Gå tillbaka till artikeldetaljer ”Sjunges under sin wanliga och mycket bekanta melodie”

Märta Ramsten

”Sjunges under sin wanliga och mycket bekanta melodie”

Melodivärldar i 1800-talets skillingtryck

”Skillingtryck – då tänker man på sorgesamma visor om ond bråd död, om sviken kärlek och evig trohet.” Så skriver Lil Yunkers i inledningen till Bonniers utgåva 60 skillingtryck som publicerades 1982 (Egnell & Junkers 1982:3). För gemene man har termen ’skillingtryck’ länge – kanske de senaste hundra åren – haft denna betydelse. ”Hjalmar och Hulda”, ”Kors på Idas grav”, ”Alpens ros” och många liknande visor har fått företräda idealtypiska visor för begreppet ’skillingtryck’. Men skillingtryck är mycket mer än så.

Skillingtryck är benämningen på en enkel liten trycksak med vistexter, en kommersiell produkt som trycktes i stora upplagor, ett underhållnings- och nyhetsmedium. I Sverige har dessa vistryck producerats från slutet av 1500-talet till ca 1930. De största samlingarna av skillingtryck finns i Kungliga Biblioteket i Stockholm (ca 15 000) och i Uppsala universitetsbibliotek (ca 11 000). Innehållet varierar starkt, vilket så småningom kommer att framgå här. Själva termen ’skillingtryck’ är en senare benämning (från 1889) – tryckare och säljare använde i allmänhet ’vistryck’.

Fem stycken nya vackra och mycket lustiga visor.
Skillingtryck från Sundqwists tryckeri i Gävle, 1902. Svenskt visarkivs skillingtryckssamling (A 364).

Som medial produkt kan skillingtrycket ses som en hybrid, en kombination av skrift och muntlighet. Skriften är utgångspunkten i trycken. Det är vistexterna och deras berättelser som ska sälja. Melodierna finns däremot inte med i form av notskrift. Skillingtrycken är ju till sin natur enkla billighetstryck och att trycka noter var dyrt och omständligt. Dessutom var den stora publik man vände sig till knappast notkunnig. Texten är dock satt till en tänkt melodi. Vi kan konstatera att texter och melodier lever helt olika liv i skillingtrycksvärlden.

Att texten verkligen skulle sjungas antyddes bland annat genom melodiangivelser, exempelvis ”sjunges som ’Min far han var en västgöte han, han’”, det vill säga man angav en melodi som var tänkt att passa textens meter och som antogs vara bekant för köparen. Melodiangivelserna utgör enbart en rekommendation som anges i inledningen till en visa. Citatet i rubriken ovan, ”Sjunges under sin wanliga och mycket bekanta melodie”, eller ”Kan sjungas under flera vackra melodier” är vanliga kommentarer i trycken och ger inte mycket hjälp till köparen. Eller var det så självklart för den samtida köparen vilken melodi som avsågs? Annars var det upp till köparen att ur sitt minne hitta en lämplig melodi till texten, såvida inte försäljaren av trycket själv demonstrerade den rätta melodin.

Just tryckens melodiangivelser har musikforskaren Margareta Jersild utgått från i sin avhandling om melodier i skillingtryck t.o.m. 1800 (Jersild 1975). I avhandlingen visar hon hur melodiangivelser hänvisar till varandra i långa kedjor. Många olika texter kan alltså hänvisa till en och samma melodi, vilken i sin tur kan hänvisa till andra texter i ett komplicerat nätmönster.

Däremot har melodianvisningarna i de tryck som spreds i allt större upplagor under 1800-talet ännu inte undersökts. En kvantitativ undersökning för att få reda på vilka melodier (dvs. melodianvisningar) som var gångbara under olika decennier – ett slags 1800-talets ”tio i topp” – vore i och för sig intressant och hade också delvis påbörjats av visforskaren Ulf Peder Olrog (Olrog 2011:78f.). En sådan undersökning skulle dock kräva att hela skillingtrycksbeståndet först och främst digitaliseras och sedan görs sökbart i databas, ett arbete som först nu så smått påbörjats.

Men då återstår ändå en fråga om frekvensen av melodiangivelser i trycken. Hur vanligt har det varit med melodiangivelser under olika perioder? Jersild har i sin avhandling kommit fram till att ungefär hälften av visorna i 1700-talstrycken har melodianvisningar (Jersild 1975:71). Men gäller detta också 1800-talets skillingtrycksproduktion, något som man ofta tagit för givet? En stor del av 1700-talstrycken innehåller andliga visor. Just dessa är ofta försedda med melodianvisningar. När det gäller 1800-talet möter vi en helt annan och brokigare repertoar i skillingtrycken, där de världsliga visorna är markant dominerande.

Jag har därför undersökt melodiangivelsernas frekvens i 1800-talets skillingtryck (Ramsten 2019:15f.). Det visade sig att endast ungefär 10 % av de världsliga visor som trycktes i skillingtryck under 1800-talet har försetts med melodianvisningar. Detta är siffror som tidigare forskning inte känt till och som bör ha betydelse för hur man bedömer melodimaterialet.

En annan intressant ingång i skillingtryckens melodivärldar är att se närmare på hur melodianvisningarna och texterna paras ihop, hur de interagerar. I en skrift med titeln De osynliga melodierna. Musikvärldar i 1800-talets skillingtryck (2019) har jag gjort ett försök att gå djupare in i skillingtryckens bruk och återbruk av melodier under 1800-talet. Det är denna undersökning som min artikel utgår från.

Även om skillingtrycksproduktionen i vårt land rent tidsmässigt sträcker sig från 1500-talet till några decennier in på 1900-talet, så är 1800-talet det ”stora” århundradet i skillingtryckens historia med upplagesiffror som är närmast obegripligt höga (Danielson 2019:63f.). I detta stora material som knappast går att överblicka var det nödvändigt att begränsa sig till att göra delstudier eller så kallade fallstudier för att därigenom kunna se mönster och praktiker i användningen av melodier.

Just denna grundläggande, empiriska metod är något som också förordas av brittiska kolleger som under det senaste decenniet börjat intressera sig för ”gatulitteraturen” (street literature). I inledningen till antologin Street Ballads in Nineteenth-Century Britain, Ireland and North America (red. David Atkinson & Steve Roud 2014) framhåller Roud att forskning kring 1800-talets gatulitteratur (i vårt fall skillingtryck) är ett försummat område internationellt sett, men att det visats ett större intresse från forskarhåll på senare år för detta jättelika material som slumrar i arkivens hyllor. Han ser som enda möjlighet att börja på en grundläggande nivå när det gäller forskning i 1800-talets stora skillingtrycksbestånd: ”the study of this later street literature is a prime example of a field in which investigation at the micro level is still necessary before medium and higher level theories will become feasible, and much of our knowledge is to be gained from a perusal of the items themselves.”

