Kulturens engagemangsformer

Prolog: Musik, mot alla odds?¹

Att på frivillig basis ta sig an en eftergymnasial musikutbildning förknippas ofta med en lång rad osäkerheter. För den som ämnar livnära sig som musiker i framtiden är arbetsmarknaden kantad av prekära anställningsförhållanden, och konkurrensen för att lyckas etablera sig som självständig artist eller yrkesmusiker är hård. Urvalet till ledande utbildningsinstitutioner i Sverige är därtill reglerat av höga prestationskrav, och den stränga selektionen till de få lärosäten som räknas till de mer betydande bland yrkesmusiker förutsätter ofta en tidig start på musicerandet, fördjupad specialisering via etablerade musikgymnasier i de större städerna eller flera år av förberedande musikutbildningar (Nylander 2014). För svenskt vidkommande finns flera folkhögskolor som agerar som viktiga instanser för återskapandet av olika musikfält. För folk- och världsmusik återkommer till exempel ofta folkmusikkurser på Malungs folkhögskola i biografierna över namnkunniga folkmusiker från Marianne Maans till Sara Parkman. De allra flesta som söker till folkmusikutbildningen vid Kungliga Musikhögskolan har historiskt sett sedan början av 2000-talet gått på en förutbildning och då framför allt på en folkhögskola (Rosenberg 2009). För jazzens del har folkhögskolor som Skurup och Fridhem visat sig särskilt betydelsefulla (Nylander 2014).

Men långt ifrån alla deltagare söker sig till musikutbildningar i förhoppning att bli uppburna yrkesmusiker, framgångsrika frilansartister eller Sveriges nästa stora exportsuccéer. Musikutbildningar kommer i många skepnader och attraherar också individer som vill lära sig bemästra ett instrument, ta ett sabbatsår från nuvarande sysselsättning, återhämta sig eller ha en rolig och meningsfull aktivitet för en kortare period (Fürst, Levelius & Nylander 2018; Fürst & Nylander 2020, 2023). Osäkerheten i utbildningsval för dessa individer handlar mindre om de objektiva (o)möjligheterna att livnära sig som musiker eller erkännas på ett konstnärligt yrkesfält, och mer om att bejaka ett musikaliskt intresse eller passa in i en studiegemenskap i ljuset av mer nedtonade karriärambitioner.

Mångfalden av engagemangsformer och sätt att förhålla sig till musikens mening i utbildningssfären gör dem till ett intressant kultursociologiskt forskningsobjekt (Fürst & Nylander 2023). I denna artikel ska vi med utgångspunkt i intervjuer med studerande och lärare på musikprofiler vid svenska folkhögskolor resonera om vad det är för typer av engagemang som tillerkänns betydelse i folkhögskolevärlden och därigenom vilka värden musiken får i unga människors liv.

Inspirerade av pragmatisk sociologi visar vi att folkhögskolans musikprofiler befolkas av deltagare med olika sätt att orientera och engagera sig i musiken. Innan vi exemplifierar hur dessa sätt att orientera sig till folkhögskolornas musikutbildningar går att förstå genom fyra format, som 1) drivhus, 2) hem, 3) upplevelseplats eller 4) kurort, presenteras en kort kontextuell inramning av de folkbildningsinstitutioner som hjälper till att bära upp och utveckla det folkliga musikintresset i Sverige. Kapitlet avslutas med en kritisk diskussion om hur utbildningsformen folkhögskola hotas av en reduktionistisk tolkningsram där dess värde helt vilar på en objektivering av deltagandet i form av standardiserade mått på deltagarnas arbetsmarknadsintegration.

Musikens rum: Folkbildningen som institutionell promotor av musikkompetenser

För att individer ska ha en chans att tillägna sig musicerande som en bredare palett av livskompetenser behövs normalt utbildningsinstitutioner som kanaliserar, kultiverar och bekräftar musikaliska uttryck som meningsfull sysselsättning eller aktivitet. För svenskt vidkommande har det folkliga musicerandet under en längre tid varit beroende av en lång rad institutioner utanför det offentliga skolväsendet såsom Kulturskolan (före detta Kommunala musikskolan), studieförbunden och folkhögskolorna. Dessa institutioner utgör också en viktig infrastruktur för landets hårt ansträngda kultursektor, och är sannolikt en förutsättning för att det över huvud taget ska finnas kulturkonsumenter och kulturproducenter i stora delar av landet (Broady 2012; Fürst & Nylander 2023).

