Diversifierade dåtider

Textuella och musikaliska resurser

”Vargtimmens” text, skriven av Tor Lundmark, kretsar kring ett huvudsubjekt vilket Mattsson i vår intervju beskrev som ”… en stackare”. Genom texten beklagar sig ”stackaren” över vilken smärta han förvållat sin käresta, som han ofta vänder sig till som ”dig” i texten, genom att älska en annan. Ett par rader från de två första stroferna följer nedan:

Det är i själva hjärtat
lögnen bor, och svek
hur kan jag därom tala
vist, med mildhet?
…
Natten är stilla
men syndaren är vaken
och vargtimmen här

I den tredje strofen kommer sedan bekännelsen: ”Jag har sagt att jag dig älskar, det är också sant. Men jag kunde också säga att jag älskar en ann’.” I resten av texten hörs ”stackaren” även uttrycka sin egen smärta i det att hans hjärta nu slits mellan dessa två älskare men också kring det som är gjort och aldrig kan bli ogjort. I stroferna som följer efter bekännelsen återfinns dock belägg för något annat än skam när huvudsubjektet säger: ”Jag ville henne äta med drägelkäft: en ulv. Skulle också göra det för dess egen skull.”

I texten kan alltså ett tydligt motiv identifieras: den okontrollerbara transformationen från människa till best – till ulv. Temat refererar till folklore och legend genom den populära myten om varulven: det mänskliga som blir djurlikt inte bara i kropp utan även i sinne (Odstedt 1964). Detta beskriver ganska bra ”stackarens” handlingar och känslor. Han älskar sin käresta och vet att det är fel, men besten inom honom vill endast förtära. Till skillnad från populär myt blir dock genom ”Vargtimmen” denna förtäring en metafor för huvudsubjektets romantiska lust. 

Liksom sångtexten innehåller även melodimaterialet en koppling mellan en äldre och en ny tradition. Mattsson berättar i vår intervju om hur de äldre uppteckningarna används inom Hedningarna för att skapa något nytt: ”[Norudde] är ju otrolig på att kasta sig över gamla uppteckningar och gamla notböcker […] men det han får ut ur det låter ju på ett helt annat sätt. […] I det grävandet så blir det någonting up to date.” På ”Vargtimmen”, och i Hedningarnas övriga musik, hörs detta i form av äldre klingande melodier och instrument som samtidigt är tydligt manipulerade av modern produktionsteknik. I videon till ”Vargtimmen” ses, till exempel, någon spela på en nyckelharpa, men spelandet korrelerar med ljud liknande en rockig elgitarr. Mattsson berättar även om hur en effekt som distorsion kom att bli ett sätt att förnya ålderdomliga ljud på. I en dokumentär producerad av SVT med titeln Hedningarna – tillbaka till framtiden ges en ganska bra bild av hur bandet jobbat med musik och instrument. Dokumentären finns upplagd på Mattssons egen Youtubekanal (Mattsson 2021), och ett relevant stycke är när Mattsson (från och med 13:00 i videon) berättar om likheterna mellan den äldre nordiska folkmusiken som Hedningarna utgår ifrån och den moderna rocken. Han beskriver det som att det finns en slags gemensam ”rock-attack” som Hedningarna sedan utvecklar och framhäver. Björn Tollin, som sitter bredvid, utvecklar vad ”rock-attacken” är och beskriver det som ”… tryck och ös, med sväng och […] gung…”. Processen av återanvändning, från de äldre melodierna till Hedningarnas musik, kan alltså kanske sägas framhäva något underliggande i musiken. ”Trycket och öset” i den äldre musiken blir extra tydligt när det uttrycks på ett rockigt sätt. Samtidigt innebär steget från folkmusik till folkrock att melodierna bryter mot akustiska och klingande ideal traditionellt kopplade till ursprunget.

Detsamma gäller för den finska runosången som inte bara möter den svenska spelmanstraditionen utan även modern produktion. I de första cirka 40 sekunderna av låten, samt i mitten, hörs finsk runosång, framförd av de finska sångerskorna Tellu Turkka och Sanna Kurki-Suonio. För Hedningarna och ”Vargtimmen” kan runosången sägas göra ett autenticitetsanspråk genom sin ålderdomlighet. Mattsson beskriver också i vår intervju hur han uppfattar runosången som centrerad kring magi och trolldom. I många av Hedningarnas andra låtar associeras också runosången sångtekniskt till mystik och magi, genom viskningar, skrik och häxliknande skratt.

