Karl Tiréns jojksamling – från privatinitiativ till nationell angelägenhet

Karl Tiréns jojksamling är en av de mest efterfrågade samlingarna inom Svenskt visarkiv. Inte minst är det internationella intresset stort.

I denna artikel presenterar vi Tiréns samling, berättar om dess tillkomst och diskuterar frågor rörande kulturarvsinstitutionernas funktioner och deras relation till minoritetsmusik.

Insamling av traditionsmaterial är som bekant alltid en fråga om urval och om vem som har rätten att bestämma vad som är viktigt att bevara för eftervärlden och vad som ska lämnas därhän. Här finns också demokratiska aspekter. Vems musik ska tas tillvara och vem ska ta ansvar för minoriteternas kulturarv? Det har inte alltid varit en självklarhet att diskutera sådana frågor. Artikeln avslutas med ett resonemang kring nomineringen av Tirénsamlingen till UNESCO:s världsminnesprogram.

Jojksamlingens väg

Den italienske statsmannen Massimo d’Azeglio konstaterade vid öppnandet av det första italienska parlamentet 1861 att ”L’Italia è Fatta. Restano da fare gli italiani” (Nu har vi skapat Italien. Nu återstår att skapa italienare, författarnas övers.). Citatet sammanfattar på ett utmärkt sätt de nationella projekten under 1800-talet. Tidens politiker och ideologer var väl medvetna om att nationalstaten krävde ständigt underhåll. Nationalstaten var ingen naturgiven enhet utan en konstruktion, en skapelse av politiska och ideologiska krafter. De nationella projekten i Europa behövde därför fortlöpande hjälp av kulturinstitutioner som museer och arkiv.

Karl Tiréns dokumentation av den samiska jojken bedrevs mellan 1909 och 1919, då nationsbyggnadsarbetet fortfarande var högst aktuellt. Insamlingen av svensk folkmusik – vokal och instrumental – hade tagit ny fart, inte minst genom bildandet av Folkmusikkommissionen 1908. En viktig drivkraft bakom insamlingen av folkmusik redan under 1800-talet var synliggörandet av svenska nationella kulturminnen. Denna strävan fortsatte inom nämnda kommission. Dess inriktning definierade på sätt och vis den bild av svensk folkmusik som gäller än i dag. Inom Folkmusikkommissionen fanns ingen plats för minoritetsmusik som till exempel samisk jojk. Tirén fick visserligen ett visst stöd från kommissionen för några av sina insamlingsresor och hade själv ambitionen att knyta jojksamlingen till Folkmusikkommissionens landsomfattande inventering. Men gehöret för detta projekt var svagt, för att inte säga obefintligt.

Den kanske viktigaste delen av Karl Tiréns samling utgörs av närmare 300 fonografinspelningar från åren 1913–1915. Samlingen kom av ovan nämnda skäl inte att ingå i Folkmusikkommissionens samlingar och har under åren haft skiftande institutionstillhörighet, vilket speglar dess ideologiska resa i förhållande till det nationella svenska kulturarvet.

I dag finns huvuddelen av Tiréns inspelningar i Svenskt visarkiv. De överfördes till arkivet från dåvarande Musikmuseet i samband med att Svenskt visarkiv 1999 blev en del av myndigheten Statens musikverk, där också museet ingick. Direktören för den då nya myndigheten, musiketnologen Krister Malm, ansåg att visarkivet kunde erbjuda större möjligheter att vårda och tillgängliggöra samlingen, eftersom museets kompetens främst omfattade musikinstrument. Men det var faktiskt inte första gången samlingen bytte institutionell hemvist. Ursprungligen fanns huvudparten av samlingen på Etnografiska avdelningen vid Naturhistoriska riksmuseet, eftersom Tirén av denna avdelning fick låna teknisk utrustning för att kunna spela in jojkning under sina expeditioner. I samband med att Etnografiska museet inrättades som självständig institution på 1960-talet överfördes jojkinspelningarna till Musikmuseet. Detta är en intressant utveckling. Varför de etnografiska samlingarna? Varför inte ett svenskt nationellt arkiv från början?