Musiken har en ytterst dominant ställning om man skärskådar vilka konstnärliga uttryck som präglar dessa frivilliga bildningsarrangemang för kulturell förkovran. Inom studieförbunden tillhörde till exempel 21 procent av det totala antalet cirkeldeltagare för verksamhetsåret 2021 området improvisatorisk musik (rock, pop, hiphop, osv.), vilka tillsammans svarade för hela 41 procent av samtliga inrapporterade studiecirkeltimmar. Till detta bör adderas storskaliga cirklar i körsång och en ansenlig infrastruktur i form av cirka 4000 replokaler, 265 musikhus och oräkneliga liveframträdanden inom ramen för studieförbundens kulturprogram (Studieförbundens musikrapport 2019). Kulturskolan domineras på ett ännu tydligare sätt av det folkliga musikintresset, och hade för läsåret 2020 närmare 75 procent av alla deltagartillfällen inriktade mot långa och korta musikklasser, då främst i form av enskilda lektioner i instrument/sång för barn och unga (Kulturrådet 2021).

Även för de svenska folkhögskolornas del har musiken fått en alltmer framträdande roll i det samtida kurs- och programutbudet. Tillsammans med övriga så kallade särskilda profilkurser i kulturella ämnen har musiken gått från en rätt undanskymd subsidiär roll för allmänbildning och kulturell förkovran till att, från 1970-talet och framåt, alltmer utgöra betydande verksamhetsinriktningar i egen rätt. Den första riktiga musikprofilen på folkhögskola uppstod när Folkliga musikskolan i Arvika omvandlades till folkhögskola under 1950-talet (Larsson 2007). Tillsammans med Gymnastikfolkhögskolan i Lillsved tilläts Folkliga musikskolan (i dag Ingesund) frångå kraven på bred allmän medborgerlig fostran till förmån för undervisning i ett enskilt ämne: musik. Motivet till att ge Folkliga musikskolan status som folkhögskola var dels att utbilda ledare ”till det folkliga musiklivets gagn”, dels att ”bereda musikintresserad ungdom fackmannamässig undervisning i instrumentalmusik och sång” (Statens offentliga utredningar [SOU] 1953:156). Profilinriktningen mot ett främjande av amatörmusik motiverades bland annat av musikcirkelverksamhetens kraftiga expansion och det framväxande släktets allt större musikerfarenhet vunnen genom nya medier som film, radio och grammofon (Statens offentliga utredningar [SOU] 1954:2). Med den gradvisa framväxten av en välfärdsstat, nya teknologiska landvinningar och etableringen av ungdomskulturer på 1960- och 1970-talen tilltog intresset för musik ytterligare och blev en del av identitetsskapandet i många sociala, politiska och kulturella grupperingar (Arvidsson 1991:99–101).

I och med den nya konkurrensen från ett expanderande offentligt utbildningsväsende tvingades folkhögskolorna leta efter ett nytt existensberättigande som gick i takt med tidens kulturella strömningar, och som samtidigt stod i samklang med folkhögskolans betoning av bildning och själslig såväl som kroppslig förkovran. Då folkhögskolorna inte behövde följa en nationellt fastlagd läroplan och fler folkhögskolor än Ingesund nu gavs möjlighet att specialisera och profilera sitt utbud, växte fler och fler musikprofiler fram för att mätta det folkliga intresset för musikalisk kompetens. Denna utveckling accentuerades från 1970-talet fram till 1990 då inte mindre än 26 nya svenska folkhögskolor öppnade renodlade musikprofiler (Grandin 2009; Larsson 2007:121–125).

Till exempel öppnade Malungs folkhögskola en folkmusiklinje år 1978, en kursprofil som i kölvattnet av både hembygdsrörelsen och 1970-talets folkmusikrevival skulle visa sig bärkraftig och populär (Ronström 2011; von Wachenfeldt 2015). Malungs folkhögskola var även tiden innan folkmusiklinjen startade ett viktigt nav i den svenska folkmusikrörelsen. Till exempel hade folkhögskolan en särskild musikdirektör, Rudolf Sundqvist, anställd från 1940-talet och framåt. Sundqvist var utbildad vid konservatoriet i Wien och under hans mentorskap lärde sig många spelmän spela fiol och läsa noter, bland andra blivande riksspelmannen Wille Toors (Sjödén 1995).

