Medeltida ballader i Finlands svenskbygder (MBF)
Utgivningsprojektet ”Medeltida ballader i Finlands svenskbygder”, som finansieras av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS), ska utmynna i vetenskaplig en utgåva med alla kända medeltidsballader som tryckts, upptecknats eller spelats in på svenska i Finland. Utgåvan riktar sig till forskare, utövare och andra intresserade.
Den nordiska balladforskningen har prioriterat nationella balladutgåvor. Nyligen har digra balladutgåvor utkommit i Sverige och Norge. Danmark, Island och Färöarna har sedan tidigare egna balladutgåvor. Av stor betydelse för balladprojektet är den av Anneli Asplund redigerade Balladeja ja arkkiveisuja, utgiven av Finska Litteratursällskapet 1994, som vid sidan av andra finska visor även upptar medeltida ballader ur skandinavisk tradition. Asplund visar att en del av de ballader som sjungits på finska har förlagor i finlandssvensk balladtradition. När det gäller ballader har den svenska befolkningen i Finland kunnat fungera som kulturförmedlare.
Merparten av materialet finns i Svenska litteratursällskapets arkiv i Helsingfors och Vasa, men också vid Åbo Akademi och vid föreningarna Brage i Helsingfors och Vasa. Balladinspelningar från Finlands svenskbygder finns även vid Svenskt visarkiv (Statens musiksamlingar) i Stockholm. Balladforskningen har aldrig haft bättre förutsättningar än i dag. Genom digitaliseringen av arkiv har uppteckningarna och inspelningarna blivit lättare tillgängliga för forskningen. Den forskning som bedrivits vid andra nordiska institutioner och de utgåvor som nyligen utkommit i Sverige och Norge, samt den finska utgåvan, har jämnat vägen för utgivningen av en modern finlandssvensk balladutgåva som uppfyller vetenskapliga krav.
I Finland kan vi i dag se ett växande intresse för medeltidsballader hos folkmusiker och hos den stora allmänheten. Efterfrågan på upptecknat och inspelat material i traditionsarkiven har under de senaste åren ökat märkbart. När SLS våren 2015 genomförde projektet ”Lefvande – Medeltida ballader om kärlek och svek” väckte det stor genklang. De publika evenemangen drog fulla hus och Yle Vega fick stoff till flera radioprogram som rönte uppskattning.
Vid universitet och högskolor runtom i Norden har den nordiska balladtraditionen uppmärksammats inom ämnena musikvetenskap, folkloristik, litteraturvetenskap, nordisk filologi och historia. Under de två senaste årtiondena har flera magisters- och doktorsavhandlingar på balladteman sett dagens ljus.
Finland är här ett undantag. En hel generation unga balladforskare saknas, vilket tvivelsutan sammanhänger med att undervisning i balladforskning på 2000-talet inte förekommit vid universiteten, om man undantar den konstnärliga musikundervisningen vid Sibelius-Akademin. Genom att den planerade balladutgåvan lyfter fram och synliggör den rika balladtraditionen i Finlands svenskbygder, ställs ett stort och tidigare okänt vismaterial till forskningens och musikutövarnas förfogande.
Vår intention är att under hösten 2020 kunna ordna ett större balladforskningsseminarium, där balladforskare och balladsångare från Norden, Irland, Skottland och Tyskland kunde medverka. Också det faktum att två yngre forskare, genom arbetet på den planerade balladutgåvan, får möjlighet att under två års tid fördjupa sig i nordisk balladtradition, bidrar till att ge den finländska balladforskningen en framtid.
Nordisk balladforskning
Balladen är en samnordisk och i stor utsträckning sameuropeisk visgenre, i den meningen att visor med samma och liknande motiv förekommer i flera europeiska länder, främst i Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Forskare i olika länder har visserligen en något divergerande uppfattning om vilka visor som skall anses vara ballader. De skandinaviska länderna har språkligt och kulturellt stått varandra så nära, att man har kunnat tala om en gemensam skandinavisk balladtradition som har existerat i Danmark, Norge, Sverige, Island, Färöarna och det svenska Finland. Också på finska sjungs ballader ur skandinavisk tradition.
De skandinaviska forskarna har enats om en gemensam definition och klassificering av balladmaterialet. Med ballad avses då en visa som uppfyller vissa krav med avseende på form, innehåll och stil. Balladen skall ha en två- eller fyrradig strof med ett eller två omkväden, den är episk, den är objektivt relaterande och den har ständigt återkommande språkliga uttryck, s.k. formler. Den skandinaviska balladen har försetts med epitetet ”medeltida”. ”Medeltida” syftar på balladen som genre betraktad, inte på varje enskild visa. På senare tid har visserligen en del forskare ifrågasatt medeltiden som balladens blomstringstid och i stället hävdat att den inföll först på 1500-talet.
Nationella balladeditioner har länge setts som en av visforskningens viktigaste uppgifter. Svend Grundtvigs Danmarks gamle Folkeviser (DgF), vars första band utkom 1853, har vanligen fått stå som modell. Andra nordiska länder följde Danmarks exempel.
På 1960- och 1970-talen blomstrade balladforskningen i Norden, samtidigt som den tog en ny inriktning. Vid Svenskt visarkiv i Stockholm påbörjades arbetet på en vetenskaplig balladutgåva 1952. Tre forskare var i flera årtionden anställda inom balladprojektet, vilket resulterade i att Sveriges medeltida ballader (SMB) utkom i fem delar (sju band) åren 1983–2001. SMB blev en stor vinning för balladforskningen – inte bara i Sverige utan i hela Norden.