Att samlingen ursprungligen fanns på Naturhistoriska riksmuseet har som nämnts främst att göra med att Tirén lånade en fonograf därifrån. Etnografiska avdelningens intendent Carl Vilhelm Hartman förespråkade användning av fonografen för dokumentation och ville gärna ha uppspelbara exempel i sina utställningar. Men placeringen av den samiska kulturen i en etnografisk kulturarvskontext har också en symbolisk betydelse. Etnografiska avdelningens föremål och utställningar visade andra kulturer än den svenska. Jojkens placering där kan ses som ett ställningstagande i frågan om jojktraditionen är en del av svensk kultur eller inte. Den samiska kulturen inkluderades uppenbarligen inte i det svenska kulturarvet. När samlingen flyttades till dåvarande Musikmuseet 1966 går den förändringen att uppfatta som en symbolisk inkludering av samisk kultur i det svenska nationella kulturarvet.

Överflyttningen av Karl Tiréns fonografinspelningar från Naturhistoriska riksmuseet till Musikmuseet kan således ses som ett uttryck för en förändrad syn på det nationella kulturarvets innehåll. På sätt och vis kan man säga att den också speglar en förändrad syn på nationen. När Massimo d’Azeglio insåg att man måste ”skapa italienare” för att den nya italienska staten skulle få legitimitet och stabilitet, var det i linje med många andra liknande planer i Europa. Gemensamt är insikten att kulturella uttryck har en central plats i sådana identitetsprojekt. Institutioner som skolor, museer och arkiv blev viktiga verktyg i skapandet av gemensamma kulturella praktiker och värden.

Insamling och arkivering av kultur innebär alltid ett urval, när vissa objekt eller kulturuttryck väljs för att representera vissa traditioner, kulturer eller nationer. Detta sker givetvis på bekostnad av andra föremål eller uttryck: de som inte samlas in, kommer därför att hamna vid sidan och så småningom försvinna. Många arkiv och museer har haft som mål att samla och visa upp kulturuttryck som speglar landets gemensamma historia och som framställer nationen som kulturellt homogen. I den processen har minoriteternas kulturuttryck ofta marginaliserats – eller betraktats som exotiska.

Under de senaste 40–50 åren har många nationella arkiv och museer försökt ändra sin roll och omvärdera sitt arbete. Man ser sig inte längre som verktyg i nationsskapandet, utan strävar efter att vara demokratiskt utformade resurser för sina användare. Utgångspunkten utgör alla människors rätt till sin historia oavsett om man tillhör majoritetskulturen eller ingår i någon etnisk minoritet. Det är helt enkelt vår bild av vad en nationalstat är som genomgått en förändring. Det gamla målet att presentera nationen som homogen med en unik och enhetlig kultur är inte längre giltigt. Nomineringen av Karl Tiréns jojksamling till UNESCO:s världsminnesprogram avspeglar denna förändring.

Men nu är det hög tid att lära känna huvudpersonen lite närmare. Vem var han? Och hur gick det omtalade insamlingsarbetet till?

Jojksamlaren Karl Tirén

Karl Tirén föddes 1869 i ett prästhem i Oviken som ligger i mellersta Jämtland (följande skildring efter Ternhag 2018, där detaljerade hänvisningar finns). Familjen hade inte mindre än elva barn. Efter studentexamen vid Östersunds läroverk vistades han vintern 1889–1890 för språk- och konststudier i England. 1893 avlade han telegrafistassistentexamen. 1903 var han en kortare period i Dresden för studier i tyska och konst. Redan som ung var han således väl utrustad med internationella perspektiv och goda språkkunskaper. Hans vida horisont skulle visa sig betydelsefull för hans klarsyn vad gäller jojktraditionens värde.