Låten går i fyrtakt och genom majoriteten av speltiden markeras det andra och fjärde taktslaget av ett ganska framhävt, kort rytmiskt slag. Det är en rytm som etablerar gunget i låten och på sätt och vis kan sägas bjuda in till en kroppslig eller fysisk interaktion med musiken. ”Vargtimmen” är i mångt och mycket en dansvänlig låt och det finns två kopplingar värda att kommentera här: 1. ”Vargtimmens” musikaliska ursprung; 2. hur dans är det centrala temat i videon. Det sistnämnda kommer att diskuteras under rubriken audiovisuella resurser, så först och främst kan det vara läge att introducera ”Konvulsionslåten”. Denna låt, berättar Mattsson, är det musikaliska ursprunget. “Konvulsionslåten” är Noruddes skapelse och Mattsson beskriver i intervjun låten som en produkt av när Norudde i sin ungdom ”blev bordun-galning”. I en video publicerad på Youtube (Fernández 2019) berättar han att han skrev låten 1982, på moraharpan, och beskriver sedan ett tillfälle då en vän till honom skulle dansa schottis till låten. Vännen beskrev efteråt för Norudde hur den nästan känt något som konvulsioner i kroppen av att dansa till musiken. Därav, säger Norudde, namnet. ”Vargtimmen” kan alltså kanske beskrivas som just en schottis, i grund och botten. En schottis som moderniserats – dansmusik från då som adapterats för att vara dansmusik även nu. Förflyttningen som skapade ”Vargtimmen” av ”Konvulsionslåten” kan sägas vara representativ för hur Hedningarna skapar sin kronotop.

Audiovisuella resurser

Videon till låten ”Vargtimmen” skapades på beställning av skivbolaget Silence Records. Mattsson berättar i intervjun att bolaget kopplade in ett team som skrev ett manus och genomförde filmning och postproduktion. I videon presenteras en typ av medeltida estetik som understryker den imaginära bilden av tid och plats vi bildar oss från låten. Det kan tolkas som ett försök att visuellt övertyga tittaren att det den hör ska placeras i, och tolkas mot, en löst definierad medeltida kontext.

Videon öppnar med att etablera en tydlig miljö: naturen. Den första scenen visar ett vattendrag med konturen av ett berg på motsatt sida. Scenen bleknar sedan och ger vika för en scen i två lager: Sanna och Tellus ansikten, medan de sjunger, och krusningar ovanpå en vattenyta. Vattnet ser ut att vara framför sångerskorna och krusningarna på vattnet får effekten av att manipulera och förvränga deras ansikten. Tidigare nämndes Hedningarnas andra låtars bruk av sångtekniska associationer kring runosången – på ”Vargtimmen” kan vi dock tolka denna scen som en association som i stället är visuell: en referens till det mystiska och dolda.

Alla dessa nämnda scener är relativt korta och går in i varandra i snabb följd, men ungefär 10 sekunder in i videon presenteras sedan något typ av faktiskt narrativ i form av en karaktär: ryttaren. Under cirka 20 sekunder följer bilder på denne medan han sakta skrittar genom en grön skog. Dessa större scener avbryts på några ställen, till exempel kommer Sanna och Tellu under vattnet tillbaka vid ett tillfälle, men i stort följer videon ryttaren som huvudsubjekt. Det finns de tre saker som står ut i dessa scener: 1) miljön (skogen), 2) ryttaren (som sadellöst rider) och 3) klädseln (den medeltida kåpan). Den förstnämnda knyter an till idéer om plats, medan de två sistnämnda kommunicerar tid.

Runt 40 sekunder in i videon introduceras sedan en ny miljö. Denna kan beskrivas som en fest. En stor grupp människor är här, bland dem Hedningarna som spelar instrument och sjunger till låten medan andra dansar runt en eld. Ytterligare några andra iakttar dansen och musiken sittande på marken. Det är natt och mörkt men det går ändå att i ljuset från elden och ett antal facklor, identifiera att festen utspelar sig utomhus. Det går även att se att dansen runt elden tar plats innanför en slags cirkel, markerad av större stenar. Efter att videon har etablerat scenen anländer huvudsubjektet till festen och sätter sig ned innanför stencirkeln. Utifrån detta går det alltså att se hur ”Vargtimmens” tidigare nämnda kopplingar till fysisk reaktion, och specifikt dans, understryks av videon. Samtidigt möjliggör låtens text och sångelement tillsammans med det visuella materialet en tolkning där stämningen inte bara är festlig och lycklig, utan kanske även ceremoniell och magisk. Dans, och framför allt dans runt eld, kan kanske härledas till kulturella koncept såsom häxriter och hedendom för att understryka den tolkningen. Även stencirkeln verkar tyda på något ritualistiskt eller i alla fall på en ceremoniell plats.