Från 1990-talet fram till 2021 har antalet profiler och musikdeltagare på folkhögskolan fortsatt att öka. Mellan åren 1997 och 2020 dubblerades till exempel elevantalet i inriktningarna mot musik från knappt 1500 individer per termin till över 3000 per termin (Fürst, Levelius & Nylander 2018). Även ett 20-tal renodlade musikal-, dans- och danshandledarprogram växte fram som utbildningsalternativ under denna period, med inriktningar mot folklig, modern samt nutida dans. Den övergripande deltagarstatistiken kan vara användbar för att påvisa hur antalet kursprofiler med inriktning mot musik, musikal och dans ökat i skolformen, men det är långt ifrån självklart att alla dessa deltagare letat sig till folkhögskolan av samma anledning. Musikutbildningens popularitet beror sannolikt på ganska varierande sätt att finna mening och tillskriva sina musikstudier legitimitet. Därför undersöker vi i denna text vilka former av engagemang som dominerar bland de som valt att bedriva musikinriktade folkhögskolestudier och de kompetenser som kommer till uttryck där.

Teoretiska utgångspunkter: Konventioner och engagemangsformer

En central utgångspunkt för fransk pragmatisk sociologi, såsom den formulerats av Boltanski och Thévenot (1999, 2006), är att aktörer behöver vara kompetenta för att koordinera sina handlingar i tid och rum. När det uppstår problem med att friktionsfritt koordinera handlingar eller när ens val ifrågasätts och problematiseras, uppdagas det att det finns en mångfald av värdeordningar som kan vinna giltighet i vår uppfattning och beskrivning av världen.

Frågan om vilka principer för rättfärdigande som aktualiseras vid sådana friktioner, problematiseringar och konfliktsituationer har en central plats i Boltanskis och Thévenots mest kända arbete On Justification (2006). Vilka värden som ska ges giltighet för vår förståelse av vad som är rätt och riktigt och vilka former för legitimitet som potentiellt kan godtas beror på utfallet av historiska maktkamper, men också på konfliktladdade och mångbottnade diskussioner i vardagen där principerna för rättfärdigande sätts på spel. Utbildningsinstitutioner har en särskild roll i att statuera, stabilisera och verifiera våra normer och verklighetsuppfattningar, men är också bräckliga och motsägelsefulla skapelser eftersom de är en produkt av en brokig samling ideal, förkroppsligade praktiker, förordningar och styrningslogiker (Boltanski 2011).

Statens nuvarande syften med folkbildningspolitiken i Sverige är fyra till antalet och innehåller följande portalparagrafer: 1) ”stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin” (demokratisyftet), 2) ”bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen” (påverkans- och mångfaldssyftet), 3) ”bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället” (utbildnings- och bildningssyftet) och 4) ”bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet” (Kultursyftet) (Folkbildningsrådet 2021). Samtidigt ändras och utmanas folkbildningspolitiken av de större skiften och omläggningar som sker i ljuset av politiska och samhälleliga omvandlingar.

Av hävd har statens styrdokument i alla fall haft demokratiska värden och ambitioner att verka för social inkludering, större mångfald, jämlikhet och ett aktivt medborgarskap som framträdande delar. Den typen av civila och kommunitära värden faller tillbaka på de sociala rörelser och civilsamhällsorganisationer som kommit att fungera som dess huvudmän (religiösa samfund, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen osv.) men är också sannolikt ett uttryck för välfärdsstatens prioriteringar (Esping-Andersen 1990; Berg & Edqvist 2017). Likhetsidealen, kollektivismen och jämlikhetsambitionerna som präglar stora delar av det svenska civilsamhället och delar av välfärdsstaten hamnar dock rätt lätt i ett konfliktfyllt spänningsförhållande till andra värdeordningar, till exempel musikens och kulturens symboliska ekonomi som traditionellt sett är mer statusorienterad, individualistisk och elitistisk (Fürst & Nylander 2023). Musikens värld är starkt förknippad med vad Boltanski och Thévenot betecknar som ”inspirationens värdeordning” i vilken konformism, likformighet, konservatism och byråkrati tenderar att betraktas med stor misstänksamhet, alltmedan öppna, experimentella och karismatiska ideal om unicitet, originalitet och kreativitet helst ska få en mycket framträdande plats i koordineringen av det sociala handlandet.