Jag valde att göra fyra undersökningar med olika angreppssätt för att se hur texter och melodier interagerar i skilda miljöer och hur yttre händelser påverkar melodirepertoaren. De presenteras helt kort i det följande.

I. Melodier i sifferskrift. Som nämnts ovan förekommer inte notskrift i skillingtrycken. Men i denna första studie presenteras skillingtryck, vars vismelodier noterats i sifferskrift. Detta är en unik företeelse i skillingtrycksvärlden. Vissa tryckerier har använt sig av det system för siffernotering av melodier som prästen Johannes Dillner (1785–1862) utarbetade för psalmodikon, i första hand för inlärning av psalmer (Dillner 1830). De flesta av dessa skillingtryck är utgivna under åren 1844–1860. Det är fråga om ett 60-tal visor som ger oss direkta uppgifter om melodier som var i bruk vid 1800-talets mitt. De utgör ett korrektiv till eller en bekräftelse av det melodimaterial som samlades in vid uppteckningsfärder i olika delar av landet vid samma tid.

Alls ingen flicka i skillingtryck.
Siffernotering av ”Alls ingen flicka” i ett skillingtryck från Åkerbloms tryckeri i Falun 1846 (GS 1927:2). Starkt förenklat kan man säga att Dillners system utgår från principen att siffror motsvarar skalans toner: siffran 1= skalans första ton, 2= skalans andra ton etc. Översätter man detta till en vanlig C-durskala blir 1=c, 2=d, 3=e etc. Utgångsläget är ”mellanoktaven” (ettstrukna oktaven); den undre oktaven utmärks genom ett streck över siffran (eller som här 0 framför siffran) och den övre oktaven ett streck under siffran.
Alls ingen flicka lastar jag.
Transkription av siffernotering för ”Alls ingen flicka”. Visan är en omtyckt kärleksvisa som trycktes i flera skillingtryck vid 1800-talets mitt. Texten återges i A.I. Arwidssons Svenska Fornsånger, del 3. Där uppges att den tecknades upp i Kisa 1816 efter en blind gosse vid namn Olof Svensson. Visans andra strof ”Det kom ett ljus från Österland” är mer känd.

II. Soldat- och krigsvisor 1848–1865. Detta kan snarast beskrivas som en genrestudie. Den omfattar skillingtryck innehållande soldat- och krigsvisor med anknytning till de dansk-tyska krigen 1848–1850 och 1864. Striderna som under många år pågick mellan Danmark och förbundsstaten Tyskland rörde rätten till de två hertigdömena Slesvig/Schleswig och Holstein. I Sverige frodades samtidigt skandinavismen, framför allt i studentkretsar. Danmarks sak är vår, menade man. Opinionen blev snart så stark att kung Oscar I beslöt att överge Sveriges neutrala hållning för att ställa upp på danskarnas sida. Ett antal svenskar enrollerade sig också som frivilliga i den danska armén. Skillingtrycken fick en speciell roll som inlägg i krigspropagandan med visor som direkt uppmanade till strid för Danmark. Samtidigt finns många vittnesmål från hemvändande soldater om att marschvisorna sjöngs av soldaterna under själva fälttågen i Danmark.

Nya krigssånger.
Nya krigs-sånger. Ett av många skillingtryck med visor och marscher som sjöngs av svenska soldater under fälttågen i det dansk-tyska kriget 1848–1850. Tryckt i Lund 1848. Uppsala universitetsbibliotek (Sv. litt. folkvisor vol. 16:54).

III. Skillingtrycken och teatern. I denna tredje delstudie har jag visat hur en speciell kulturell miljö påverkar skillingtrycksrepertoaren. Det fanns ett rikt teaterutbud under 1800-talet, både hos huvudstadens många teatrar och i landsorten genom resande teatersällskap. De många sånginslagen i de populäraste pjäserna blev verkliga ”hits” under sin tid och kom att tryckas i stora skillingtrycksupplagor. Detta understryker det vi redan vet om skillingtrycken: att de är en kommersiell produkt – tryckerierna tar snabbt till sig aktuella visor som kan gynna försäljningen.

Papageno.
Även kända och omtyckta operaarior trycktes i skillingtryck. Två arior ur Mozarts Trollflöjten, ”Jag heter Papageno, jag” och ”En öm och trogen maka” trycktes i ett 20-tal skillingtrycks-upplagor från 1824 ända in på 1870-talet. Skillingtryck från Björnståhls förlag, tryckt hos J. Hörberg, Stockholm 1823. George Stephens skillingtryckssamling, Växjö bibliotek (stiftsbiblioteket; GS 0070).

Även vid en snabb genomgång av 1800-talets skillingtryck upptäcker man att påfallande många visor är hämtade från teaterpjäser, sångspel och även operor. Som inslag i pjäserna valdes gärna för publiken bekanta melodier, både folkliga och tonsatta. Melodierna försågs då med nya texter som passade in i pjäsens sammanhang, samtidigt som de kunde alludera på den gamla texten genom en citerad refräng eller liknande. När melodierna knöts till en ny text bildades en ”ny” visa – man kan säga att melodierna bytte identitet. På så vis skapades ett slags nätverk där melodier via texterna hänvisar till varandra. Detta framgår av melodianvisningar i 1700-talets skillingtryck, när det gäller både andliga och världsliga visor (Jersild 1975:178ff.). Här ser vi att samma fenomen finns i teaterns melodivärldar och i skillingtrycken under hela 1800-talet. Teatern blir på så sätt både användare och förmedlare av melodier.

