerna i föreställningen.

When I listen to Bingsjö

Bridget Marsden är en fiolspelande folkmusiker som flyttade från Bolton i England till Sverige för att fördjupa sig i fiolspelstraditionen från Bingsjö genom att studera vid folkmusikinstitutionen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Musiker som Päkkos Gustaf (1916–2000), Nils Agenmark (1915–1994), Hjort Anders (1865–1952) och Ole Hjort (1930–2021) blev centralgestalter i hennes musicerande. 2015 släppte hon skivan When I listen to Bingsjö (Dimma 2015) och som en del av sitt examensarbete på KMH skapade Bridget en klingande utställning på Musik- & Teatermuseet (nuvarande Scenkonstmuseet) i Stockholm med samma namn. Den utgjordes av många fotografier och texter om Bingsjös folkmusiktradition, men hade också en tydligt konstnärlig ingång i betydelsen att det viktigaste var den känsla som förmedlades. Det ingick bilder på detaljer, som en snäcka från Hjort-Anders fiol, utan att det uttalades att det var därifrån bilden kom. Bridget hade också med en ögonblicksbild på trafiken vid Slussen i Stockholm. Det var ju där i Stockholm, då hon gick på musikhögskolan, som hon verkligen kom nära Bingsjö-traditionen.

För mig är det också en miljö där jag har träffat den här musiken, den har funnits här också, i stan. /…/ Jag fastnade inte för Bingsjö-musiken för att jag fått lära mig alla datum för när alla levde, och deras släkthistoria, vilka dagar det var dansträff eller när låtarna spelades eller sådär. /…/ Klangen, rytmen, tonaliteten – det var det som jag fastnade för. (Intervju med Bridget Marsden.)

Samtidigt som musiken i sig själv, hur den låter och är konstnärligt och estetiskt uppbyggd, är i centrum, så vill Bridget förmedla kunskap om spelmännen, deras livsmiljö och personligheter. Men hon motiverar det inte utifrån kulturhistoriska argument utan det är snarare hennes egen, affektiva upplevelse av kontakt mellan musiken, människorna och platsen Bingsjö som förmedlas i utställningen. När jag intervjuade Bridget beskrev hon att det, efter att hon hade tillbringat oräkneliga timmar med att lyssna på arkivinspelningar och andra upptagningar med bingsjöspelmännen, titta på filmer och höra hennes mentorer berätta om dem, kändes som att ”de är som mina gamla vänner på nåt sätt” (intervju med Bridget Marsden). Hon ville förmedla den här upplevelsen ännu tydligare, och började därför göra ett slags föreläsningskonserter kopplade till hennes utställning, där hon använde sig av det material som hon levt med under hela sin studietid (och innan) – inspelat kulturhistoriskt material i form av filmer och ljudupptagningar med bland andra Päkkos Gustaf. Hon beskriver för mig hur det såklart har en scenisk funktion, att presentera musikerna för en ”ny” publik, men också hur det utvecklar hennes egen relation med spelmännen, att de blir lite mer levande.

Trad.Attack!

They often create melodies over creaky audio archives – and layered over what feels like a ticking bomb. /…/ An album, then, that rewards daring: a kinetic, time-travelling delight. (Recension av skivan Make your Move, Songlines, 2020.)

Folkrockbandet Trad.Attack! bildades året efter att den estländska säckpipespelaren Sandra Vabarna hade gått på folkmusikerlinjen på musikhögskolan i Stockholm. Hon hade använt en arkivinspelning av en traditionell sång som intro till en låt under sin examenskonsert. När Sandra tillbaka i Estland satte ihop det band som skulle bli Trad.Attack! tillsammans med gitarristen Jalmar Vabarna och trummisen Tõnu Tubli skulle de spela in ett arrangemang på just den sången i studion. De gjorde ett försök att själva sjunga in ramsan, men det blev aldrig riktigt bra.

And then we were listening to it and it was like, hmm, it doesn’t sound as cool as the recording. As the old recording. And then I said ”but what if we try to put the old recording above … like inside the song?” So our sound engineer /…/ put it there and we were like ”oh fuck that works!” (Intervju med Sandra Vabarna.)

”Kooreke” blev den första inspelningen där Trad.Attack! använde sig av arkivinspelningar som ”leadsång” i bandets arrangemang. Men det blev snabbt en integrerad del av bandets profil, och det enda som de lovade sig själva att ta med sig från skiva till skiva. Det var också något som de tog med sig upp på scenen i konsertsammanhang. Precis som Bridget beskriver Sandra hur arkivinspelningarna skapar ett musikaliskt maskhål:

It’s like the feeling of falling in love or… I feel some special connection. Like when you hear these old things and you imagine those old people playing. /…/ There’s something so special that you can travel back, like in time. /…/ And then I’m listening to her to sing and I feel as if she’s kind of on the stage with us, you know? (Intervju med Sandra Vabarna.)