Sin första anställning efter studierna fick Karl Tirén vid Telegrafverket. Blott tjugo år gammal anställdes han vid Statens järnvägar och var som många andra järnvägstjänstemän verksam på många platser, för hans del i Norrland, men de var spridda över en stor del av landsdelens yta. Längsta delen av sitt yrkesliv arbetade han som stationsinspektor i Bergvik utanför Söderhamn i Hälsingland, från 1912 till pensioneringen 1934.

Han gifte sig 1903 med Ellen Hellström (1875–1939), som för övrigt var ungdomsvän med tonsättaren Wilhelm Petterson-Berger och som snart även blev Karls vän. Paret fick fem barn, som alla var födda när jojkinsamlingen inleddes.

Trots att Karl Tirén under hela sitt yrkesaktiva liv var SJ-anställd, förmådde han ägna sig åt sina många intressen. I kortare perioder var han tjänstledig från sitt fasta arbete, exempelvis då han med särskilt ekonomiskt stöd genomförde sina jojkinsamlingsexpeditioner. Men mycket av det han genomförde vid sidan av arbetet vid SJ – en omfattande konstnärlig gärning, fiolspel på hög amatörnivå, kvalificerad fiolbyggnad och en stor del av det unika arbetet med samisk musik – ägde rum på lediga stunder. Med kännedom om detta är det inte svårt att dra slutsatsen att hans arbetskapacitet var hög och att familjelivet ibland sattes åt sidan.

Men hur kom det sig att han ägnade sig åt insamling av jojk?

Han kom i kontakt med den kraftfulle professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, K.[arl] B.[ernhard] Wiklund (1868–1934) och läste framför allt hans skrift Lapparnes sång och poesi, där Wiklund ger rådet ”att rädda undan förgängelsen, hvad som ännu räddas kan” (Wiklund 1906:7).

När Karl Tirén mera medvetet började forska om jojk, visade sig det sig vara svårt att komma i kontakt med utövarna av denna konst. Tirén skriver själv: ”först under åren 1908 och 1909 lyckades jag få höra de första s.k. joikningarne, som jag naturligtvis ännu trevande och osäker försökte uppteckna på notlinjer” (Tirén 1942: 18).

En annan viktig kontakt var slöjdaren Maria Persson (gift Johansson, 1877–1960) som Tirén mötte första gången vid Konstindustriutställningen 1909 i Stockholm, där hon arbetade i den norrbottniska avdelningen. Själv visade Tirén egna målningar. Bekantskapen mellan dem fördjupades i samband med en akut konflikt med utställningsledningen som ville förbjuda en kåtaeld i anslutning till provinsens utställning. De nedresta samerna tog illa vid sig av förbudet – och Karl Tirén ställde sig instinktivt på samernas sida. Maria Persson/Johansson skulle bli både hans främsta informant och hans viktigaste ledsagare in i jojkningens värld.

Ytterligare två personer bör nämnas i diskussionen om Karl Tiréns impulsgivare. Den förste är den redan nämnde tonsättaren och musikskriftställaren Wilhelm Peterson-Berger (1867–1942). Karl Tirén och Wilhelm Peterson-Berger möttes första gången i Oviken 1889. Det skedde i samband med en fjälltur som tre av Karls äldre syskon företog och som Peterson-Berger också deltog i. Det är troligt att Wilhelm Peterson-Bergers musikaliska karriär sporrade Tirén att ägna sig åt musik så långt tiden medgav. De musicerade i varje fall en hel del tillsammans och hade i flera år en tät brevväxling.

Ett sista namn som bör framhållas i diskussionen om Karl Tiréns impulsgivare är den finländske musikforskaren och tonsättaren Armas Launis (1884–1959). Launis genomförde två insamlingsexpeditioner, 1904 respektive 1905. Han besökte nordligaste Finland och Nordnorge, men reste inte på svensk mark. Första artikeln om insamlingsarbetet publicerade han redan 1904. En liknande artikel, om 1905 års expedition, utkom 1906. 1908 publicerade han i tysk översättning sin samling av dokumenterade jojkar: Lappische Juoigos-Melodien. Genom K.B. Wiklund kände Tirén visserligen till Launis – och Väinö Salminens – jojkinsamling i Finland, Norge och Ryssland, men han hade inte sett deras uppteckningar när han påbörjade sitt arbete.