Festen utspelar sig helt under nattetid, med facklor och eld som enda ljuskällor, medan den öppnande scenen rör sig inom en ljusare gråskala – som om dold bakom dis eller dimma och de låga molnen. En kontrast mot detta går dock att finna i skogen, den framställs som livfullt, sprudlande grön, samt i ljuskällorna: levande eld. En slags värme som illuminerar den mörka natten.

De instrument som Hedningarna spelar på i videon är inspirerade av äldre instrument men adapterade och modifierade (Ternhag 2006). Dels för att praktiskt platsa i en modern och teknisk kontext, dels för att förändra och påverka ljudbilden, men ibland också för att samtidigt knyta an och skapa distans till historien. I videon finns två exempel, som tidigare diskuterats av Fredriksson och Mattsson (2022). Det instrument som Mattsson spelar på, mora-oud, har formen av en liknande medeltida nyckelharpa som den Norudde spelar på, men har en bandlös greppbräda likt en arabisk oud och kan spelas på med plektrum som en gitarr. I videon syns också en ramtrumma som liknar en schamans trolltrumma, men de tecken som anas är vid en närmare anblick inte runor eller magiska symboler, utan serieteckningsliknande klotter (Fredriksson & Mattsson 2022:85). Båda instrumenten fungerar tematiskt så att vi läser dem som att de knyter an till det mytiska, magiska, nordiska, medeltida rum som Hedningarna skapar, samtidigt som de vid närmare anblick innehåller tydliga inslag som skapar distans till det rummet och formar det till något nytt.

På det sätt som videon i nuläget kan ses på Noruddes kanal på Youtube, är både bild och ljud hårt komprimerade och inleds med svart skärm i 30 sekunder innan den faktiska videon börjar spela. Vid ett tillfälle flimrar text till på skärmen (”AUX” samt ”SP” och ett antal tomma fält), vilket kan identifiera videon som en förmodad artefakt av någon typ av analog videoteknik. Detta tillsammans med den hårda kompressionen och digitaliseringsartefakterna daterar på ett intressant sätt videon. Det blir en referens till något annat än en medeltida värld, snarare till en mer modern forntid: en fördigital tid. På sätt och vis blir videokaraktäristiken något som vittnar om videons, och i förlängningen Hedningarnas, ålder. Det blir ett slags styrkande av rötter till en tidigare fas av förnyat intresse för folkmusiken än den som är aktuell i dag, närmare bestämt den våg som ofta får benämningar som folkrock, eller bordunrock som den kommit att kallas av Dan Lundberg (Lundberg & Ternhag 1996:166; Lundberg et al. 2000:150).

Textuella och musikaliska resurser

I låten hörs en relativt modern svenska men samtidigt också flera fall av ålderdomligt språkbruk. Framför allt är det kanske i grammatik och ordföljd som ett äldre språkligt ursprung blir hörbart. Grammatiska konstruktioner som har fallit bort i det moderna språket blir här konkreta tecken med associationer till ett äldre språk och i förlängningen en äldre värld. För att exemplifiera detta följer nedan den andra strofen, i Garmarnas “Ramunder”:

Så segla de över den stora sjö
Allt inne på jättarne lande
Och Ramund han gick lite bättre fram
Där fick han se stora jätten Stande
Nu är jag kommen här, sade Ramund 
Förutan stort besvär, sade Ramund den unge

Det äldre språket återfinns alltså kanske framför allt i form av grammatiska böjningsformer som tappats i det moderna språket. En annan aspekt är språkkonventioner som ”den stora sjö” i stället för den stora sjön, samt ”jättarne”. Det sistnämnda skapar också en intressant koppling till regionalitet och muntlig tradering i sin icke-litterära form. Den citerade strofen är fullt förståelig för den moderna talaren samtidigt som det får en kronotopsskapande funktion som ett slags historiskt ankare. Det ska också noteras att Emma Härdelin, Garmarnas sångerska, rör sig mot äldre språkideal även i uttal, där ord som ”sade” uttalas precis som de stavas.