Som ett slags förarbete till SMB utkom flera verk av stor betydelse för den nordiska balladforskningen, såsom Bengt R. Jonssons doktorsavhandling Svensk balladtradition (1967), där han ingående granskar balladens källor samt traditionsbärare i Sverige och Norge.
Ett stort framsteg var att de nordiska forskarna kunde enas om en typologisering av balladerna, något som var nödvändigt med tanke på att man skulle kunna bilda sig en uppfattning om balladerna och deras mångfald. År 1978 utkom handboken The Types of the Scandinavian Medieval Ballads (TSB) som slår fast vilka visor som forskarna betraktar som medeltida ballader. Också det i Finland upptecknade och inspelade balladmaterialet – på svenska och finska – kan uppordnas efter denna typkatalog. Ballader, som har samma händelseförlopp och använder samma motiv, samlas under ett TSB-nummer. Den som i dag vill forska i ballader eller går in för att publicera balladmaterial kan inte underlåta att följa TSB.
Att i dag utge en vetenskapligt vederhäftig balladedition kräver stor insikt i nordisk visforskning med särskild inriktning på den medeltida balladen. En fördel är att kontakten mellan de nordiska balladforskarna under de senaste decennierna varit tät och att forskarna regelbundet samlats till gemensamma seminarier och producerat gemensamma studier. Den planerade utgåvan, MBF, kan ses som en naturlig del av den verksamhet som under de senaste decennierna bedrivits av balladforskare runtom i Norden.
Balladen i Finlands svenskbygder
Det svenska balladmaterialet i Finland har väckt internationell uppmärksamhet genom sin ålderdomlighet och sin livskraft. I traditionssamlingarna, främst i Svenska litteratursällskapets arkiv i Helsingfors och Vasa, finns ett stort antal uppteckningar och inspelningar från 1800-talets mitt fram till 2000-talet. I förhållande till folkmängd har man gjort flest balladuppteckningar och inspelningar bland den svenska befolkningen i Finland. I traditionssamlingarna finns nu ca 1 300 balladbelägg och fortfarande kan ballader tas tillvara ur muntlig tradition. Uppteckningarna och inspelningarna omspänner en tidsrymd på ca 170 år, men det bevarade balladmaterialet bär vittnesbörd om en mycket längre tidsrymd, uppskattningsvis 400 år.
Länge har man känt till behovet av en utgåva som skulle lyfta fram de medeltida ballader som sjungits i Finlands svenskbygder. På initiativ av musikprofessorn Otto Andersson inleddes på 1920-talet arbetet på en utgåva som bland annat skulle uppta medeltida ballader. Ett stort insamlingsarbete inleddes och vissamlingarna i Svenska litteratursällskapets folkloristiska samlingar växte snabbt. Arbetet resulterade 1934 i en volym Den äldre folkvisan som intogs i Svenska litteratursällskapets publikationsserie Finlands svenska folkdiktning. Balladforskningen var då ännu i sin linda och utgåvan kan i dag inte jämföras med de vetenskapliga balladutgåvor som under de senaste decennierna sett dagens ljus. I Anderssons utgåva saknas flera balladtyper, bl.a. hela den stora gruppen skämtballader som varit särskilt rikt företrädd i Finlands svenskbygder. I stället innehåller Anderssons utgåva flera visor – äldre och yngre kärleksvisor – som enligt modern balladforskning inte är ballader. Olyckligt är också att såväl texter som melodier i Anderssons utgåva har bearbetats och att vetenskapliga kommentarer helt saknas. I dag kan vi också se det som en brist att det rika balladmaterial som tillvaratagits efter 1930 inte finns med i utgåvan, bl.a. saknas alla ljudinspelningar som gjorts från 1930-talet och fram till våra dagar.
När Sveriges Radio år 1957 gjorde en inspelningsresa till Finland, kunde projektets ledare Matts Arnberg konstatera, att medeltida ballader i Finlands svenskbygder levt kvar betydligt längre än i Sverige. En sångare, Svea Jansson, på Nötö i Nagu skärgård, väckte stor uppmärksamhet och presenterades i Sverige som ”Nordens främsta vissångerska”. För visforskningen blev Svea Jansson en bekräftelse på att särskilt den åboländska skärgården, hade bevarat en gammal sångtradition. En del forskare, bland dem Otto Andersson, hävdade att Åboland hade varit ett medeltida balladcentrum. Andra forskare började tala om det svenska Finland som ett av balladens reliktområden. I dag har ett stort antal ballader tillvaratagits i Österbotten, Nyland och på Åland, varför vi numera kan konstatera att balladgenren varit relativt jämnt spridd i Finlands svenskbygder. Men faktum kvarstår att den svenska balladtraditionen i Finland levt kvar ovanligt länge och att många av de ballader som upptecknats och inspelats har en mycket ålderdomlig prägel. Ur forskningssynpunkt står den svenska balladtraditionen i Finland i en särställning även genom att svenskarna i Finland fungerat som förmedlare av skandinaviska ballader till finskt språkområde. Balladtraditionen bland Finlands svenska befolkning är således på många sätt unik. En vetenskaplig balladutgåva av det finlandssvenska balladmaterialet kommer otvivelaktigt att bidra till att belysa kulturströmningar och kulturyttringar under flera århundraden.
I balladprojektet kommer vi att lägga stor vikt vid sentida inspelningar, därigenom vill vi fästa uppmärksamhet vid balladens livskraft som levande muntlig tradition i Finlands svenskbygder.
I projektet ingår professor Ann-Mari Häggman, projektledare, fil.dr Niklas Nyqvist, musikredaktör och fil.lic. Marie-Charlotte Gullmets-Wik, textredaktör.