Det som trots allt skulle kunna vara ett avgörande ögonblick för Tiréns engagemang för jojktraditionen framkommer i ett längre brev av den 30/10 1909 till vännen Wilhelm Peterson-Berger. Brevet vittnar om en insikt som fick Tirén att gå vidare med sina planer. Händelsen verkar vara den egentliga starten på arbetet. Brevet skrevs direkt efter en spelmansstämma i Luleå, då Karl Tirén fick tillfälle att höra en man jojka och blev starkt berörd. Han gjorde några uppteckningar, vilka blev den egentliga starten på hans insamlingsarbete.

Ett år senare hade han sin insamlingsplan färdig. Han skulle vintertid besöka marknader där samer brukade samlas. Där skulle han i första hand göra uppteckningar, men också sprida kännedom om sommarturer i fjällen. I stora drag genomförde han sin plan.

Första insamlingsresan gick till vintermarknaden i Lycksele i början av mars 1911. Han lyckades visserligen få några samer att jojka framför notblocket, men mötte också starkt motstånd från laestadianer. Under hela insamlingsarbetet skulle denna motvilja återkomma. Laestadianismen var mycket utbredd bland den tidens samer, och jojkning betraktades som något negativt i dessa kretsar.

Sommaren 1911 genomförde Karl Tirén en mycket omfattande expedition. Den gick först till Narvik, därefter med Hurtigruten norrut, för att där genskjuta samer som kom från Sverige och hade sommarbeten på norska sidan. Så småningom kom han till Torne träsk, där han kunde nå sitt hus i Nuoljalid, strax intill Abisko. Expeditionen varade i fem och en halv vecka och sträckte sig från Lyngenfjord i Nordnorge till södra sidan av Torne träsk. Den resulterade i 172 uppteckningar att lägga till de 130 som Tirén dessförinnan hade gjort. Sammanlagt hade han fått 29 personer att ställa upp framför notblocket.

Under det följande året utförde Karl Tirén vid flera tillfällen uppteckningar utan att bege sig ut på samlarfärder. Framför allt tog han emot jojkkunniga samer i sitt hem, som vid denna tid låg vid järnvägsanhalten Svartbjörnsbyn utanför Boden.

Sommaren 1912 gjorde Karl Tirén ännu en samlarresa. Åter började han med en tågresa till Narvik, men åkte i stället söderut, närmast till Mo i Rana. Han tog sig mot den svenska sidan och genom fjällen, tills han så småningom nådde Inlandsbanan. Resultatet vad gäller antalet jojkuppteckningar blev blygsamt. Karl Tirén fick bara tillfälle att dokumentera åtta personer.

Tiréns båda följande insamlingsexpeditioner gick till marknaderna i Arvidsjaur och Arjeplog och ägde rum vintern 1913. Inför denna resa hade han under hösten 1912 fått låna en fonograf ifrån Etnografiska avdelningen inom Naturhistoriska riksmuseet. Museet hade i sin tur köpt fonografen i Berlin, dit medarbetaren Yngve Laurell skickats för att lära sig inspelningstekniken. Att Karl Tirén tacksamt tog emot lånet är inte svårt att inse. Även om han var en skicklig upptecknare passar jojkning synnerligen dåligt för den västerländska notskriften. Både tonhöjder och rytmiska förlopp låter sig inte beskrivas med de symboler som den västerländska notskriften erbjuder. Med hjälp av fonografen skulle Tirén mer troget kunna fånga samernas jojkning.