Garmarnas “Ramunder” har sina rötter i visan med samma namn. Uppteckningar av denna visa finns publicerade av Svenskt visarkiv (2001), och i vår intervju berättar Brisland-Ferner om just Visarkivet och deras medeltida balladsamlingar som viktiga källor. Han berättar också, gällande “Ramunder”, att det ”… var [Härdelin] som kom med själva originallåten”. En jämförelse med uppteckningarna publicerade av Visarkivet möjliggör en identifikation av den närmaste uppteckningen. I balladsamlingarna är denna uppteckning döpt till ”J” och daterad till 1901 (Svenskt visarkiv 2001). Denna version, i form av både arrangemang och språkbruk, är den som mest liknar den text som återfinns hos Garmarna – likaså i musikalisk notering och melodi. Brisland-Ferner beskriver “Ramunder” som just ”… ganska strikt hållen till originalform” och vidare att den ”stränga formen” bedömdes passa i även Garmarnas version. Härdelins tolkning kan alltså sägas utgöra en folkmusikalisk kärna för Garmarnas version – en kärna som sedan kontextualiseras i en helt ny miljö. 

Brisland-Ferner berättar vidare om hur han, ett tag efter Härdelins tolkning, kom att få låna en moraharpa: ”Det första som kom ur instrumentet när jag prövade mig fram var den inledande frasen på temat i Ramunder.” Än var det dock inte “Ramunder”, eller ens tänkt att höra till låten. Han beskriver det som senare skulle komma att bli temat som en ”studsig schottis” och gällande hur schottisen sedan kom att bli en del av “Ramunder” så säger han: ”Någonstans i det hela så kom jag att tänka på Ramunder och så satte jag helt enkelt ihop dem. De passade extremt bra ihop, jag gillade verkligen skjutsen som min schottis gav den något statiska Ramunder-melodin.”

“Ramunder”, i övrigt, är i hög grad en produkt av modern produktionsteknik, där traditionella och akustiska instrument såsom moraharpa, vevlira, fiol och gitarr är placerade i en digital och elektronisk ljudmiljö. Denna ljudmiljö bildar en kontrast mot den folkmusikaliska kärnan – en kontrast som är väldigt viktig i tolkningen av Garmarnas kronotop. Runtom kärnan går det att höra ett tydligt inflytande från moderna genrer som metal, industri (industrial music i dess olika former) och elektronisk musik helt generellt. På sina ställen tar elektroniska element helt över ljudbilden och flera av de akustiska elementen undergår själva förvrängning och manipulation. Detta icke-traditionella inflytande skapar den nya kontrasterande kontexten för kärnan att upplevas mot.

Audiovisuella resurser

Brisland-Ferner beskriver själv videon som ”… snarare ett visuellt komplement än en […] video i klassisk mening”. Videon består till största del av animerade grafiska element med ett inslag av filmade musiker och har relativt lite, om något alls, i form av narrativ. Likt Hedningarnas ”Vargtimmen” fyller videon snarare en kronotopsskapande funktion. Den är helt enkelt avsedd att visuellt gestalta Garmarnas och “Ramunders” värld.

Videon består som sagt av grafiska element och även korta videosekvenser på bandmedlemmarna som spelar instrument, framför allt på Härdelin som sjunger.  Dessa är alla placerade över en svart bakgrund och färgtemat genom hela videon är mörkt, dock med bruket av en kontrasterande blodröd färg för vissa element. I den öppnande scenen presenteras ett landskap och videon följer en svepande kamerarörelse uppåt. Videon går överlag i en svartvit färgskala och så även landskapet, som endast är detaljerat med svärta och en något ljusare grå färgton. Det enda som egentligen identifierar landskapet är konturen av en sluttning, när perspektivet i bild får det att möta den svarta bakgrunden. Det vill säga att det inte syns någon himmel eller horisont – endast konturen av landskapet mot den svarta bakgrunden. Egentligen följer tidigare nämnda kamerarörelse ett animerat element: en ranka eller växt. Rankan börjar som en linje, nästan som ett penseldrag som svajar fram och tillbaka. Linjen varierar i bredd medan den växer uppåt, vilket bidrar till associationen av penseldrag och färg. Senare börjar blad gro på båda sidor av linjen innan den till slut delar sig i två sista blad. Växten står även tydligt ut, där den röda rankan klart kontrasterar mot mörkret runt om.