För att fullt ut förstå vilka värden och engagemangsformer som förekommer i folkhögskolan räcker det inte heller med att peka ut att skolformen befinner sig i ett komplext organisationsfält med skiftande betydelser i offentlig debatt och policy över tid. Vi behöver också vända oss till de studerande själva och förstå mer om deras sätt att orientera sig i världen och förhålla sig till folkhögskolan och det folkliga musicerandet i all dess variationsrikedom. Från ett studerandeperspektiv är folkhögskolans institutionella legitimitet eller dess plats i etablerade offentliga värdeordningar sällan ett problem eller konkret bekymmer.

De studerandes rättfärdigande av studieval sker normalt på ett mer privat plan och kan förstås som en form av engagemang (Thévenot 2009, 2014a). Enligt Thévenot (2014a) är det analytiska fokuset på engagemangsformer särskilt väl lämpat för att adressera det slags problem som människor upplever i sin vardag, och som ofta utspelar sig under den nivå av etablerade publika policyer och offentliga värdeordningar som diskuterades ovan. Begreppet engagemangsform är således ett verktyg för att förstå en variation av deltagande i folkhögskolans musikutbildningar vilka samtidigt, genom sina former och sin familjelikhet, möjliggör för individerna att koordinera sina handlingar och framstå som begripliga för varandra och sina lärare, genom att de följer konventionella mönster som känns igen.

Thévenot (2009, 2014) skiljer egentligen mellan tre konventionella typer av engagemang: individuell plan, familjaritet och utforskande. I en pragmatisk anda menar han att individer i realiteten hela tiden behöver alternera mellan dessa praxeologiska principer för att passa in i sociala sammanhang och koordinera handlingar och förväntanshorisonter i vardagen. I sina respektive renodlade former kommer emellertid dessa tre engagemangsformer att bilda utgångspunkt för vår redogörelse för vad deltagarna vill få ut av sitt musicerande på folkhögskola. Men till Thévenots analytiska modell har vi även tillfört en rekreativ, hälsorelaterad och kroppslig engagemangsform, som sannolikt kan vara ett uttryck för den funktion svenska folkhögskolor har på det socialpolitiska området (Merritt 2020; Fürst & Nylander 2023). Vi har även tillfogat övergripande metaforer som ytterligare en dimension av engagemangsformerna. Vi tycker att denna dimension fångar essensen av vilken praktisk betydelse folkhögskolan har för deltagarna, samt indikerar vilken huvudsaklig tidsorientering som är framträdande i deras narrativ. I det levda livet på folkhögskola förekommer såklart dessa handlingslogiker omlott, men vi har för att tydliggöra variationen valt att redovisa dom under separata teman.

För att karaktärisera formerna av engagemang har gruppintervjuer med 41 olika kandidater och deltagare på musikkurser använts. Intervjuerna kommer från material insamlat till en myndighetsrapport och den forskning om folkhögskolans kultur- och musikkurser som vi bedrivit tillsammans och enskilt, och skiljer sig därigenom i termer av gruppintervjuernas struktur, längd och grad av formalisering (Nylander 2014; Fürst, Levelius & Nylander 2018; Fürst & Nylander 2023). Gemensamt för de musiker som ingår i denna undersökning är att de vid tidpunkten för intervjuerna var oetablerade och relativt okända. Musikprofilerna har i huvudsak haft inriktning mot jazz och klassisk musik, vilka jämte pop, rock och folkmusik länge varit de dominanta musikgenrerna på folkhögskola. I presentationerna av intervjuerna har vi avidentifierat deltagarna och givit dem fingerade namn.

I klassificeringen av olika idealtypiska handlingsregimer fokuserar vi på ”vad som står på spel” och hur deltagandet varierar i hur det värdesätts och legitimeras. Eftersom tidshorisonten som deltagarna navigerar efter har olika betoning på det temporala – där vissa engagemangsformer är framåtsyftande och andra mer upptagna vid nutid och dåtid – är även tidsuppfattningen en central faktor. I detta intervjumaterial med deltagare har vi också inkluderat enskilda intervjuer med fem olika musiklärare och en före detta deltagare. Intervjuerna genomfördes under perioden 2011 till 2018. Deltagarnas namn är pseudonymiserade och deras ålder är avrundade per decennium för att trygga att deras verkliga namn och identitet inte röjs.