Nidvisor och satir. ”Allt väl – ni förstår mig väl” som poetisk-musikalisk formel i 1800-talets skillingtryck. I denna fjärde delstudie ändras fokus till detaljnivå. Jag följer en enda liten refräng, en poetisk-musikalisk ”timbre”, genom 1800-talets skillingtrycksproduktion. Detta knyter an till 1700-talets paroditeknik som odlades av både Olof von Dalin (1708–1763) och Carl Michael Bellman (1740–1795), det vill säga en poetisk-musikalisk teknik som innebär att melodier och texter med likartat innehåll medvetet återanvänds och anspelar på varandra. I fråga om ”allt väl – ni förstår mig väl”-timbren är melodin och refrängtexten oskiljaktigt förenade och kopplade till nid- och skandalvisor. Refrängen kommenterar på så sätt samhälleliga och lokala händelser. ”Allt väl – Ni förstår mig väl” med sin melodi har samtidigt blivit betydelsebärande för en samtida publik – den som hör refrängen vet att texten kommer att ha en polemisk udd. Själva refrängen går tillbaka på en fransk chanson ”Eh bien – vous m’entendez bien”. Den svenska versionen användes som underlag för nya visor av framför allt Dalin och Bellman.

En vacker änka spelte nyss.
”En vacker änka spelte nyss” av Olof von Dalin med timbren ”allt väl – ni förstår mig väl”. Melodin, som här är tolkad av James Massengale, återges efter en nedskrift i luttabulatur i ”Cronholms Notebok” från 1775.

Kungliga Bibliotekets skillingtrycksavdelning ”Nid- och skvallervisor” (P) innehåller ett påfallande stort antal visor med den här refrängen eller timbren. Visorna, tryckta 1818–1912, har oftast verklighetsbakgrund och skymfar personerna bakom brott eller förseelser av olika slag, händelser som vandrade runt i pressen och som det skvallrades om, inte minst i huvudstaden. Polemiken riktas åt olika håll, högt som lågt. Otrohet, misshandel, arsprygel, stöld, häleri, bedrägeri och förtal är teman som den polemiska spetsen, alltså refrängen, syftar på. Nyheter om övergrepp och misshandel förmedlas på ett realistiskt sätt genom hänvisningar till rättsprotokoll. Vi möter också refrängen i visor med politisk agenda, innehållande förstucken kritik mot regim och makthavare. Författaren August Blanche, uppskattad pjäsförfattare på 1840-talet, använde sig av refrängen med samma melodi i flera kupletter. Hans pjäs 1844–1845. Sceniskt trolleri i en akt (1845) avslutades med en polemisk visa ”I statsmän och I embetsmän”, i vilken bland annat riksdagsmännen häcklas. Den publicerades i skillingtryck 1850. Som ett belysande exempel kan en strof ur visan citeras.

I Riksdagsmän, som bland oss gå,
I Utskott eller Plena stå!
Märk – Statens wäl på jorden –
alltwäl –
Ej byggs med blotta orden –
Ni förstår mig wäl.

”Allt väl – ni förstår mig väl”-visorna tycks ha odlats i journalist- och teaterkretsar och troligen är det också i den miljön som man hittar många av författarna.

En rörande och uppbyggelig visa.
En sida ur skillingtrycket ”En rörande och uppbyggelig Wisa om huruledes den beryktade herr FRANZ tilltvålades på Riddarhustorget den 23 aug. 1852 klockan 10 förmiddagen”, med Gustaf Wahlboms karikatyr av tidningsredaktören Franz Sjöberg. Kungl. Bibliotekets skillingtryckssamling (P8b).

Bruk och återbruk

De fyra delstudier som här kort presenterats utgör olika ingångar i skillingtryckens melodivärldar och kan som sådana bidra till vår kunskap om hur melodier vandrar och används. Samtidigt utgör de ett korrektiv till en allmän uppfattning om ”skillingtrycksmelodier”, men också om skillingtrycksvärlden i stort, dess egenskaper och inbyggda praktiker. De från början olika delstudierna visade sig snart höra samman på oväntade sätt och avspegla gemensamma företeelser inom skillingtryckens melodibruk. Under olika rubriker görs här ett försök att sammanfatta dessa företeelser.

Melodiförrådet

Att skriva om skillingtryckens melodier är egentligen en omöjlig uppgift. Det finns ju inga givna melodier till texterna, förutom ett 60-tal visor som försetts med melodier i sifferskrift. Dessa skillingtryck med sifferskrift är en droppe i havet jämfört med de tiotusentals vistexter som skillingtrycken förmedlar, och som i bästa fall via melodianvisningar hänvisar till en vistext, vars melodi avnämaren förväntas känna till.

Med detta sagt kan man undra om vi överhuvudtaget vet något om melodierna bakom melodianvisningarna. Även om vi kan härleda en del melodier till namngivna upphovsmän är de flesta anonyma. Det går ändå att få fram en del uppgifter om enskilda melodier genom att använda en mängd olika källor: Samlingar från 1800-talets stora uppteckningsarbeten, 1900-talets fältinspelningar, notutgåvor, pjäsmanus, partitur, m.m. Grunden är dock de stora visregister som under många år utarbetats vid Svenskt visarkiv och de vetenskapliga utgåvor som finns inom området.

De siffernoterade melodierna från 1800-talets mitt visar på en brytningstid när det gäller det folkliga melodiförrådet. Melodier med rötter i 1700-talet är fortfarande gångbara under 1800-talets första hälft. Bland annat återanvänds de till nya texter i sångspel och pjäser och blir därmed aktuella på nytt. Samtidigt möter vi ett nytt lyriskt melodimaterial ofta kopplat till känslosamma kärleksvisor, som ”I min ungdom det roar mig att sjunga” och ”Hjärtat klappar i mitt bröst”. Även en av de senaste modedanserna, polkan, gör här sitt inträde i skillingtrycken med både text och melodi, samtidigt som den lanseras i de stockholmska salongerna på 1840-talet. En ny melodiflora med stor folklig förankring följer i spåren av den nyevangeliska väckelserörelsen. Sånger för söndagsskolan, som ”Svarta Sara” (av Lina Sandell) och ”Lilla Elin” (av Betty Ehrenborg-Posse), blir även skillingtrycksvisor.

Hjärtat klappar i mitt bröst.
Från 1844 och framåt trycktes texten till kärleksvisan ”Hjärtat klappar i mitt bröst” i ett 20-tal skillingtrycksupplagor från olika delar av landet. Här är melodin återgiven efter siffernotering i ett tryck från Arboga 1853. Samma melodi återges i en siffernotering från Falun 1846.