Rankan kan ses som det första centrala motivet som introduceras. Det andra centrala motivet är det som med all förmodan kan tolkas som en gestaltning av när Ramund hugger av Kejsarens huvud – som svävar bort från sin kropp tillsammans med två klarröda bloddroppar. Karaktärerna är väldigt enkla i sin utformning, med väldigt få detaljer. De för på sätt och vis tankarna till äldre konst och avbildning, kanske kan de sägas påminna om en, något mer avancerad, hällristning. Den stilistiska utformningen ger detta centrala motiv funktionen av att knyta det till en äldre värld. Det är en visualisering av den äldre sagan (och världen) som utgör det centrala navet i specifikt “Ramunders” kronotop. Utöver band- och låttitel, som också står i rött och därmed sticker ut mot resterande element, kan det tredje centrala motivet sägas bestå av animerade, röda blixtar. De växer fram och beter sig precis som riktiga blixtar, där de skimrar eller skiftar. Det finns två relevanta metaforer att läsa ur blixtarna, som båda bidrar med kronotopsskapande mening till videon. Den första av dessa landar i en tolkning av världen som en dystopisk plats: en rasande storm i ett mörkt och kalt landskap. Den andra gäller hur blixtarna knyter an världen specifikt till elektricitet (och därmed modernitet). Detta understryks även av hur blixtarna först introduceras efter det första schottispartiet när elektroniska element tar över ljudbilden.

Det filmade materialet i videon består av bandmedlemmarna som framför musiken: Härdelin som sjunger, Brisland-Ferner som spelar vevlira samt Gotte Ringqvist som spelar akustisk gitarr. Bland annat kan en notera att första gången gitarr och Ringqvist presenteras så korrelerar det med ett av de mer elektroniska partierna i musiken, vilket resulterar i ett slags audiovisuell kontrast. Strängarna ligger i bakgrunden men i och med ljudbilden, och för att det är först nu Ringqvist syns i bild, så ser det ut som att det är från gitarren ett distorderat och tydligt processat riff kommer. Senare syns dock Ringqvist igen, under ett lugnare strängparti, där den visuella bilden korrelerar mer med ljudbilden. Brisland-Ferner syns senare i videon, efter det att sången och narrativet är slut. Bandmedlemmarna är alla i svartvitt, dock något ljusare än de grafiska elementen. Härdelin är även den enda som faktiskt interagerar med oss som tittare, då hon blickar rakt in i kameran och mot oss. Detta till skillnad från ”Vargtimmen”, där bandet i allra högsta grad spelar för, och interagerar med, sin publik – både i och genom mediet.

“Ramunders” video är i allra högsta grad en modern produktion och förnekar inte sin digitala härkomst. Den kan, med moderna ord, beskrivas som glitchig. De olika elementen flimrar och distorderas. Hela videon verkar ligga bakom ett filter, liknande äldre tv-apparater, och framför allt de filmade sekvenserna är väldigt gryniga. Medan videorna för ”Vargtimmen” och “Ramunder” båda kan sägas fylla en kronotopsskapande roll så finns det en stor skillnad: “Ramunders” värld förmedlas inte bara genom vad som syns utan också genom hur det syns. Den accepterar mediet samt digitalisering och brukar dessa som meningsbärande element för att överföra bilden av världen. I och med detta så går det kanske att beskriva Garmarna som hypermediala (Bolter & Grusin 1999): mediet och medieringen, i sig själva, utgör centrala aspekter av uttrycket. Brisland-Ferners uttrycker i intervjun en dragning till mörka, skeva och dova ljudlandskap – som här får en visuell gestaltning som en digital och glitchig värld, en ostabil, digital simulering av en äldre värld där det inte är riktigt tydligt vad som är vad; där simuleringen ibland faller isär och mediet bryter igenom.

Trots de relativt stora skillnaderna mellan ”Vargtimmen” och ”Ramunder” så finns det en gemensam nämnare i det att båda banden figurerar i sina respektive videor. Framförandet av musiken är ett viktigt element i båda världar. Till viss del kan detta sägas bli kronotopsskapande på två plan: det visar på en äldre instrumentation samt på spelandet av dessa instrument. Själva framförandet, ceremonin att spela, är något som blir knutet till idén om världen. I ”Vargtimmen” finns det även en autenticitetshävdande funktion i det att musiken spelas under festen i bild. Publikinteraktion blir således en central aspekt, men i ”Ramunder” blir framförandet nästan mer distansskapande – en kontrast mot den kala, elektrifierade världen. Denna distans återfinns även i avsaknaden av interaktion. Bilderna skapar en koppling till en äldre värld, som samtidigt är oskiljbar från den digitala simulering som framför den. Det är en kronotop som vid första anblick kan framstå som en retrotop men som faktiskt innehåller både då och nu (och till och med sen). En värld i gränslandet mellan nutid, dåtid och framtid.