Epilog: Nej, folkhögskolan leder inte till arbetslöshet!

Frågorna om vilka värden och engagemangsformer som förekommer i folkhögskolevärlden väcktes hos oss på allvar genom en offentlig presentation som vi höll i Stockholm 2018 i samband med färdigställandet av Folkbildningsrådets utvärdering Kulturell bildning i folkhögskolans regi (Fürst, Levelius & Nylander 2018). Bland de inbjudna åhörarna till denna presentation fanns medlemmar i riksdagens kulturutskott samt en stor samling policyprofessionella och praktiskt verksamma personer med god kännedom om svensk folkbildning och dess betydelse för svensk kulturpolitik. Men när vi anlände till Stockholm för att hålla vårt anförande märkte vi att arrangörerna till eventet bytt titel på vår programpunkt från ”Kulturell bildning i folkhögskolans regi” till ”Nej, folkhögskolan leder inte till arbetslöshet!”

Trots att ett delkapitel av den publicerade utvärderingen berörde just övergången från folkhögskola till högre utbildning samt inträdet på arbetsmarknaden bland tidigare studiekohorter, kom förändringen av titelrubrik som en överraskning för oss. Medlemmarna i politikens finrum verkade anses invaggade i en föreställning om folkhögskolornas kultur- och musikutbildningar som helt meningslösa för arbetsmarknaden. Vår roll som presentatörer blev nu helt plötsligt att motbevisa en föreställning om folkhögskolans kulturorienterade utbud som meningslös för arbetsmarknadsintegrationen.

Alla de ämnen rapporten de facto tog upp – till exempel den stora variationsrikedom folkhögskolornas kulturutbildningar innehåller mellan amatör- och elitorienterade profiler; demografisk statistik om dess deltagarbas och lärarkår; selektionsprocesserna som reglerar inträdet; deltagarnas möte med skolformen och dess lärarkår; gemenskapen mellan de studerande; varför de valt att studera på folkhögskolan eller vad folkhögskolorna själva gjorde för att bredda sin förhållandevis snäva rekrytering – verkade hamna i bakgrunden till det statsekonomiska imperativet om en mer effektiv och snabb arbetsmarknadstransition. Erfarenheten från ”folkhögskoleeventet” i Stockholm föranledde diskussioner om hur man kunde synliggöra både de publika och de mer personliga värdeordningar som osynliggörs när man på detta sätt underställer all kultur- och utbildningspolitik snäva arbetsmarknadspolitiska prioriteringar.

I det här kapitlet har vi fokuserat på formerna av engagemang som deltagare själva ger uttryck för på ett personligt plan när de påbörjar eftergymnasiala folkhögskoleutbildningar i musik. Snarare än att tilldela dessa deltagare ett förutfattat syfte med de eftergymnasiala studierna, har vi försökt utröna vilken typ av engagemang som ligger till grund för deras lust att lära: vad de tror står på spel, vilka relationer de bildar mellan varandra, vilka mål de försöker uppnå och hur de förhåller sig till musiken och tiden på skolan. De fyra former av engagemang som vi menar sammanfattar resultaten bäst – folkhögskolan som ett drivhus, ett hem, en upplevelseplats och en kurort – förekommer sällan i sina renodlade former. Metaforerna bör snarare förstås som idealtyper av vilka personliga engagemangsformer som finns i botten på det folkliga musikintresset.

För att komma nära den betydelse och de värden som kulturella uttrycksformer och musikaliska utbildningar har för både lärare och studenter är det viktigt att visa på den inre variation av engagemangsformer och värdesättande principer som ger musiken mening i människors liv. Även om dessa betydelser och värden ibland är komponerade på ett sådant sätt att de inte tycks vara publikt gångbara i offentligheten och lätt avfärdas som drömmerier och hobbyaktiviteter, så är det en central uppgift för den humanvetenskapliga forskningen att informera oss om vad engagemanget innebär för vanliga aktörer och vad det ger uttryck för beträffande bredare bildningsbehov.

De sociala egenskaper som karakteriserar dem som förfinar musikkompetenser på folkhögskola må vara disparata, men utan att förstå detta myller av folkliga engagemangsformer utanför den kulturella autostradan, kan man inte heller koordinera ett kollektivt motstånd när statsekonomiska imperativ ifrågasätter nyttan med att studera musik på folkhögskola eller ägna sig åt kulturell bildning.