Under marknaderna hyrde han rum i kaféer och ställde där upp sin lånade fonograf. Han fick förvånansvärt många jojkkunniga personer att framträda. Marknadsbesöken visade sig nämligen vara utmärkta tillfällen att få kontakt med jojkkunniga och -villiga personer. I jämförelse med sommarfärderna var de mer effektiva: Större mängd material kunde samlas in på färre dagar. Men urvalet informanter blev å andra sidan ett annat. Sommarexpeditionerna gick till renskötselområden och Tirén fick följaktligen tillfälle att dokumentera jojkkunniga medlemmar av aktiva renskötarfamiljer. Till marknaderna kom därutöver andra personer, exempelvis sådana som bodde permanent i skogslandet. Sommar- och vinterfärderna kunde på så sätt komplettera varandra vad gäller informanternas bakgrunder.

I början av juli 1913 drog Karl Tirén ut på en insamlings- och inspelningsexpedition som skulle bli en av hans allra mest innehållsrika. Ännu en gång gick första etappen med tåg till Narvik och därifrån med båt söderut, eftersom målet var att genomkorsa den sydliga svenska fjällvärlden. Fonografen var med i packningen också denna gång. Efter stora strapatser och många möten med jojkare kom han så långt som till Härjedalen.

Utdelningen i fråga om insamlade jojkar blev god, åtminstone med tanke på att större delen av färden gick i sydsamiskt område, där jojkandet inte hade en lika stark ställning som i norr. Han fick tillfälle att spela in och registrera minst 37 personer, således betydligt fler än sommaren 1912.

Måndagen den 5 januari 1914 lämnade Karl Tirén hemmet för en vinterexpedition till två närliggande marknader, således en liknande färd som den han företagit ett år tidigare. Målet var att besöka vintermarknaderna i Lycksele och Åsele, där han kunde spela in ännu fler jojkkunniga personer.

Sommaren 1914 följde Karl Tirén med landshövdingen när denne höll så kallade ”lappmöten”, vilka framför allt rörde renbetesfrågor. Det säger sig självt att det speciella sammanhanget gav ett annorlunda resultat jämfört med de tidigare färderna. Men han kunde ändå göra ett antal uppteckningar.

Karl Tiréns intensiva period av jojkinsamling var i stort sett slut med de resor han genomförde sommaren 1914. Men han fick hösten därpå tillfälle att göra ännu en nordlig tur i jojkens tecken. Denna gång var det emellertid inte han som tog initiativet till resan, utan han åkte som inbjuden gäst till ett bröllop i Arjeplog. Bruden var hans goda vän Maria Persson som stod i begrepp att gifta sig. Karl Tirén deltog i bröllopsfestligheterna, men kunde ändå göra ett antal upptagningar med de inbjudna gästerna.

De följande åren ägnade Karl Tirén åtskillig fritid åt att ordna upp sina samlingar, och förstås att transkribera sina många fonografinspelningar. Men han var också flitigt ute som föreläsare om jojkning och om sina insamlingsexpeditioner. Han framträdde alltid med fiolen i hand och illustrerade med eget spel.

I efterarbetet ingick också redigering av materialet inför den bokutgivning som han tidigt hade planerat. Bokplanerna gick långsamt framåt. När Nordiska museet 1938 anställde en person med ansvar för den samiska kulturen, Ernst Manker (1893–1972), tog arbetet fart. 1942 utkom boken Die lappische Volksmusik på museets förlag – som nummer tre i serien Acta Lapponica. Tirén hade skrivit sitt manuskript på svenska, översättningen gjordes av Irmgard Leux-Henschen. Dåvarande professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, Björn Collinder, genomförde det grannlaga arbetet med att överföra jojktexterna till dåtida samisk ortografi.

Karl Tirén var förstås tillfreds med sin bok, publicerad mer än ett kvartssekel efter den sista insamlingsexpeditionen. Men den väckte inte särskilt mycket uppmärksamhet. Några få recensioner skrevs. Kriget rasade och det fanns kanske inte utrymme att fördjupa sig i jojkningstraditionen såsom den tillvaratogs på 1910-talet av en ivrig järnvägstjänsteman. Dessutom bör man föreställa sig att jojkning hos de allra flesta uppfattades som ett främmande uttryck.