Det är också intressant att se vilken typ av repertoar som inte finns i de siffernoterade melodierna. Småvisor eller ”enstrofingar”, som Richard Steffen kallade dem (Steffen 1898), det vill säga vagg-och vallvisor, sånglekar och polsktrallar, finns inte med här och är överhuvudtaget sällan förekommande i skillingtrycken. De tillhör i första hand en muntlig tradition. Visor av typen ”Hjalmar och Hulda” och ”Kors på Idas grav”, som båda sjöngs vid denna tid, finns inte heller med. Kanske var de så välkända att de inte behövde utges med sifferförsedda melodier – texten till ”Kors på Idas grav” (med text av Charlotta Berger och melodi av Göran Berger) trycktes annars i ett 70-tal skillingtrycksupplagor 1828–1915.

De nya melodier som introduceras under 1800-talets gång avviker från det äldre materialet tonalt, rytmiskt och melodiskt. För publiken framstod troligen ”Älvsborgsvisan”, ”Alpens ros”, ”Ryttmästar Silfverlod” och liknande visor som ”moderna” och mer melodiösa. De anammades fort tillsammans med de känsloladdade nya texterna av en underhållningshungrig publik. Vissa av dessa visor lanserades i många och stora upplagor av tryckerier i hela landet långt in på 1900-talet och fick därigenom en ofattbart stor spridning, så stor att denna typ av visor blivit ett med begreppet skillingtryck. Bläddrar man i handskrivna visböcker, så kallade vaxduksböcker, tillkomna runt sekelskiftet 1900 eller senare, upptäcker man snart att denna typ av visor utgör en stor del av den inskrivna repertoaren (Ramsten 2008). Med sina ofta enkla durmelodier byggda på treklanger var de tacksamma att ackompanjera på de ”nya” instrumenten gitarr och ackordcittra.

Ny Älvsborgsvisa.
”Älvsborgsvisan”, upptecknad av August Bondeson i Säffle 1897 efter sjuksköterskan Ingeborg Petersson, bördig från Skåne. Tryckt i August Bondesons Visbok. Folkets visor sådana de leva och sjungas ännu i vår tid, del 2 (1903).

Bruket av skillingtrycken och dess melodier

När man i forskningssammanhang tar upp skillingtryck i skrift eller i diskussioner, handlar det ofta om tryckens innehåll, ålder, utseende, melodiangivelser etc. Så även i denna redogörelse. Det innebär ett slags distansering till själva tryckets användning. Bortsett från den kommersiella sidan av saken, finns en förmedlande avsikt med trycken, en riktning mot ett sammanhang. Det är ytterst sällan som vi får direkta upplysningar om detta sammanhang, det vill säga själva bruket av den lilla trycksaken. Det har visat sig att de fyra delstudierna ger oss inblick i olika användningsområden och syften.

De siffernoterade visorna är alla avsedda att sjungas för eget nöje eller vid andakt – flera av dem är andliga visor. Men det finns ett undantag, ett tryck som har direkt pedagogiskt syfte: ”Folksång för lärobarnen i Folkskolor”. Till den enkla melodin ”Blinka lilla stjärna” uppmanas barnen sjunga texten ”Swea folk! Stäm upp och sjung: Gud bewara Rikets Kung!”, en hyllning till fosterlandet och till kung Oscar. Trycken är utgivna i Jönköping och Arboga åren 1847 till 1853. Det är alltså ganska snart efter den obligatoriska folkskolans införande i landet (1842). Den här lilla vistexten är bara en av många folksånger som vid den här tiden skrevs för att hylla kungen, men också Skandinavien, dess folk och dess natur. Även barnen skulle indoktrineras. Man kan föreställa sig ett scenario med en skolklass där lärarinnan tar fram psalmodikonet och skillingtrycket. Utifrån siffernoteringen spelar hon melodin för barnen, som får sjunga efter.

Tvenne svenska folksånger.
”Swea folk! Stäm upp och sjung” (Folksång för läro-barnen i Folk-skolan). Visan som skrevs till den enkla melodin ”Blinka lilla stjärna där” gavs ut med siffernotering i ett flertal upplagor av tryckerier i både Arboga och Jönköping 1847–1853.

Det har tidigare inte uppmärksammats att skillingtrycken kunde användas i pedagogiska sammanhang, som läromedel i folkskolan. Om detta är unikt eller om det förekom sporadiskt vet vi inte. Eftersom trycken innehåller siffernotering är det troligt att de skulle användas tillsammans med ett psalmodikon som fanns i en del skolor. I anslutning till införskaffandet av ett psalmodikon rekommenderades också siffernoterade psalmböcker för inlärning av psalmer. Enligt läroplanen skulle varje skoldag inledas med psalmsång och bön.

Kanske var även de till formatet små skillingtrycken med missionssånger i sifferskrift, ”Svarta Sara” och ”Elins önskan”, avsedda att sjungas med barnen, främst i söndagsskolan. Sångerna var ju från början skrivna för barn av Lina Sandell respektive Betty Ehrenborg-Posse. Den sistnämnda var en av söndagsskolans tillskyndare vid 1800-talets mitt och hon såg själv till att flera sånger ur hennes samlingar gavs ut med sifferskrift för psalmodikon.

Ett annat mer direkt användningsområde var soldatmarscher. I avsnittet Soldat- och krigsvisor får vi insidesinformation från svenskar som frivilligt deltog i de dansk-tyska krigen vid 1800-talets mitt. Här hamnar skillingtrycken mitt i händelsernas centrum, i själva fälttågen. Nya visor skrevs som sporrade till framgång i fält. De skrevs till kända marschmelodier, trycktes genast och delades ut till soldaterna. Flera berättelser återger hur man sjöng marschvisorna under fälttågen, hur soldaterna indelades i rotar som fick leda sången under marscherna, allt för att underlätta stegen för trötta soldater och för att höja stridsmoralen.

Skandinaviska krigssånger.
Under rubriken ”Skandinaviska krigs-sånger” trycktes den oerhört populära marschvisan ”Den tapre landsoldat” på både svenska och danska, ett utslag av den skandinaviska tanken om ett enat folk utan språkliga barriärer. Björks tryckeri i Jönköping 1855. George Stephens skillingtryckssamling, Växjö bibliotek (stiftsbiblioteket; GS 1964).

En av de mest omtyckta marschvisorna, ”Den tap[p]re landsoldat” skrevs vid krigsutbrottet av Peter Faber (text) och Emil Horneman (musik). Den trycktes i stora skillingtrycksupplagor på både danska och svenska. Samtidigt kom gamla marschmelodier till användning med nyskrivna texter, bland andra ”Upp bröder för konung och fädernebygd”, vilken komponerades redan 1812 av Joachim Nikolas Eggert (1779–1813) som scenmusik till pjäsen Svante Sture och Märta Leijonhufvud (se bild 13). Det fanns också tonsättare som skrev nya krigssånger. Jöns Peter Cronhamn (1803–1875), Musikaliska akademiens sekreterare, skrev flera marschvisor, några till texter av Wilhelmina Stålberg (1803–1872); flera av dem kom också i skillingtryck och uppges ha sjungits under fälttågen.