Här beskriver Sandra den kontakt genom tid och rum som maskhålet utgörs av. Det är tydligt att detta skapas av inspelningarnas klang, sound och tonalitet, snarare än endast den traderade kunskapen. I intervjun beskriver hon tydligt hur det inte bara är musiken som skapar kontakten, utan också de inspelades berättelser, deras livsfilosofi och deras personligheter, deras affektiva materialitet.

And when I’m sitting in the archive listening to the recordings, what I like more than listening to songs is listening how they talk. And they’re so cool. (Intervju med Sandra Vabarna.)

Ett levande framträdande

I de tre fall som jag har beskrivit förlänas autenticitet till musikerna på scen, genom den virtuella närvaron av de arkivinspelade musiker och berättare som tagit sig genom maskhålet. Hur kommer det sig då att vi, som Bridget menar, kan uppleva att de här spelmännen framstår som lite mer levande, eller att Anne Vabarna på ett sätt kan upplevas som att hon är där på scenen? Hur öppnas maskhålet? Ett svar kan finnas i begreppet liveness, den upplevelse av autenticitet som förknippas med att bevittna ett audiovisuellt framträdande live. Begreppet har av Philip Auslander (2008) utforskats i relation till medialiserade kulturformer, och av Paul Sanden vidare definierats i relation till modernt musikutövande.

Paul Sanden presenterar i sin bok en taxonomi över liveness, där han undersöker olika faktorer som påverkar i vilken grad och hur vi uppfattar ett framträdande som live. Sanden beskriver en historiskt grundlagd uppfattning i oss om att ett musikaliskt framträdande har en direkt koppling till kroppslighet (Sanden 2013:23). Samma mekanismer som får oss att med vårt förstånd erkänna att Anne Vabarna inte står på scenen ”i verkligheten” kan sägas göra att vi ändå, under vissa förhållanden, kan uppleva att hon är där. Päkkos Gustaf är inte där på scenen kroppsligen, det kan vi se, men han – och Bridget – beter sig som om han vore det. Och vi hör och ser att han samspelar med Bridget, att de gemensamt skapar den musik som fyller lokalen. Alltså måste han ändå vara där, på något vis.

På liknande sätt talar Sanden om interaktion och spontanitet. I de undersökta fallen bidrar arkivinspelningarna inte med några spontana överraskningar. Klippen är omsorgsfullt utvalda och editerade, och de låter likadant varje gång de spelas upp. Däremot finns spontana infall från övriga på scenen i alla tre fallen. I föreställningen om jättarna arbetade vi med ljudproduktionsteknik för att tillåta oss att spontant ta ut svängarna musikaliskt även då Lisas inspelade röst var i fokus. Genom att i datorn koppla alla spår förutom spåret med Lisas röst på till en så kallad side chain-effekt (vanligtvis använd inom elektronisk dansmusik) som triggades av just Lisas röst, så aktiverades automatiskt en kompressor så fort Lisa talade. Den gjorde att all musik sänktes i volym medan Lisas röst hördes tydligare, oavsett hur starkt vi spelade.

När Sanden talar om liveness of fidelity menar han att vi ofta värderar musik som uppfattas som omedierad högre än framträdanden som är tydligt avhängiga av teknik – vi uppfattar ofta singback som mindre live än någon som sjunger helt akustiskt, till exempel. Här blir ljudets kvalitet aktualiserad. Samtliga inspelningar gjordes på 1950 eller 1960-talen, och i Lisa Johansson Sandbergs inspelningar varierar kvaliteten mycket. Här har vi arbetat med att försöka filtrera bort brus och andra oönskade ljudartefakter med programvara, men också arbetat selektivt och valt de bästa delarna, där man hör talet så bra som möjligt. Samtidigt kan brus och knaster fungera som en autenticitetsmarkör som visar att det är en historisk arkivinspelning.

En annan aspekt är det som Sanden lyfter fram som temporal och spatial liveness. Upplevelsen av att tid och rum hänger ihop kan representeras av att ljud och bild hänger ihop, att något låter samtidigt som vi kan se en kropp utföra ljudet, eller något som representerar kroppen. Att vi får se en närbild på Sandras fot då hon trampar på den loop-pedal som triggar Anne Vabarnas sångröst, eller att vi kan se Bridgets stråke synkas med Gustafs samtidigt som vi hör musiken strömma mellan dem, skapar den typen av synkronicitet, eller vad Chion (2019) kallat för synchresis: ”the spontaneous and irresistible weld produced between a particular auditory phenomenon and visual phenomenon when they occur at the same time” (Chion m.fl. 2019:63).

När Sanden talar om hur kroppslig liveness handlar om vår uppfattning snarare än den faktiska fysiska närheten till en kropp, så fastslår han också att ”all liveness is potentially virtual, inasmuch as it is based in perceptions that may or may not be ’accurate’” (Sanden 2013:43). De exempel som undersöks i den här artikeln, och de maskhål som de frammanar, bygger på vår förmåga att etablera den där lekramen, att så att säga vara villiga att lura oss själva till att tro.