Det tydligaste avtrycket av boken kom några år efter krigsslutet, när tonsättare av olika skolor började använda melodier ur samlingen som utgångspunkt för sitt komponerande. Det handlar exempelvis om Hilding Rosenbergs Concerto för orkester (1949) och Concerto nr 3 för orkester, den s.k. Louisvillekonserten (1954), Eduard Tubins Pianosonat nr 2 (1949–1950) samt Erland von Kochs musik till filmen Sampo lappelill (1949) och samme tonsättares Lapplandsmetamorfoser (1957). Man lägger märke till att kompositionerna skrevs medan Die lappische Volksmusik fortfarande ägde aktualitet. På senare år har i stället många yngre jojkare botaniserat i Karl Tiréns samlingar, ungefär som de flesta av dagens spelmän utnyttjar tryckta och otryckta låtuppteckningar för att utvidga sina repertoarer. I dag lever därför Tiréns notbilder på ett sätt som förmodligen skulle ha gjort honom mer än nöjd.

Karl Tiréns material

Materialet efter Karl Tiréns jojkinsamling – uppteckningar, inspelningar, brev, manuskript, m.m. – är spritt på flera kulturarvsinstitutioner. Tirén samlade som privatperson och hade därigenom inget givet arkiv som kunde förvara hans dokumentation. Det mesta materialet förvarade han till en början hemma hos sig för att kunna förbereda utgivningen av boken DIe lappsiche Volksmusik. Senare verkar han ha lämnat över delar av det till några institutioner.

Att Karl Tiréns material är spritt på flera arkiv är säkert en bidragande orsak till att hans märkliga insamlingsinsats inte uppmärksammats förrän på senare år. Det har helt enkelt krävts ett ganska omfattande arbete för att beskriva helheten. Till saken hör också att delsamlingarna länge inte var ordnade utan successivt förtecknats på ett systematiskt sätt. Denna omständighet går delvis att förklara med att jojktraditionen länge saknade den status som spelmanslåtar och folkvisor haft sedan början av 1800-talet. Det var rätt och slätt inte lika angeläget att lägga ner arbete på att ordna Tiréns jojkdokumentationer. Idag är dock synen på både Tiréns insats och på jojktraditionen en helt annan.

Fonografinspelningarna har vid två tillfällen överförts till rullband, vilka senare har digitaliserats. Ett mindre urval av Tiréns jojkinspelningar gavs ut på cd 2003 med Gunnar Ternhag som producent: Samiska röster/Sámi jiena (Svea fonogram). En elektronisk publicering av hela fonografcylindersamlingen på Svenskt visarkivs webbplats inleddes i samband med 100-årsjubileet 2013 och avslutades 2015.

År 2019 publicerade Caprice Records fonografinspelningarna som digitala fonogram.

I en bilaga till denna artikel finns sammanställningar över det bevarade materialet efter Karl Tiréns jojkinsamlingar – för överskådlighetens skull dels efter materialtyp, dels efter arkivinstitution. Man kan dessvärre konstatera att ingen av dessa båda förteckningar ger en helt igenom tillfredsställande bild av Tiréns insamlingsarbete. Kronologin lyser med sin frånvaro – inte bara insamlingsarbetets kronologi, utan också den kronologi som skulle kunna berätta om när respektive material kom till respektive arkivinstitution, en inte oväsentlig uppgift i sammanhanget.

Vidare berättar inte någon av sammanställningarna om hur materialtyperna hänger ihop. Det som skapades mer eller mindre samtidigt återfinns idag i skilda arkiv. Man kan dessutom påstå att de aktuella arkiven inte bidrar aktivt till att förbinda de olika delsamlingarna med varandra. Kort sagt: Det är bara den envise forskaren som kan skapa sammanhang i denna mosaik. För andra, såsom för dem som vill förstå tillkomsten av enskilda uppteckningar eller inspelningar, är det hart när omöjligt att ta sig in i denna splittrade arkivsituation. Detta är självfallet inte bra, eftersom splittringen förhindrar både användning och förståelse.