Ideologiska och politiska motiv

I den nämnda studien om soldat- och krigsvisor blir vi också påminda om hur händelser i samtiden påverkar skillingtrycksutgivningen, hur nya idéströmningar speglas i skillingtryckens innehåll. Skandinavismen, vars tanke var att de skandinaviska folken skulle enas politiskt, ekonomiskt och kulturellt, växte sig särskilt stark vid 1800-talets mitt. Sveriges inblandning i de dansk-tyska krigen från 1848 och flera år framåt var delvis frammanad av dessa strömningar, något som också avspeglar sig i skillingtrycksutgivningen. Flera ledande kulturpersoner som omfattade den skandinaviska tanken skrev sånger och marschvisor som manade till kamp för Danmarks sak.

Skillingtrycksvisorna kunde också ha politiska syften. I den fjärde, mer ingående undersökningen av den poetisk-musikaliska timbren ”allt väl – ni förstår mig väl”, med insinuant antydan, avslöjas att timbren blir ett medel att i skillingtryckets form anonymt och förtäckt kunna kritisera kung och riksdag. 1812 års tryckfrihetsförordning tillät inte kritik av regimen. Men det hindrade alltså inte liberala krafter att i anonyma nidvisor klandra riksdagsmännen för oföretagsamhet. Inte minst kritiserades det mångåriga och stora projektet Göta kanal för att vara kostsamt och onödigt – kanalbygget stöttades starkt av Karl XIV Johan.

Aktuella samhällsfrågor debatterades också i nidvisans form, bland annat husaga. Alltsedan 1734 hade husbonden lagen på sin sida om han valde att aga sitt tjänstefolk, hustru och barn. Husaga urartade dock ofta och övergick till svår fysisk misshandel, vilket kan avläsas i rättegångsprotokollen. Under 1840- och 1850-talen pågick en livlig debatt om att avskaffa husagan. Flera motioner lämnades till riksdagen, bland annat av den liberale Lars Johan Hierta, med kritik mot denna föråldrade bestämmelse (Lindstedt Cronberg 2006:208ff.). Först 1858 avskaffades husaga för vuxna (tjänstefolk såväl som hustru). Nidvisorna i skillingtryck, som alla tar kvinnans parti, kan ses som en inlaga i debatten och en röst mot orättvisan. En annan form av övervåld stod polistjänstemännen för, vilket framgår i ett par av visorna. Våld från övermakten var tydligen ett samhällsproblem som var tacksamt att angripa i skydd av nidvisans anonymitet. Kritiken blev så mycket mer utstuderad och kännbar när den fördes vidare genom ”oskyldigt” sjungande av texter kryddade med refrängen ”Allt väl – ni förstår mig väl”.

En pusslustig visa.
”En Pusslustig Wisa eller Skildring öfwer den nu nyligen uppfundna, så kallade lämplig eller skicklig husaga för Qwinnokönet, så kalladt Arsprygel, Hwilken olaglighet, första och förmodligen sista gången, tilldeltes, Pigan Maria Jönsdotter, i Norrköping, utan wederbörlig Ransakning och Dom, af derwarande Police-Betjeningen.” Skillingtryck från Marquardska tryckeriet i Stockholm 1823. Kungl. Bibliotekets skillingtryckssamling (P18).

Upphovsmän

Utmärkande för skillingtrycksutgivningen är att texter och melodier anonymiseras. Namn på eventuella upphovsmän sätts ytterst sällan ut. Visserligen förekommer det uppgifter om vem ”som visan skrivit har” i en viss typ av visor, ofta med ämnen som olyckor och brott, men sådana uppgifter är inte alltid pålitliga.

Bakom de tusentals anonyma visor som når den stora allmänheten genom skillingtrycken döljer sig både erkända författare och tonsättare. Den som i hög grad uppmärksammat just författarna är Ulf Peder Olrog (Olrog 2011:143ff). I de många kvantitativa undersökningar som han genomförde i skillingtrycksmaterialet ingår en genomgång av vad han kallar litteraturskalder i skillingtrycken, det vill säga litterära upphovsmän till skillingtryckstexter. Det är ett förbluffande stort material som Olrog fått fram – 94 författare, vars alster många gånger trycktes i stora upplagor under en lång följd av år. I Olrogs förteckning möter vi många av1800-talets etablerade författare som fick se sina dikter tryckta i stora skillingtrycksupplagor – oftast ovetande: Esaias Tegnér 29 texter, Frans Michael Franzén 24 texter, Per Daniel Amadeus Atterbom 14 texter, för att nämna några. Folkkära skillingtrycksförfattare kan man kanske kalla de författare som främst förknippats med skillingtrycksmediet, som Vilhelm von Braun 48 texter, Carl Johan Lindegren 43 texter, Elias Sehlstedt 26 texter och Carl Wilhelm Böttiger 19 texter – den senares texter trycktes i många upplagor, upp till 60 olika utgåvor (t.ex. ”Vid foten av alpen i dalarnas grönska” och ”Ur stormarna ser jag en avlägsen hamn”). När det gäller Tegnér var det framför allt några av dikterna i Frithiofs saga som gick ut i stora skillingtrycksupplagor. Genom uppteckningar och sentida fältinspelningar vet vi att de sjöngs i hela landet (Enefalk 2013:120ff.).

Siffrorna är smått häpnadsväckenade med tanke på de många pejorativa omdömen som åtföljt skillingtrycksmediet. I själva verket var det många gånger just genom skillingtrycken som den icke boksynta delen av befolkningen mötte kulturen i vardagen. Att detta inte var unikt för Sverige framgår av den brittiske kännaren av gatulitteratur Steve Rouds uttalande om de brittiska skillingtrycken: ”probably a huge majority of both folk song and broadside songs were written by professionals or semiprofessionals of somewhat higher social status […] than their eventual singers, and if this is so, then most of these songs would first have reached ‘the people’ through some form of print” (Atkinson & Roud 2014:9f.)