Som Sanden skriver är alla dessa aspekter av liveness, av hur vi uppfattar ett framträdande som levande, flytande och påverkar varandra på olika sätt, i relation till framträdandets kontext, kultur och teknologi, samt den musikaliska tradition som det ingår i.

Urval, editering och loopar

Precis som i andra tolkande och återgivande verksamheter så görs i arbetet med arkivmaterialet i dessa tre exempel en mängd urval och anpassningar av materialet för att det ska passa in i ett nytt sammanhang. Det handlar ofta om en förändring av dess gestaltningsform eller genre.

Traditionsbärarnas röst och fiolton når åhöraren genom långa processer av teknisk remediering. Lisa Johansson i vår jätteföreställning spelades in på rullband i mitten av förra seklet, digitaliserades (av mig) i början av 2000-talet, filerna fördes över till Institutet för Språk och Folkminnens servrar i samband med nedläggningen av DAUM 2014, och kopierades till oss då vi skulle börja jobba med projektet. Vi har klippt bort många små pauser, hostningar och felsägningar, och vi har positionerat klippen tidsmässigt i förhållande till musiken och bildmaterialet för att skapa ett slags artificiell tajmning, så att det förhoppningsvis upplevs som att Lisa berättar sagan som om det vore en scenisk gestaltning. Hon berättade ju detta för Karl Hampus Dahlkvist och Sune Jonsson i egenskap av en person som har kunskap om gamla tider. De närmade sig henne inte som ”artist”, utan som traditionskunnig. Men på scenen finns en förväntning på en viss typ av frasering, en viss typ av förhållande till publiken och till övriga på scenen.

Man kan alltså säga att vi genom våra editeringar och klippningar i materialet har försökt förändra Lisas roll och gestaltande kontext, från rollen av traditionsbärare till en scenisk berättare och artist. Vår ambition var att göra detta utan att på något sätt vara respektlös mot originalmaterialet. Målet var snarare att skapa en upplevelse av hur Lisa skulle ha låtit om hon hade befunnit sig där, på scenen, om hon hade hört musiken som spelades till hennes tal och sett bilderna som illustrerade sagan. Då skulle hon, tänkte vi oss, kanske ha hoppat över någon utvikning som inte alls har med sagan att göra, ha gjort den där extra pausen för att skapa spänning, eller höjt rösten då musiken blev starkare. På liknande vis berättar Bridget om hur hon har valt ut materialet till sin föreläsningskonsert. Hon berättar hur hon försökt hitta material där spelmännen filmas från en viss vinkel, och har blicken på ett visst sätt, för att skapa illusionen av att de spelade som en duo. Bridget funderade på hur Gustaf skulle ha reagerat om han kände till hur hon använde inspelningarna:

Skulle det vara ok för honom, eller? Jag har gjort allt med…integritet och vill verkligen inte att det ska kännas som att jag blottar deras själ på scen eller så. (Intervju med Bridget Marsden.)

Karin Eriksson och Dan Lundberg har funderat på vad som händer med originalmaterialet när arkivmaterial återanvänds. De har myntat begreppet kulturella loopar, eller arkivloopar, för processen då kulturella uttryck eller fenomen skapas, losskopplas från sitt sammanhang genom insamling och arkivering, och upptäcks av en ny generation som kopplar ny mening till fenomenet (Eriksson & Lundberg 2022:30). Författarna presenterar begreppet framför allt ur ett större historiskt perspektiv, men det går att argumentera för att man kan tala om arkivloopar även på den här mikronivån. Bridget nämnde i vår intervju att ett av motiven för att genomföra projektet var just att låta publiken få uppleva en liknande personlig relation till traditionsbärarna som hon hade fått när hon lyssnat på inspelningarna:

Det kanske låter lite konstigt, men de är som mina gamla vänner på något sätt. /…/ Att få ha det i konsertsammanhang har varit som ett lite avslappnande moment, att jag får ha dom här minuterna med dom. Och vara i det. Att man blir jordad på något sätt under konsertupplevelsen. Det har känts som ett fint sätt för att presentera dem för en publik. (Intervju med Bridget Marsden.)

Genom att Päkkos Gustaf och de andra spelmännen presenteras som hennes vänner, som ”nästan-där” genom ett slags virtuell liveness, lär även vi, publiken, känna dem. På samma sätt uppfattar vi Anne Vabarna som en ännu mer svängig och cool sångerska när vi möter henne på scenen ackompanjerad av Trad.Attack!:s högenergiska uttryck, och kanske ser vi kvaliteterna i Lisa Johansson Sandbergs fantasifulla berättelser om jättar tydligare när vi möter dem tillsammans med vacker musik och färgglada fjällmotiv. Uttryckets nya kontext (jfr Arvidsson 1999:187) fyller arkivinspelningarna med ny mening.