Nominering till världsminne

Det fanns flera skäl till att Svenskt visarkiv 2015 beslöt sig för att nominera Tirénsamlingen som svenskt bidrag till UNESCO:s världsminnesprogram (Memory of the World). De viktigaste argumenten kan sammanfattas i fyra punkter:

• Samlingen utgör en unik dokumentation av en marginaliserad etnisk grupp som utgör en av världens erkända urbefolkningar.
• Samlingen är unik i sin representation, i stort sett lika många kvinnor som män i ett åldersspann från 9 till 77 år.
• Materialet utgör en av Sveriges tidigaste och mest kompletta samlingar av musikinspelningar på fonograf.
• Samlingen har haft och har alltjämt stor betydelse för fortlevnaden och utvecklingen av den samiska jojken.

Som konstaterats är Karl Tirens samling värdefull på många olika sätt; primärt som Sveriges mest omfattande insamling av jojk. Samlingen kännetecknas därutöver av en unik mångfald. Den innehåller nämligen inspelningar av både gamla och unga utövare, vilket är tämligen ovanligt och, vilket är minst lika sällsynt, i stort sett av lika många kvinnor som män i ett åldersspann från 9 till 77 år.

Karl Tiréns inspelningar tillkom i en tid då samisk kultur undertrycktes av många krafter i det svenska samhället. I norra Sverige, i synnerhet i områden med stor samisk befolkning, hade læstadianismen en mycket stark ställning. I dessa och många andra kristna kretsar betraktades jojken som en del av förkristna hedniska ritualer. Den ansågs kort sagt vara syndig. Dessutom förknippades den med dryckenskap. En annan anledning till att jojken försvann var moderniseringen av samhället och levnadssättet. Urbanisering och industrialisering påverkade den samiska befolkningen och unga samer hade mindre intresse för det förflutna. Jojken behövdes till synes inte i det moderna samhället. Detta till trots lyckades Karl Tirén och hans assistenter få många samer att framträda framför fonografen. I dag utgör inspelningarna ett unikt nyckelhål till den här delen av samisk historia och har faktiskt medverkat till att hålla den levande.

Det går också att betrakta samlingen ur ett globalt kultur- och minoritetspolitiskt perspektiv. Karl Tiréns samling är en både viktig och tidig dokumentation av kulturella uttryck hos en etnisk grupp som länge har marginaliserats. I ljuset av FN:s Deklaration om ursprungsbefolkningars rättigheter, som antogs av generalförsamlingen under dess 61:e sammanträde i september 2007, kan Tirénsamlingen betraktas som en värdefull pusselbit i strävandena efter att skapa förutsättningar för den samiska kulturens fortlevnad.

Förslaget att inkludera Karl Tirén-samlingen i UNESCO: s världsarv har väckt en hel del uppmärksamhet, inte bara bland samer. De flesta världsarv är nämligen nationella tillgångar. Svenska exempel är t.ex. arkiven efter storheter som Astrid Lindgren, Alfred Nobel och Ingmar Bergman. Nomineringen av Karl Tiréns samling till världsminneslistan har ur det perspektivet ett viktigt symbolvärde för världens urbefolkningar i allmänhet.

Jojk representerar en viktig del av det samiska kulturarvet. I dag blir vi alltmer medvetna om betydelsen av kulturella uttryck ur demokratisk synvinkel (allas rätt till sin egen historia). I början av 1900-talet, när järnvägstjänstemannen Karl Tirén skapade sin samling, var mycket få upptecknare intresserade av minoriteters kulturella uttryck. Mot bakgrund av detta är Karl Tiréns samling av särskild betydelse.