Tryckerierna tycks ha lånat friskt från den litteratur de hade tillgång till och någon upphovsmannarätt var det inte fråga om förrän en bra bit in på 1900-talet. Denna typ av piratverksamhet möter man även i skillingtrycksproduktionen i andra länder. I sin artikel om försäljning och konsumtion av skillingtryck i brittiska miljöer, stöder sig Isabel Corfe på Henry Mayhew’s intervjuer med skillingtrycksförsäljare i 1860-talets England. I intervjuerna framkom vilken typ av visor som sålde allra bäst. Rent kommersiellt var aktuella visor om brott och avrättningar de mest lukrativa, skriver hon, men omtyckta var också nationella visor, kärleksvisor, skämtvisor och ”songs by well-regarded popular poets and writers (although authors were rarely listed on the sheets themselves)”; (Corfe 2016:134f.). Det senare känner vi igen.

Att professionella skribenter låg bakom en hel del av de skandal- och nidvisor som förekom i skillingtrycken framgår av den fjärde delstudien. Journalister och tidningsutgivare med olika politisk hemvist låg i fejd med varandra och gav varandra diverse tjuvnyp genom de anonyma skillingtrycken. Dessa visor är alldeles tydligt riktade till en publik som förstod den satiriska undermeningen och som också var någorlunda insatt i den offentliga debatten, framför allt i huvudstaden.

Det var inte enbart texterna som anonymiserades, utan också melodierna. Oftast var det gehörstraderade melodier som användes och anpassades till ”författartexterna”. Men bakom de anonyma melodierna döljer sig även en och annan tonsättare – kanske fler än vad som framkommit hittills. Jöns Peter Cronhamn har redan nämnts. Han skrev flera melodier som tillsammans med texterna fick stor spridning bland annat via skillingtrycken. I den första av delstudierna förekommer Cronhamn som tonsättare till en av de siffernoterade visorna, ”Jägaren och hans hustru” med text av Wilhelmina Stålberg, en oerhört populär visa som trycktes i 26 upplagor. Kombinationen Cronhamn och Stålberg dyker även upp i flera krigs- och soldatmarscher, som sjöngs under fälttågen under de dansk-tyska krigen vid 1800-talets mitt. Där sjöng man även Tegnérs dikt ”Kung Karl, den unge hjälte” under marscherna, med melodi av Otto Edvard Westermark (1797–1849). Marschvisan trycktes första gången 1828 i skillingtryck och under 1800-talets gång kom den ut i drygt 30 upplagor från olika delar av landet.

Den finlandssvenske tonsättaren Bernhard Crusell (1775–1838) skrev melodier till ett flertal av dikterna i Tegnérs Frithiofs saga. Den kanske mest sjungna är ”Vikingabalk”. Förutom att Crusells melodi sjöngs till Tegnérs text lånades den till ett flertal andra skillingtryckstexter och blev en allmänt omtyckt melodiangivelse – ”sjunges som Vikingabalken”. Melodins upphovsman uppgavs givetvis inte.

Även den östgötske tonsättaren Frans Frieberg fick se sin romans ”Ljungby horn” användas som en folklig skillingtrycksvisa, allra populärast på 1890-talet, nästan 40 år efter tillkomsten. Men då hade visan också lanserats genom olika notutgåvor för musicerande i hemmet och så småningom också via fonogram. Därmed är vi inne på skillingtryckens roll bland de media som allt oftare förmedlar de populära melodierna.

Medial interaktion

I delstudien om skillingtrycken och teatern framgår att olika medier samverkar i lanseringen av en vismelodi. Visor och kupletter som haft framgång på scenen tas snart upp av skillingtrycksproducenterna, samtidigt som melodierna arrangeras och trycks i pianoalbum för att framföras i hemmen. Landets många populära blåsorkestrar, inte minst i Skarpskytterörelsens regi, är också snara att i arrangerad form ta upp slagnumren på sina konserter (Andersson 1982:137f.). Vid 1800-talets slut börjar så smått fonogramproduktionen att utvecklas och under det nya seklets första decennier blir även fonogrammen en förmedlare av de populäraste visorna. I denna nya medievärld börjar också visor och kupletter att kopplas till de artister som framförde dem på scenen och senare i grammofoninspelningar.

Även om notutgåvor, tryckta sångböcker och så småningom fonogram allt mer tar över förmedlingen av vismelodier, tycks skillingtrycken ha behållit sin position som säljbart medium in på 1920-talet, då produktionen raskt avtar. Så sent som 1918, då den svåra järnvägsolyckan vid Getå ägde rum, trycktes inte mindre än fem olika visor om olyckan. Kanske hade skillingtrycken sin givna publik, ”its own market”, som det hävdas i Chamber’s Journal, citerat av Corfe (Corfe 2016:139). Man fick braskande nyheter serverade i en form som man var van vid. Trycken var enkla och billiga och många av de visor som trycktes hade lång hållbarhet. Dessutom hade skillingtrycken sin speciella, ambulerande distribution; de som inte hade tillgång till försäljningen i städernas snusbodar kunde enkelt inhandla vistrycken av kringvandrande försäljare – ofta knutna till gårdfarihandeln – vid marknadsplatser, soldaternas övningshedar och vid besök i landsorten av musik- och teatergrupper. Sedan järnvägsnätet hade utökats i landet förekom också en viss postorderförsäljning av skillingtryck (Danielson 1981:121ff.).

Intermedial polemik kanske man kan kalla ordväxlingen mellan redaktören Franz Sjöberg i tidningen Folkets röst och den förfördelade köpmannen Jakobsson i skillingtrycket ”Herr Franz” från 1852 (se bild 7). Detta var säkert ingen engångsföreteelse. I 1850-talets Stockholm kunde tidningsmän publicera sig i både skillingtryck och press. Karin Strand har uppmärksammat att skillingtrycken många gånger hämtade sitt stoff ur tidningar – de hade därmed ofta samma skribenter och också samma publik (Strand 2019:213ff.).

Meningsbärande melodier

I den fjärde delstudien undersöktes den musikalisk-poetiska timbren ”allt väl – ni förstår mig väl”. Som nämnts, är den helt knuten till skämt-, nid- och smädediktningen och har på så vis blivit meningsbärande. Den som känner igen melodin – eller ser refrängtexten – avkodar visan och vet att budskapet är ironiskt.

I två tidigare artiklar har jag visat hur olika ideologiska laddningar eller ämnesmässiga associationer kan följa en melodi som därigenom blir meningsbärande (Ramsten 2015 och 2016). Jag har då bland annat utgått från skillingtrycksvisor med spök- och gengångarmotiv. Den melodi som sjöngs till ett par av det tidiga 1800-talets populära spökballader ”Den tappre Alonzo och den sköna Imogine” (också kallad ”Benrangelsriddaren”) och ”Kyrkoherdens dotter i Taubenhain” färgades av innehållet. Följaktligen blev det naturligt att använda denna melodi för nya spökballader. Den som hörde melodin fick genast associationer till något lugubert och spöklikt. Melodin var helt enkelt olycksbådande för den publik som kände igen den här repertoaren. Samtidigt är effekten på åhöraren tidsbunden. Denna ”verkan” kan ses som en parallell till – eller snarare, något som går tillbaka på – paroditekniken så som den odlades efter franska förebilder i 1700-talets litterära kretsar (Hillbom 1993; Massengale 2018).

Paroditekniken fick i själva verket stor betydelse långt in på 1800-talet, eller ännu längre, när det gäller skillingtryckens meloditraditioner. Med ”allt väl – ni förstår mig väl”-timbrens förekomst i skillingtrycken får vi ett starkt och slående bevis på meningsbärande melodiers vidareföring i traditionen under flera hundra år.

I en helt annan viskategori, långt från 1700-talets salongsinspirerade parodivärld, möter vi en besläktad metod i att skapa nya visor. Bland de soldatvisor som trycktes och sjöngs under de dansk-tyska krigen hittar vi ett slags parodiförfarande där både text och melodi inspirerat till nya marschvisor. Som ett exempel kan nämnas en marschmelodi som komponerades av Joachim Nicolas Eggert 1812 till en text av Per Adolf Granberg, ”Upp bröder för konung och fädernebygd”. Under de dansk-tyska krigen skrevs nya marschvisor, bland annat till Eggerts melodi. Melodin återanvändes således, men även de nya texterna knöt an till den ursprungliga texten. De nya marschvisornas inledning ”Upp svenskar och norrmän” (Skandinavisk krigsvisa, 1851),” Marsch bröder, vi sjunge om fädernas mod” (1846) och ”Soldaten han älskar sin kung och sitt land” (text av C.W. Böttiger; 1849), alla publicerade i skillingtryck, visar att ursprungstexten har inspirerat till nydiktning.

”Upp bröder för konung och fäderneland.
”Upp bröder för konung och fäderneland” ur partituret till scenmusiken till Svante Sture och Märta Leijonhufvud, komponerad 1812 av Joachim Nikolas Eggert till Per Adolf Granbergs text. Musik- och teaterbiblioteket.

Slutsats

När man närmar sig skillingtryckens melodivärldar får man helt enkelt tänka om och lämna den invanda föreställningen att en vistext har en given melodi, att text och melodi hör ihop och har ett slags verkstatus. I stället kan vi se hur melodier flyttas runt som i en karusell och fästs vid olika texter i ett återkommande mönster. Eller kanske vi hellre ska tänka oss skillingtryckens melodivärldar som en melodibank, från vilken melodier lånas och används till olika texter och ibland lämnas tillbaka med ny identitet, det vill säga knuten till en ny text. Melodier används under några generationer men försvinner under tidens gång och nya kommer till, inte minst under påverkan från inflödet av musik utifrån.

Delstudierna visar också att melodilånen från banken inte sker slumpmässigt, utan ofta ”metodiskt”, efter oskrivna regler. Detta sker med olika grader av komplexitet. Den enklaste är genreanknytningen, till exempel att andliga sånger, nykterhetssånger, rallarvisor, soldatmarscher etc. lånar melodier från varandra inom genren. I vissa fall kan melodin färgas av textens innehåll så att själva melodin blir meningsbärande och därmed används till texter med liknande innehåll. I det något äldre melodimaterialet, ofta med rötter i 1700-talet, ser vi en mer komplex anknytning text-melodi, den så kallade paroditekniken som tidigare beskrivits.

1800-talets melodibank rymmer olika lager av musikaliska stilar. Som samtliga delstudier visar lever många av 1700-talets känslosamma vismelodier kvar under en stor del av 1800-talet – man skulle kunna tala om ”det långa 1700-talet” när det gäller melodirepertoaren. Som antytts kan 1850 ses som en brytpunkt, då en durbetonad, harmoniskt koncipierad musik alltmer tar över i melodibanken. Detta sker givetvis gradvis, under påverkan från många håll, bland annat från dragspelets och de populära blåsmusikkårernas repertoarer. Väckelserörelsernas gitarrackompanjerade sånger smyger sig in i visrepertoaren och publiceras också i skillingtryck.

Denna fiktiva melodibank är ett sätt att beskriva skillingtryckens melodiflöde från ett utifrånperspektiv. Om vi i stället vänder oss till den enskilda skillingtrycksköparen som just fått en ny text i sin hand, gäller det för honom/henne att ur sitt minnesförråd av melodier pröva vad som kan passa textens meter. Ibland är det kanske självklart vilken melodi som gäller – en refräng eller en inledande fras kan ge en vink om avsedd eller lämplig melodi. Kanske textens innehåll för tankarna till en speciell melodi, en meningsbärande melodi. Den melodi som eventuellt anvisas i trycket kan vara okänd för köparen/sångaren som då får välja en melodi efter eget huvud. Om melodin inte riktigt stämmer med textens meter får sångaren göra egna korrigeringar – sentida inspelningar visar att det är en ytterst vanlig företeelse i folklig sång. Vi måste också ständigt påminna oss att den anvisade melodin hänvisar till en text och som delstudierna visar kan en och samma text sjungas till olika melodier beroende på lokalt bruk. Därför finns det en stor osäkerhet om vad melodiangivelsen betyder. I sista hand är det alltid den enskilda individens minnesförråd av melodier som avgör melodivalet.

Skillingtryckens melodivärldar är brokiga, spännande och svårfångade. Melodierna bygger på och utgör en del av det europeiska musikaliska kulturarvet i alla dess former: Inflödet av melodier från olika områden under skilda tider avslöjar spår från fransk 1700-talschanson, reformationens koraler, centraleuropeiska folkmelodier, opera-arior italienska positivhalarvisor och engelska söndagsskolesånger, bara för att nämna några. I ”vår” melodibank finns alltså en mix av melodier från europeisk musikhistoria genom flera hundra år, melodier som i svensk tradition blivit både ”folkvisor” och ”skillingtrycksmelodier”. Men det är inte enbart melodimaterialet som är historiskt betingat. Det är också själva bruket, eller snarare återbruket, av melodierna som har månghundraåriga anor, ett bruk där melodier lånas och sätts in i olika musikaliska och textuella sammanhang.

Källor och litteratur

Otryckta källor

  • Kungliga Biblioteket (KB)
    • KB:s skillingtryckskatalog
  • Musikverket
    • Musik- och teaterbiblioteket
      • Eggert, Joachim Nicolas 1812. Scenmusik till skådespelet ”Svante Sture och Märta Leijonhufvud”. Handskrivet partitur. Kungl. Teaterns samlingar
    • Svenskt visarkiv
      • Georg Stephens skillingtryckssamling (GS; digital kopia). Original i Växjö bibliotek (stiftsbiblioteket)
      • Kungliga Bibliotekets (KB) skillingtryckssamling, kopia på mikrofilm, signum E, O, P, Z
      • Svenskt visarkivs digitaliserade register och kataloger samt kommentarkort
      • Svenskt visarkivs skillingtryckssamling
  • Uppsala universitetsbibliotek (UUB)
    • Svensk litteratur, folkvisor vol. 16, 17

Tryckta källor

Andersson, Greger 1982. Bildning och nöje. Bidrag till studiet av de civila svenska blåsmusikkårerna under 1800-talet senare hälft, Studia Musicologica Upsaliensia 7, Uppsala: Uppsala universitet.

Arwidsson, Adolf Iwar [1842] 2015. Svenska Fornsånger, del 3. Svenska visor utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 3, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 795, Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Atkinson, David & Steve Roud (red.) 2014. Street Ballads in Nineteenth-Century Britain, Ireland, and North America. The Interface between Print and Oral Traditions, Farnham: Ashgate Publishing Limited.

Bondeson, August 1903. Visbok. Folkets visor sådana de lefva och sjungas ännu i vår tid, 1–2, Stockholm: Bonnier.

Corfe, Isabel 2016. ”Sensation and Song: Street Ballad Consumption in Nineteenth-Century ”. Red. Paul Raphael Rooney & Anna Gasperini. Media and Print Culture Consumption in Nineteenth-Century . The Victorian Reading Experience, New Directions in Book History, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 131–145.

Dalin, Olof von 2018. Samlade skrifter II:2, Kommentar till poesi. Red. Barbro Ståhle Sjönell, & Petra Söderlund. Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet.

Danielson, Eva 1981. ”’Visan författad, satt och gjuten af Chronwall’. Om Svenska Visförlaget och bröderna Chronwall” i Sumlen, Årsbok för vis- och folkmusikforskning 1981. Svenskt visarkiv: Stockholm, 110–146.

Danielson, Eva 2019. Skillingtryckarna. Skillingtrycksproducenter under det långa 1800-talet. Stockholm: Svenskt visarkiv.

Dillner, Johannes 1830. Melodierna till swenska kyrkans psalmer, noterade med ziffror, för skolor och menigheten, Stockholm: Norstedt.

Enefalk, Hanna 2013. Skillingtryck! Historien om 1800-talets försvunna massmedium, Opuscula Historica Upsaliensia 51, Uppsala: Uppsala universitet, Historiska institutionen.

Egnell, Sven & Lil Yunkers (red.), 60 skillingtryck 1982, Stockholm: Bonnier.

Hillbom. Gunnar 1993. ”Gehörstradering och visparodik” i Musiken i Sverige, del II, Frihetstid och Gustaviansk tid 1720–1810, Stockholm: Fischer, 217–222.

Jersild, Margareta 1975. Skillingtryck. Studier i svensk folklig vissång före 1800, Svenskt visarkivs handlingar 2, Stockholm.

Lindstedt Cronberg, Marie 2006. ”Husbondeväldets undergång. Retoriken och metaforiken i 1800-talets riksdagsdebatter”. Red. E. Österberg & M. Lindstedt Cronberg. Våld. Representation och verklighet, Lund: Nordic Academic Press, 206–230.

Massengale, James 2018. ”Melodier till Dalins dikter – källor och metodik”, Ståhle Sjönell, Barbro & Petra Söderlund, Samlade skrifter av Olof von Dalin II:2, Kommentar till poesi, Svenska Vitterhetssamfundet, Stockholm.

Olrog, Ulf Peder 2011. Studier i folkets visor, Utgivna och kommenterade av Mathias Boström, Märta Ramsten och Karin Strand, Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 31, Stockholm: Svenskt visarkiv.

Ramsten, Märta 2008. ”Handskrivna visböcker: bruk och repertoar”. Red. Gunnar Ternhag Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker, Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 105, Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 24, Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 199–219.

Ramsten, Märta 2015. ”Spökballader. Exempel på interaktion text-musik i skillingtryck”. Red. Märta Ramsten, Karin Strand & Gunnar Ternhag, Tryckta visor. Perspektiv på skillingtryck som källmaterial, Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 134, Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 39, Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 121–137.

Ramsten, Märta 2016. ”Interaktion text – musik i skillingtryckens melodianvisningar”. Red. Viveka Hellström & Karin Strand, Det sjungna ordet. Forskningsperspektiv på mötet mellan text, musik och framförande, https://musikverket.se/svensktvisarkiv/files/2016/08/Det-sjungna-ordet-konferensrapport.pdf, Stockholm: Musikverket, 94–100.

Ramsten, Märta 2019. De osynliga melodierna. Musikvärldar i 1800-talets skillingtryck, Stockholm: Skrifter från Svenskt visarkiv.

Steffen, Richard 1898. Enstrofig nordisk folklyrik i jämförande framställning, Uppsala: Uppsala universitet.

Strand, Karin 2019. En botfärdig synderskas svanesång. Barnamord i skillingtryck mellan visa och verklighet, Möklinta: Gidlund.

Internetkällor

Blanche, August, 1845: 1844-1845, sceniskt trolleri i en akt. http://runeberg.org/blanchesam/ts2/0460.html (hämtad 7.3.2019).

Levande musikarv, http://levandemusikarv.se/tonsattare (hämtad 7.3.2019).

Please read our new privacy policy I accept
I vilken roll huvudsakligen läser du tidskrifter publicerade i Journal.fi?

Efter att du besvarat frågan spårar undersökningen vilka artiklar som läses med den valda rollen fram till 31.3.2020. Denna data kan inte kopplas till en enskild person.

Delta i vår läsarundersökning